Ibland blir jag förvånad över hur mycket jag vill. Nu såg jag en dokumentär om en fotograf, Edward Weston, och blev jätteinspirerad att själv börja fotografera mera. Jag tycker att det är en ganska bra egenskap; att vara lättinspirerad. Frågan är bara hur länge jag behåller inspirationen... :-) Får jag bara chansen vet jag att jag kan vara grymt fokuserad. Jag älskar att gå upp i något, att vara helt absorberad, så pass att inga andra tankar finns i huvudet, så pass att jag glömmer mig själv. Det stadiet då man uppgår i något större, man blir en del av något annat, man blir självförglömmande... Jag älskar den känslan. Då känner jag mig riktigt levande, när jag inte hålls tillbaka av mig själv och mina små bekymmer, då jag inte behöver tänka på vad jag har i ryggsäcken.

Andra önskningar jag har uttryckt på sistone är att tatuera mig, pierca mig och börja i ett annat band. Mest realistiskt just nu är nog piercingen, haha. Får se när det kan bli, jag tror jag vet var i alla fall. Det är lustigt när ens vilja spretar åt så många håll.

Hmmm... men jag vill verkligen fotografera! Jag måste ta reda på hur man stänger av blixten på min digitalkamera, den är otroligt jobbig. Nej, nu babblar jag. God natt!