Skogens brudslöja
Mycket händer här och allt orkar jag inte berätta. Skadade mig olyckligt i armen i torsdags natt och fick sy nio stygn, men det verkar läka bra. Öppnade och såg på det i dag och det var iofs lite äckligt, men det funkar nog...
Fick bara en sådan mysig, vacker känsla i morse när jag åkte buss till universitetet. Vi åkte förbi ett skogsparti där marken var täckt av vitsippor. Jag brukar kalla vitsippor för "skogens brudslöja", efter en bildserie jag gjorde på gymnasiet. Jag tänkte mig en brud i vit slöja och hur otroligt mycket hon representerar jorden om våren, en personifikation av den livgivande kraften. Micro- och macrokosmos. Det var en så stark aha-upplevelse att jag blev lite tårögd. Det är svårt att förklara. :-)
Nej, nu ska jag hoppa i lopplådan!
Namnet och dräkten
OK, här kommer ett muntrare inlägg! :-)
Klockan är nu 02.21 och jag är trött, lite uppspelt och babblig. Jag har äntligen valt mitt kraftnamn och det känns väldigt bra! Svårt var det, men någon gång måste man ju bestämma sig... Det blev inte det namnet jag talade om för några inlägg sedan, utan ett annat jag har klurat på. Det namnet har förresten varit igång i systemet ett bra tag via drömmar, meditationer, bilder etc. Eller ja, inte själva namnet, utan det namnet står för. :-) Jag kommer hur som helst inte att avslöja namnet för någon, jag vill inte vara som alla som skriver ut sitt kraftnamn i olika forum etc. Mitt namn är mitt privata! Så.
Ikväll designade jag också en binderuna för mitt namn, som jag nog kommer att börja använda i olika sammanhang, på redskap etc. Jag skickade också iväg mitt namn till ÖPA, så nu är det mer eller mindre oåterkalleligt, jag har gjort mitt val.
Hittade en underbar bild på nätet!
Jag tyckte den var så vacker och bra och jag litar på att ni vet vad den föreställer. :-)
En utmaning jag har framför mig är att sy en dräkt för ritual. Jag är verkligen ingen hejare på att sy, men jag har fått hjälp att klippa ut mönster så det ska nog gå bra. Måste gå och köpa tyg och det är ju inte så billigt. -_- Men värt det såklart. Vit ska den vara... Funderar på att brodera lite på den iallafall, det får jag säkert. Kanske kantband... får se. Mycket nytt och spännande iallafall och jag ser så mycket fram emot att gå vidare! Är mycket uppspelt inför 5/5... :-D
Just det, i dag slog jag personligt äggrekord, tre ägg på en dag! Det är ju påsk ju. ;-P
Skatvingesus
Trista tankar
I dag har varit en intressant dag. Jag och min man började bråka om ansvar, eftersom han tycker att jag ofta tar för lite av den varan. Nu handlade det om min pappas 50-årspresent och våran handfästning i sommar, men också sådant som har varit tidigare. Det är på ett vis intressant att bråka med min man, eftersom han känner till alla mina svaga punkter så blir jag alltid enormt provocerad när han trycker på dem. Genom att han vet var jag är känslig så blir jag alltid uppmanad att självrannsaka mig själv, vilket ofta leder till nya insikter. Ta till exempel när jag blev så upprörd över att han ville möblera om hela tiden. Jag kände mig orolig och otrygg över förändringar i hemmet och tyckte det var väldigt jobbigt när han talade om hur han ville göra om. Då kom jag plötsligt ihåg hur jag själv ofta hade möblerat om i mitt rum när jag var yngre. Det hände ju var och varannan dag. Efter att mina föräldrar skilde sig hände det aldrig mer. Det hade varit en väldigt lätt skilsmässa, men saker kan påverka en på de mest oförutsägbara sätt! Något i separationen hade gjort mig så otrygg att jag inte längre kände mig bekväm med att flytta saker och det sitter i än i dag.
Vad jag kom fram till i dag var också från barndomen. Jag fick ofta höra att jag aldrig slutförde saker, att jag inte tog ansvar, att jag inte gjorde bra nog ifrån mig i skolan m.m. Jag minns en hemsk upplevelse när jag var 16 och inte hade tagit tag i att söka sommarjobb. När min mamma kom hem en dag ilsknade hon till och började vräka ur sig de mest elaka sakerna. Jag har förträngt det mesta. Hon också. Hennes budskap var iallafall att jag var totalt misslyckad. Sådana saker sätter spår. Så fort jag lyckas med något ringer jag min mamma och berättar det. Till viss del gör jag allt jag gör för att försöka få henne att vara stolt över mig. Jag behöver hennes bekräftelse, men inte ens då kan jag slappna av och själv känna att det jag har gjort är bra. Inte fullt ut. Kan aldrig slappna av och berömma mig själv. För jag vet att jag aldrig kommer att duga.
Hur som helst så är det här med att ta eller snarare inte ta ansvar oerhört skuldbelagt hos mig. Då borde man ju tycka att jag borde undvika att få det berättat för mig att jag inte tar nog ansvar för saker och ting. Att jag borde jobba på ännu hårdare. I stället undviker jag stor del av ansvaret helt. Jag vet inte riktigt varför, det har blivit som en antieffekt. Mycket som har med ansvar får mig att må dåligt. Det låter ju helt knäppt, att jag är otroligt, otroligt självkritisk och ofta jobbar väldigt hårt, samtidigt som jag inte klarar av att ta ansvar för en del grejer.
Människan är alltid mer än vår beskrivning av henne, förstår vi inte det har vi ingen rätt att beskriva henne.
Jaja, det kanske var ett lite smådeppigt inlägg, men självrannsakan är ju bra. Fortsätt att skala av lagren på löken...