En indisk student gjorde mig uppmärksam på att det nu är tid för den indiska ljushögtiden Diwali. Det är en festival som pågår i fem dagar och började i går vid mörkmånen. Av vad jag har läst, firar man främst gudomarna Rama och Lakshmi. Lakshmi är en gudinna jag nyfiket har nosat på under flera år. Vid firandet tänder man många små oljelampor, diyas, för att symbolisera det godas seger över ondskan. Man har på sig nya kläder, äter sötsaker och försöker utföra goda handlingar.

Jag är förstås inte insatt, men jag tycker att Diwali känns lite som en blandning mellan Samhain, Yule och Imbolc. Samhain eftersom det inleder det nya året, Yule eftersom det är ljusets triumf i och med Solgudens födelse och Imbolc eftersom det är den främsta ljushögtiden.

 

Nu har jag haft en ganska utmattande och utmanande vecka med långa dagar och nationella prov på jobbet. I förrgår under ett möte brusade dessutom en kollega upp och stormade ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig. Det genererade en hel del negativitet hos mig. Dels är jag rätt obekväm med konflikter (iaf om de hänger i luften och inte blir utredda) och dels tyckte jag att personen uppförde sig barnsligt och oproffesionellt. Men jag tror att personen har en hel del press på sig, så det kanske slog slint.

Men annars, tankar inför Samhain var det ja... Jag sitter och funderar kring min ritual och läser olika exempel. Känner inte alls att jag vill fokusera ritualen kring bortgångna släktingar eller förfäder, vilket är de ritualer jag sett mest. För mig handlar Samhain mer om en gräns eller skiljelinje: nu är den tydliga gränsen mellan det ljusa halvåret och det mörka halvåret, sommarens slut och vinterns början, liv och död i naturen, yttre och inre fokus.

Ett annat tema är förstås att släppa taget, släppa släppa släppa. Att låta naturen och livet ha sina cykler, att acceptera att allt är i ständig rörelse och att vi måste flyta med förändringar, inte försöka stå emot. Vi kan dock försöla styra i vilken riktningen förändringen skall ske, med medvetenhet, insikt och intention.

Som jag tror att jag skrev förra året, ser jag Guden redan som Herre över Underjorden och ledare för den vilda jakten under Samhain. Han är nu den Mörka Guden, ledsagare och väktare. Gudinnan har tagit sin skepnad som den Gamla, dels som mild Vishetsbärare, dels som en vildare Dödsgudinna. Deras samspel under denna period av året är något jag skulle vilja fokusera mer på och utforska. Hur upplever ni att de förhåller sig till varandra nu?

I går kväll fick jag äntligen nog av att vara ledsen. Jag hade gjort det som man råkar göra ibland; ge bort sin kraft. När man känner att en person har för stor makt över ens mående, om man är glad eller ledsen. Jag kände mig nu tvungen att bryta detta band eftersom det övervägande har gjort mig olycklig på sistone.

I en improviserad ritual bröt jag detta band, så att jag kunde återta min kraft. Jag fick en mycket positiv känsla och upplevde att det nog skulle bli bra trots allt! Jag valde ett armband som jag skulle ta av som en symbol de stunder när jag började tvivla.

Men man ska vara försiktig med vad man visualiserar och tänker sig! I dag - mitt under pågående lektion - gick armbandet faktiskt itu bara sådär och pärlorna trillade ur min ärm som ett höstregn...

Flödet har temporärt stannat upp lite här på sidan. Jag märker hur hösten och mörkret påverkar mig, hur jag vandrar inåt och fokuserar djupt på mina tankar och känslor just nu. Det har resulterat i många poetiska försök, men inget som riktigt lämpar sig för den här sidan. Varje årstid tänker jag att jag nog inte kommer påverkas, men det blir så ändå.

Annars är det bra med allt. Är lite nervös eftersom mina elever ska skriva nationellt prov på måndag, så håll gärna en tumme för dem! ;)

I går hittade jag en grupp - Ieva - som jag tyckte mycket om, här är den bästa låten än så länge! Den är lite höstigt vemodig.