Min närmaste vän har börjat studera religion på Komvux. En av de första uppgifterna var att skriva en definierande text om religionsbegreppet. När han läste upp den för mig i telefon fick jag anstränga mig för att inte fnissa lite; tankarna var ganska onyanserade och pessimistiska, precis som något jag själv hade kunnat skriva innan jag började intressera mig för wicca (religion i största allmänhet har alltid intresserat mig, men på högstadiet började jag mer och mer bara se det svarta). Då såg även jag religionen bara som ett maktmedel, något som skapade osämja och terrordåd, jag hade ingen känsla för den andliga dimensionen.

Vad är andlighet då? Å ena sidan kan man säkert ägna sig åt en religion utan att vara speciellt andlig, och tvärt om. Men ofta känns det som att andlighet definieras lite utifrån religion, till exempel beroende på vilken religion man bekänner sig till. Jag tänker till exempel på de känslor och förnimmelser man kan få i naturen; uppfattar alla religiösa riktningar det som andlighet? Det är jag osäker på, men för wicca är det förstås självklart. Även många kristna författare har talat om Guds närvaro i naturen. Det känns ju troligt att just det exemplet snarare har med en allmänmänsklig upplevelse att göra. Kanske är andlighet bara en attityd hos en människa som tycker sig se bakomliggande, tidlöst existentiella strömningar i det profana?



Vad jag ville komma fram till här, var nog hur mycket det kan skilja sig från person till person, bara när man försöker att definiera varför människan "ägnar sig" åt religion och vad religion över huvud taget är. Mitt perspektiv vidgades verkligen när jag själv seriöst började söka svar. Där antar jag att det dessutom spelade roll att jag sökte inom en religion som inte var av det traditionella slaget. Visst sökte jag även information genom traditionella metoder (böcker, andra människor etc.) men det viktigaste var att blicken vändes inåt mot mina egna personliga andliga behov, önskningar och insikter. Det var då världen öppnades för min del.

För att återgå till min väns text, så skrev han bland annat att religionen förvisso gav människor tröst, men att rädsla följer i dess fotspår. Det var när jag tänker efter det mest positiva han skrev, så ni kan ju tänka er resten! Jag kan hålla med om att religion/tro ger tröst i en osäker värld, men det är inte det främsta skälet till att jag hänger mig åt religion. Jag tror att ett av de yttersta skälen handlar om att jag är intellektuellt nyfiken. På så vis skulle jag vilja påstå att wicca är ett instrument varmed jag utforskar min omvärld. Jag har tittat i verktygslådan (olika religioner) och funnit verktyget som bäst passar mig och mitt syfte. (Det är naturligtvis inte så kliniskt som mitt exempel låter.) Jag tycker att det är så fascinerande vilket stort spektrum människans intellekt omfattar. Vår nyfikenhet drar oss åt olika håll - individuellt och kulturellt - till religion, diverse vetenskapliga discipliner, jordbruk, filosofi, you name it. Vår gemensamma kunskapsbank är verkligen enorm!

Nu blev det ett ganska spretigt inlägg, men jag brukar sällan planera utan bara skriva det jag tänker och sedan utvecklar det sig genom hela inlägget. :)

Ja, nu har fullmånen precis lämnat oss. I söndags och måndags, under min kvällsritual (som bara är en kort andakt vid altaret, inget märkvärdigt), alltså kvällen före och kvällen under fullmåne, fick jag en ingivelse. Jag började färdas till mitt astrala tempel, som jag inte besökt på rätt länge. Men i våras jobbade jag så intensivt med det, dagligen, att det fortfarande känns som en levande, energifylld och meningsfull plats.

Det låter ganska högtravande att tala om ett astralt tempel, förresten. Kanske borde man bara avdramatisera det och kalla det för en mental kraftplats?

Är det fler som får en väldigt förändrad andning när ni mediterar djupt? Min andning blir ryckig, stötvis och högljudd, jag kan inte kontrollera den. Jag var lite rädd att min man skulle reagera och avbryta mig, men han har ju hört det förut så...

