I dag kom ett informationsblad från den lokala kyrkan som innehöll deras programutbud. Det var en hel drös med föreläsningar kring allt från kristendomens historia till prästens uppdrag. Avundsjuk blev jag i alla fall. Man upplevde verkligen när man läste att här, här fanns en lång tradition och otroligt mycket att studera: och folk som kunde lära ut! Det fanns så mycket att ta del av, så många olika aspekter av religionen. Tänk om wicca någon dag kunde hamna där? Men som vanligt kan man fråga sig om det ens är önskvärt.

Men just nu är jag trött på att tänka så, jag vill lätt kunna ta del av folks erfarenheter, tankar och kunskap. Gah, jag är trött och ska lägga mig. Kanske kan jag utveckla dessa tankar när jag kan tänka klart igen. God natt.

Hohoho, här sitter man med kaffe och paj och solen börjar bryta fram genom molnen utanför fönstret. Härligt!

Tänkte bara berätta att jag satt på biblioteket för några veckor sedan och väntade på min man. Vi skulle säkert gå och fika! :) Jag rotade igenom bokhyllorna (där det finns en hel del intressant) och fann Cassandra Easons bok Månkraft för dagens kvinnor. Inte för att jag tycker att hon hör till de intressanta författarna, men det var under den period då jag hade min fokusering på månfaserna, så jag tänkte att jag kanske kunde vaska fram ett eller annat guldkorn.

Jag sjönk ner i den mörkblå, mjuka soffan på barnavdelningen och slog upp boken. Den var ganska tunn, så jag hann läsa det mesta ganska ingående innan det var dags att gå. Det stör mig att jag redan har glömt bort det mesta, men det kanske säger ett och annat. Jag har tidigare ägt två böcker av Eason men sålt de både vidare. De gav mig ingenting och det var likadant med denna.

Den största delen av boken beskrev hur man skulle tillverka stenar med månsymboler och en divinationsduk. Men om jag inte missminner mig så stod det en massa konstigheter om hur kvinnor i dag lever sina liv. Det var sådana konstiga antaganden. Jaja, jag vågar inte säga mer om saken eftersom jag redan verkar ha förträngt innehållet till stor del.

Rekommenderas EJ!

Nu är jag äntligen tillbaka här igen. Jag har haft väldigt mycket att göra med trädgården, jobbet och inte minst teatern. Nu börjar replikerna sitta. Jag har blivit fullkomligt teater-biten och tänker inte på mycket annat än nästa reptid! :)

Naturen sjuder av liv och i går var första gången denna säsong som jag använde något från trädgården. Då gjorde jag nämligen en rabarberpaj med våra ALLDELES EGNA RABARBER! Ni som är vana vid hus och trädgård kanske skrattar, men för mig känns det häftigt. Att bara kunna gå ut och plocka. Wow! Från min svägerska har vi även fått jordgubbsplantor som verkar ha satt sig bra, och min man har satt nät över dem i dag.

Däremot har har upptäckt flera små myrsamhällen på tomten. Har någon en aning om vad man kan göra för att få myrorna att flytta över till grannen? ;)

Våra försök att driva upp lite frön gick inte så bra. Det var mitt fel, mer behöver jag inte säga, stackars frön! Vi sådde det sista på friland och lite börjar titta upp nu. Jag väntar med spänning...

Sitter här och lyssnar på underbara Mari Boine på Spotify. :)


I kväll var jag ute i trädgården och pysslade, liksom i går kväll. Det har blivit ett kvällsnöje att slita och klippa i de vildvuxna buskarna, ett sätt att rensa tankarna. Eller skjuter jag kanske bara undan dem? Hur som helst är det rogivande att gå upp i ett arbete man utför med händerna. Jag är djupt koncentrerad när jag håller på, precis som när jag målar. Fast det var länge sedan jag hade en pensel i händerna och den underbara doften av tjock och mättad oljefärg i näsborrarna. :(

Det känns rätt "o-wiccanskt", men ända sedan tidig ålder har jag haft någon slags böjelse för att tukta naturen. Det måste bo en engelsk 1700-talsträdgårdsmästare i mig! Det är med skam jag måste erkänna att en av mina favoritsysselsättningar som liten tös var att sitta inne i syrenhäcken med en kniv och skala barken av grenarna. Jag hade nog ett Emil i Lönneberga-komplex för jag tror jag kallade stället min snickarverkstad eller snickarboa. Otroligt nog överlevde häcken min framfart! Jag minns fortfarande den friska doften, den bruna barken, det gröna inre lagret och slutligen den gulvita stommen som gled så lent under mina fingrar. Det var en nästan sensuell upplevelse. Så kanske var det inte så o-wiccanskt.