Haha, detta blir mitt tredje inlägg i dag. Det blir ni inte ofta bortskämda med. ;)

I natt gick jag på en underlig promenad. Jag lämnade lägenheten strax efter 23.00 och tänkte gå min vanliga sväng, men när jag närmade mig den uppåtsluttande ängen som leder till ett skogsparti med fornlämningar saktade mina steg automatiskt in. Framför mig lyste ängen alldeles månskensblå och trolsk. Först trodde jag att jag såg fel och jag stirrade på den samtidigt som jag kom närmare och närmare. Så förstod jag till slut att det var dimma som svävade en bit ovanför gräset. Självklart var jag tvungen att beträda den regnvåta stigen, något annat val fanns inte för jag älskar dimma. Där det finns dimma, finns jag.

När jag gick in i dimman kändes det som att slutas i en famn och en andaktsfull känsla fyllde mig. Sakta gick jag uppför kullen, vände mig om och såg efter månen, stannade ibland, spejade åt alla håll och räknade väl nästan med att en mörk, mystisk gudinna skulle uppenbara sig för mig. Sådan var stämningen åtminstone. När jag kom upp till toppen hade jag tänkt ta av åt höger, men fick istället en chock eftersom jag insåg att jag inte var ensam. Ca tre-fyra meter snett till vänster om mig såg jag plötsligt två ljusa händer i mörkret. Händerna stängde en väska och nu såg jag också vad jag tror var ett stativ. Det kändes pinsamt att jag inte hade sett eller hört personen tidigare, men det var som sagt dimmigt och jag hade inte mina linser i. Utan dem är jag närsynt som en mullvad och ser nästan inga kontraster så allt blir som ett dimmigt töcken, då kan ni tänka er hur illa jag måste ha sett i natt. Förmodligen hade personen sett mig och stått stilla i hopp om att jag skulle passera längre bort och inte upptäcka honom (jag fick åtminstone känslan att det var en man men helt säker kan jag förstås inte vara, haha). Jag blev nu hur som helst så överraskad att jag vek av åt vänster istället och den vägen känner jag sämre. Jag gjorde mitt bästa för att inte halka på hala rötter, samtidigt som jag kände en rökelsedoft i luften. Det luktade underbart och jag drog in doften djupt. Den utvecklade sig då till att lukta som röken från en eld och när jag efter en liten stund kom ut ur skogspartiet försvann lukten. Jag undrar jag var den kom ifrån.

Jag gick runt kullen och när jag passerade samma väg som jag gått upp på kullen från såg jag till min förvåning att dimman tycktes vara helt borta. Nu såg ängen ut som vanligt på natten - svart.