I dag hade vi en till wiccaträff och vi blev fyra stycken. För varje gång blir det mer och mer avslappnat och vi hade väldigt trevligt. Ett samtalsämne vi fastnade vid i dag var om manligt och kvinnligt. Ingen vågade direkt uttala sig om vad som betraktas som manligt och kvinnligt, även fast vi alla vet att det finns egenskaper vi traditionellt betraktar som mer eller mindre hemmahörande hos något av könen. I dagens samhälle där könen ska vara jämställda på gott och ont och individualism är ett honnörsord, är det väldigt känsligt och tabubelagt att tala om manligt och kvinnligt, men i wicca är det närmast en grundprincip. Polariteten och samspelet mellan den manliga och kvinnliga principen står närmast i centrum, men samtidigt lyfts inte ofta frågan om vad som är manligt och vad som är kvinnligt. 

Den traditionella uppfattningen omkullkastas också i cirkeln, där prästinnan är den mest aktiva och agerande. Även i myten om Guden och Gudinnan i årshjulet upplevs Gudinnan som den mest handlande och Guden som den som saker händer med. Det är Hon som lockar honom vid Beltane, offrar Honom vid Lughnasadh och föder Honom vid Yule. Jag har fått den uppfattningen att Gudens roll är lite som människans i samspelet med Gudinnan, det är Hon som för i dansen, livets dans, och vi som följer.

När det fortlöpande jämnar ut sig mer och mer mellan könen blir inte kontrasten mellan vardagen och ritualen lika stor som innan, om man talar om kvinnans och mannens handlingsmönster. På 50-talet var det en mycket större glipa och att sätta prästinnan som den handlande parten i det religiösa utövandet var nog ett större steg än i dag.


Jag har dock en känsla av att wiccaner utanför traditionellt uppbyggda coven kanske skapar ritualer där detta handlingsmönster inte förekommer (om man skapar ritualer för fler än en person och mellan man och kvinna alltså), så kanske kommer det att sakta försvinna? Jag har inget belägg för detta, bara en lös tro. Frågan är hur viktig denna uppfattning är för wicca som helhet, och om det skulle förändra wicca på någon viktig punkt om den försvann?

Någon som är mer insatt än jag kan säkert svara på detta. :-)

(Konstnären till den vackra bilden är Mickie Mueller.)

Jag har tvingats att inse en sak: Jag har backat tillbaka in i kvastgarderoben!

Från början och en lång tid framåt var jag väldigt öppen med min tro. Jag mötte nyfikna frågor, "dumma" frågor (av slaget "Offrar ni höns?"), sneda blickar, intresse och fördomar. I ärlighetens namn var det ganska jobbigt. I Sverige är det ju ganska tabubelagt att ha en tro över huvud taget och att dessutom ha en som folk knappt känner till gjorde det ännu svårare. Jag kände mig blottad när folk ställde frågor om min tro, som är så privat för mig, och så komplicerad att berätta om. Eller är det jag som gör det komplicerat? Jag vet aldrig riktigt i vilken ände jag ska börja.

Det var när jag träffade översteprästinnan i mitt coven som jag började tänka om. Hon hade också ett väldigt offentligt yrke och det fick mig att inse att när jag blir lärare, hur ska jag hantera detta då? Med kollegor, elever, föräldrar...? Jag känner inte att det skulle fungera att vara öppen med min tro där. Vet en så vet alla.

Så när jag började en ny termin med helt nya människor på universitetet höll jag tyst. I början var det till och med lite svårt, men det blev lättare. Och jag ska säga er en sak, allt blev mycket lättare. Jag tror att det delvis var min egen inställning också, men jag kände att jag blev behandlad annorlunda än tidigare, mer som en i gruppen. Jag hoppas inte att det här är en upplevelse som många känner igen sig i, för det vore lite sorgligt.

Jag undrar om det vore enklare att vara öppen med sin tro om wicca var större i Sverige, mer bekant för gemene man? Eller är det en tro som aldrig kan bli riktigt accepterad? Om jag vore kristen skulle jag nog också vilja hålla mig neutral för elever, men jag skulle nog inte känna mig rädd för att bli påkommen på samma sätt.

Vad man tjänar på att vara öppen är att vara en positiv personifiering av sin religion, förhoppningsvis någon som folk kan minnas och tänka "Jamen, hon/han var ju vettig så det kanske inte är så konstigt trots allt!" Då har man i alla fall gjort sin religion och dess utövare en liten tjänst. Också det faktum att utövarna är ganska få och oorganiserade gör att man kanske lättare kan hitta någon likasinnad. För om ingen någonsin bär ett pentagram eller gud/gudinnesymbol eller öppnar munnen kan man sitta i samma rum i åratal utan att någonsin få veta om det.

Det bästa är kanske att gå en medelväg. Ofta kan man känna på sig om någon är inne på samma spår som en själv, det kan vara något personen säger eller bara en vibb. Då kan man försöka fiska lite under ett samtal och kasta ut lite krokar. Nappar personen så vet man, annars låter man det bara vara, svårare är det inte.

Tills vidare nöjer jag mig med att ha ena foten inne och den andra ute. :-)

Våren kommer i år också, var så säkra! Jag älskar när blommorna sticker upp sina första vita små huvudet och nickar lite trött. Jag har lust att ha en vårfest! :-D

OBS! Det här inlägget skrev jag i går, men det gick inte att publicera! :-)

I dag har jag varit duktig och ringt två sociala samtal. För någon med en del telefonfobi känns det hyggligt. ;-) Den ena kontakten frågade om jag skulle hitta på något ikväll? Jag undrade vad hon syftade på och kände mig lite bortkollrad. Det var visst mörkmåne. Jag upplyste om att jag trots allt har skrivit en mörkmåneritual nyligen, men inte haft koll på månfaserna. Kanske skulle jag prova den i kväll. Men så blev det inte, jag gick ut och powerwalkade i 35 minuter och tittade på film i stället.

Jag har beslutat mig för att inte tala mer om min träning i den här bloggen. Jag ska göra en träningsblogg i stället och så fort det är färdigt kan jag länka om någon mot förmodan skulle vara nyfiken.

I morgon var det sju år sedan jag och min man förlovade oss, ett halvår efter att vi blev tillsammans. Det kanske gick lite fort och var en smula ogenomtänkt, men det slutade ju bra ändå. Vi ska se Arn på bio, mer fancy blir det nog inte. Men det behövs heller inte. :-)

Jahapp, då har årshjulet vridit sig ännu lite till och imorgon är det Imbolc. Jag drar tidigt iväg för att fira med covenet och jag längtar så efter att se dem igen!!! Vi blev ombedda att ta med varsin dikt och jag tar med mig denna (skriven av Heidi Couture):