Det var spännande när jag kom fram till platsen, för där hade jag en spontan liten fullmåneritual. Det kom ord och formuleringar som jag aldrig hört eller läst förut, men som kändes så träffsäkra just då.

I går kväll gjorde jag ett hängsmycke med Jara i lera. Kanske inte helt färdigt, jag känner att det fattas något, men vad...? Som tre små "frön" som jag hoppas ska gro under året, knådade jag in tre stycken bergskristaller. På lek döpte jag dem till "Jord", "Jag" och "Jämvikt".

Jag vet inte riktigt vad jag tror om sanndrömmars varande eller icke varande, men det är lite intressant när en dröm sammanfaller med en verklig händelse. Det har hänt några gånger, men det har det säkert för de flesta. I mitt fall handlar det alltid om andras relationer.

För några nätter sedan (bara några dagar alltså) drömde jag om min närmaste vän. Jag kramade honom, men i nästa drömscen kramade han någon annan ung tjej i sin hemstad. Jag berättade om detta för honom, men han skrattade bara bort det.

I onsdags åkte han iväg just till sin gamla hemstad, för att träffa sin kompis fästmö och hennes 18-åriga dotter för första gången. Det ena ledde visst till det andra och nu verkar han jätteförälskad och är i skrivandes stund på väg tillbaka till henne. :)

För tre nätter sedan gick jag till skogs igen. Det har inte fallit någon snö här söderöver, men blött är det! "Klafs, klafs" lät det när jag gick på skogsstigen i mörkret, och i ljuset från månen kunde jag se en rännil i mitten av stigen, snabb och glittrande. Inne i skogen, till höger om mig, blev jag plötsligt uppmärksammad av ett stort djur som satte fart så att kvistar bröts i flykten.

Jag gick som vanligt till ängen, där jag satte mig i nedsänkningen från vägen. Jag lade mig på rygg i lutningen bredvid taggsnåret och skådade upp mot de små stjärnorna, och månen, på väg att fyllas. Det var fuktigt och stilla. En låg, svepade dimma vilade över gräset. Jag tycker alltid att det finns en laddning i dimma, en kraft eller närvaro som jag dras till.

Jag hade mycket i mina tankar, som jag talade med makterna om. Jag fick samtidigt en underlig sinnesförnimmelse att jag drogs bakåt och uppåt. När jag hade talat klart, mediterat och bara existerat en stund, reste jag mig upp. Dimman hade lättat och alla moln på himlen hade blåst bort. Månen lyste nu med en förunderlig styrka, och i gräset såg jag klart min egen skugga. Så förunderligt det var att se sin skugga mitt på natten, jag kan inte ens minnas att det hänt innan!

Jag stod där på ängen en lång stund och tog in den fantastiska skönheten över mitt huvud. Himlen var räfflad av ljus och stjärnorna blänkte i kaskader. En kamera kan aldrig fånga naturens prakt och alla känslor den väcker, det måste upplevas.

Gott nytt år, alla bloggvänner!

Min vana trogen drog jag i går kväll en runa för nästa år - och fick Jara. Jag var så lättad och glad, inget mer stridande förhoppningsvis, efter ett år med Tyr. Maken fick Ehwaz och min vän Ken.

I natt har jag på känn gjort en teckning av Jararunan.

Bättre sent än aldrig, right? I går kväll firade jag min Yule, efter att ha skjutit upp det och skjutit upp det. Jag hade inte planerat någonting, utan gick uteslutande på känsla. Det var ju ganska länge sedan jag hade en sådan ritual! Åkallan av riktningarna blev så otroligt fin och känslosam, det blev verkligen en åkallan från hjärtat. Och jag kände att det hjärtat gav fick det också tillbaka, jag var tvungen att pausa och bara känna och ta emot av de energier som flödade där i cirkeln.

