Skriver nu från vackra Sörmland. Min pollenallergi har blossat ut och jag snörvlar som om det vore januari. Varken tabletter eller allerginässpray fungerar!

Läser med spänning i Ellen Cannon Reeds "The Heart of Wicca". Jag är näääästan halvvägs och tycker den är jättebra. Den är så personligt skriven och det tycker jag om, hon vågar ta ställning för saker hon känner starkt för och har goda argument för. Det märks att när hon skriver, öser hon ur sin egen erfarenhets källa. Fler sådana böcker skulle jag vilja läsa! Om ni har förslag får ni gärna dela med er.

Ibland när jag läser, upplever jag aha-känslor, känslor som tyvärr är snabbt övergående och inte kan fångas i ord. Plötsligt sätts några pusselbitar ihop och man upptäcker ett nytt samband. Det är så frustrerande att tanken inte stannar länge nog för att lämna ett varaktigt medvetet avtryck!

På ett forum jag skriver på kom det upp den vanliga kontroversiella (men intressanta) diskussionen om solitär vs coven och rätten att kalla sig wiccan. Jag funderar på vilka kriterier jag själv skulle sätta upp på att kalla sig wiccan, om det av någon outgrundlig anledning nu var så att jag fick bestämma. ;) Jag skulle inte kräva coveninitiering, men däremot andra saker. Kanske är det dessa saker jag upplever hör till om man är solitär prästinna/präst inom wicca.

DEN SOM KALLAR SIG WICCAN:

- strävar i sitt utövande efter ständig förbättring och inser att man aldrig blir fullärd.
- sätter egna standards för sig själv och strävar medvetet mot självutveckling.
- försöker medvetet att införliva sin tro i vardagslivet.
- har en personlig relation till Guden och Gudinnan som går utöver boklig fakta.
- utför inga tomma religiösa handlingar bara för att det står i en bok, alltså handlingar man inte förstår eller som saknar anknytning till ens personliga utövande.
- har vigt sitt liv åt Guden och Gudinnan och försöker att ta reda på vad det betyder både på en andlig och vardaglig nivå, samt gör sitt bästa för att leva upp till detta.
- använder sig övervägande av den wiccanska liturgi som har utkristalliserats.
- firar de åtta högtiderna, eller de högtider som känns meningsfulla för ens eget praktiserande.
- känner till de stora dragen i wiccas historia och några nyckelpersoner.
- intresserar sig för wiccas utveckling, tar del av böcker och annan media, samt är bekant med några inflytelserika författare eller medlemmar av wiccas "community".
- den som kallar sig wiccan offentligt funderar noga över hur ens handlingar påverkar en privat och wiccas anseende i stort.


Det finns förmodligen många områden jag har glömt, det här var bara några saker jag kom att tänka på, saker jag själv tycker är viktiga. Somliga kanske tycker att det är mycket begärt, men varför skulle det vara det? Det här är inget fritidsaktivitet som att spela fotboll eller samla på stenar, det här är en andlig väg, en religion.

Jag skulle gärna höra era tankar kring detta. Jag skriver igen att det här bara är mina förslag på kriterier.

Sitter här och äter frukost. Eller jag kämpar för att få i mig något. Jag har knappt sovit i natt, utan bara legat och oroat mig och mentalt hakat upp mig på inbillade saker (vad sjukt det är när det händer!). När jag inte har sovit är det svårt att äta, jag mår illa. 

I dag ska jag åka på arbetsintervjun. Ca 3,5 timmar tåg och buss, det känns rätt knäppt egentligen. Jag vet inte ens om jag vill ha jobbet längre, om jag är up for the challenge. Jag måste på några veckor i så fall sätta mig in i ett helt nytt ämne. Men biljetterna är betalda och går inte att få åter. Precis som P sa får jag väl se det som en "fieldtrip". Och det är ju inte någon panik om jag inte får jobbet. Men om jag får det...

Två minuter innan väckarklockan ringde drömde jag att jag redan hade farit, träffat rektorn och åkt hem. Åh så lycklig jag var och så arg jag blev då det var precis tvärt om: det hade just börjat. :P Håll gärna några tummar för mig där ute.

Det är jobbigt att vara jag. Jag blir så rädd när jag bli rädd. Räddast blir jag vid tanken på att inte räcka till, inte duga, inte vara bra nog. Att göra andra besvikna, och mig själv. När rädslan kommer krypande känner jag hur jag krymper och blir mindre och mindre. Jag blir ett litet barn igen och inte alls den utåtriktade, självsäkra kvinna jag vill vara. Fasaden rämnar. Innerst inne, så otroligt liten.

Vad tysta ni är! Ingen som kommenterar längre, jag får hoppas att ni njuter av vädret i stället. :)

I går blev åter en sen natt, i säng vid 03.00 och läsning till 04.00. Jobbade stenhårt med uppsatsen mellan 00.00-03.00. Haha, alla har vi våra rytmer. Men då hade det onda i ryggen gått över som jag numera får på grund av för mycket stillasittande. Men man har ju liksom inget val när man läser och skriver, läser och skriver... Jag är sur på de två personerna inom kursen (varav en kursansvarig) som fortfarande inte har svarat på mitt mail med frågor. Men kanske har de semester?

