Ikväll var jag och mamma vid minneslunden där morfar vilar. Vi parkerade en bit ifrån med bilen och gick uppför backen som var ganska brant. Vi flåsade och stånkade under tystnad tills vi var uppe och kunde gå över gruset. Vid sidorna om lunden låg massor av blommor, främst påskliljor, så det var färgsprakande vackert. Själva området är runt med en rund fontän i mitten. Jag tyckte det var så symboliskt passande, som om det beskrev kretsloppet, eller reinkarnation. Jag sa till mamma att gravar med sina gravstenar är så tunga och massiva, men det här gav ett mycket friare och luftigare intryck. Hon sa att hon föredrog det här och jag håller med.

Gravar är så definitiva, som om de säger "Här vilar för alltid den du älskade och stenen står här som ett monument över din förlust, även när du själv är borta." Vid kremering kan man lättare se att kroppen återgår till jorden och blir en del av kretsloppet. Kanske kan man lättare släppa taget om man inte har en tydlig grav att gå till? Det kanske är enklare då att känna att personen inte är kvar? Men någon hade lämnat en lapp hos sin bukett i minneslunden: "Kära mamma. Det har nu gått sexton år sedan du gick bort och jag saknar dig varje dag." Då blev min egen mamma väldigt upprörd: "Jag vill inte att du ska sakna mig varje dag i sexton år! Man måste ju gå vidare med sitt liv!" Ja, det måste man... :-)

Idag i kurshäftet läste jag om den Odiska manteln, vilket innebär att man kan minnas kunskap som tidigare har gått förlorad, att det finns som ett nät över Jorden där allt som sker, allt som tänkt och all kunskap finns sparad, som en kunskapsbank. Väldigt spännande tanke som inte låter alltför osannolik i mina öron. När jag påbörjade min träning till wiccan var en av de tidigaste uppgifterna att lära mig känna med min vänsterhand, att lära mig känna in i omgivningen vad jag behövde. Denna övning väckte starka ihågkomstkänslor hos mig som förvånade mig lite. Sedan dess har jag inget minne av att ha upplevt det igen och jag har heller tyvärr inte gått vidare något med övningen. Det kanske blir i framtiden och vem vet, då kanske det dyker upp annat?