Jag funderade mycket över hur jag ska gå vidare med mitt liv under nästa årshjul. Jag har haft ett ganska händelserikt halvår och det är väl därför jag inte har uppdaterat bloggen så mycket heller. En kombination av världsliga och andliga ting har tagit nästan all min energi. Så jag tänkte, vad är det som ska födas? Hur ska jag gå ur det här? Svaret jag fick från min tarotlek var Page i pentagram. Det gav mig dock ingen spontan känsla, jag tycker det är svårt med klädda kort. Har ni någon uppfattning om kortet?

Avslutar med två bilder på altaret. De blev inte så bra men min kamera hängde sig precis efter.

 

Förra helgen, under julklappsletandet, hittade jag något fint även åt mig; ett ankhkors. Och titta så perfekt det passade mitt pentagram i storlek! Nu står det dock på mitt shrine åt Aset, och förgyller platsen än mer.

En tanke jag vill skriva ner för att spara, fick jag från Anni (Mirth and Reverence) på YouTube. Invokation brukar man oftast göra i grupp, alltså att kalla in en gudom i en person. När man arbetar själv kan man dock invokera (eller hur böjs invoke på svenska?) en gud eller gudinna när man tänder ljus. Ljuslågan är ju en vanlig representation för gudomlig närvaro. Det var så självklart att jag på en nivå inte hade fattat att det var det jag gjorde! Ibland känner man sig inte helt skärpt. :)
 

Jag har tillfört två nya saker till min dagliga rutin; först en liten skrivbok där jag har börjat samla olika böner, dikter och sånger. Och i söndags gjorde jag ett radband tillägnat Aset. Till pärlorna ber jag en morgonbön till Aset. Jag är glad att jag även har lärt mig den på egyptiska. Det känns lite speciellt att använda samma språk som Hon dyrkades på förr. Jag gillar verkligen radband!

Det är kanske klokt att stanna inne när det stormar, så man slipper få något i huvudet (grenar, älgar, pianon!). Men när jag kastade soporna på kvällen, var det som om stormen kallade på mig. "Visst, jag tar en promenad i kvarteret", tänkte jag medan jag tog på mig ytterkläderna. Men stegen drogs till synes magnetiskt mot skogen, jag kunde bara inte låta bli! Jag kände skrattet bubbla upp inom mig, det vilda, otämjda skrattet, i glädjen över naturens styrka. Jag gick förbi en buske bredvid ett hus. Busken var fylld med torra löv som rasslade som ett stort instrument i vinden. Det var som att den manade på mig.

Jag kom in i skogen och omringades av ett mäktigt sus från trädens kronor. Jag lyckades se så pass väl att jag hittade en stig och leder ner till en äng. Men plötsligt tjippade det till något fruktansvärt under ena skon, och jag insåg hur lerigt det var. Jag avvek från stigen och råkade då trampa rätt in i ett björnbärssnår! Där gick jag och skrattade och slet mig fram till öppningen. Jag satte mig vid ett ganska stort träd och njöt av vinden som väckte hela skogen till liv och känslan av den mot mitt ansikte. Över träden såg jag då och då blixtsken. Jag kände mig i extas, så otroligt levande och närvarande. Jag skrattade, tjoade, skrek och sjöng i kapp med stormen. Ett tag trodde jag att mitt balanssinne var galet, men då insåg jag att trädet jag lutade mig mot gungade!

Jag gick ut på fältet, där jag brukar speja efter rådjur, och strosade omkring, skrek i förtjusning och lade mig en stund i gräset. Eftersom vinden blåste genom gräset lät det som om De Små gick förbi bredvid mig och höll mig sällskap. Det kändes som många väsens närvaro där ute. Molnen rörde sig snabbt på himlen i ljusa och mörka skiftningar, och jag kunde se Korps former. Det kändes ett ögonblick som att jag var i perfekt symbios med just det landskapet där jag befann mig.

Jag kom hem med en känsla av utrensning, glädje och energi!


(Bild från Google)