I förmiddags kom min älskling hem igen! Jag är så glad. Jag mötte honom på stationen och så gick vi och fikade en stor morgonfika. :) Sedan gick vi till arbetsförmedlingen för att anmäla arbetslösheten och skriva in oss. För P´s del gäller ju bara arbetslösheten i ca två månader. Jag däremot fick sitta och fylla i massa uppgifter på deras sida. Handläggaren förvånade mig med att upprepade gånger säga att han trodde att jag hade goda möjligheter att få jobb. Kul att höra! Jag vet inte om han syftade på min utbildning eller min allmänt trevliga person. ;P Självförtroendet fick sig en lite boost efteråt faktiskt.

P berättade att han hade pratat med rektorn på skolan och berättat om mig och frågat om de hade några lediga tjänster kvar. Den tjänsten som kunde vara av intresse var en textillärartjänst på 50 %, men rektorn tyckte det lät som att de kunde få nytta av mig även inom andra områden. De hade kultur- och musikinriktning. Så när vi kom hem ringde jag upp honom och presenterade mig. Han sa direkt att han ville träffa mig för en intervju! Så jag ska dit redan på måndag. Jösses vad spännande och nervöst. Jag köpte biljetter dit och hem för 1100 kronor... Det är ju värt det om jag får jobbet...

Nu är jag på intet sätt utbildad textillärare, men jag har läst några poäng slöjd på universitetsnivå och jag har haft ungdomspraktik hos en slöjdlärare. Jag kan väl inte så många tekniker heller, men efter att ha läst kursplanen har jag ändå många tankar och idéer. Jag tror att jag skulle kunna göra det intressant om jag fick göra det på mitt sätt. Jag hoppas att jag får chansen att prova!

Det känns lite som att mitt liv kretsar kring böcker och texter nu. :) För det första håller jag på med delen om "tidigare forskning" i min uppsats, vilket inkluderar mängder av lästa (nåväl, översiktligt lästa) böcker och artiklar. Logik är inte en jättestark sida hos mig så just nu har jag svårt att strukturera upp allt innehåll. Rubriker är min värsta fiende för tillfället! Min favorit är "Vidgade vägar in i texter". Haha! Lite poetiska alliterationer är aldrig fel i ett för övrigt strikt akademiskt språk.

I dag kom också boken jag har väntat på, "The Heart of Wicca". Yey! När jag ska hinna läsa den är en annan fråga, jag får nog skjuta upp det ett tag.

I går lånade jag en bok på bibblan som jag ska väva in i uppsatsen; "Skolan och den radikala estetiken". I den hittade jag faktiskt en begrepp som beskriver mig som lärare, jag är en kulturpedagogisk lärare. Det kanske låter fånigt, men nu känner jag att jag har fått en identitet.

Som ni märker sitter jag mest och babblar just nu. Jag borde gå och handla och röra lite på mig för jag har suttit och jobbat hela dagen. Duktigt för att vara jag. Jobbat och druckit kaffe. Nej, nu måste jag nog gå ut en sväng.

Missa inte Miss Marple på tv ikväll. Själv ska jag göra scones!

Oj, vad jag har flängt runt i dag känner jag! I går gjorde jag ingenting, jag var bara så ledsen för att min man åkte och skulle vara borta tills på torsdag (nej, jag fixar inte det där med ensamhet så bra). Men i dag har jag ätit lunch med min pappa, diskat, dammsugit och kastat sopor, glas och tidningar och varit på biblioteket och lämnat och lånat böcker. Jag skulle egentligen ha gått till en second hand och lämnat in alla kläder och böcker som jag har rensat ut, men jag fick ingen bärhjälp. Det är alldeles för mycket för att ta själv, så jag inväntar väl hjälp då.

Nej, nu ska jag väl ta och fortsätta mitt skrivande. Förhoppningsvis kan jag återkomma ikväll med ett roligare inlägg.

Jag är bäst! I går drack jag lite för mycket kaffe och blev rastlös framåt natten. Jag plockade ut alla garderober och lådor en i taget och rensade bland mina kläder. Det blev en påse att slänga och tre att ge bort. Man skulle kunna tro att det skulle se rätt urplockat ut i garderoberna nu men det gör det inte. Jösses vad mycket kläder jag hade som jag inte använde för att de var för små eller för stora. Jag vill bara rensa bland alla mina grejer nu, det är så skönt att göra sig av med saker.

I morse kom ett telefonsamtal som var väldigt tråkigt. En ytlig bekant till oss hade tagit sitt liv i fredags. Det var vår basist som ringde och det var en av hans bästa vänner och en annan bekants pojkvän, så det känns sorgligt. Vi träffade honom för bara några veckor sedan så det känns en smula overkligt. Dessutom var han så ung. Riktigt tragiskt...

När jag satt där ute under busken, som den där lilla kaninen på bilden, funderade jag på om det här var en flykt. Satt jag där med ett tomt, förvirrat huvud för att jag ville fly från mitt liv? Var det eskapism? Gjorde det något i så fall? Men jag vill inte vara den som flyr, jag vill inte vara den som gömmer mig, men samtidigt vet jag inte vad tusan jag gjorde där. Jag hade egentligen tänkt ta en promenad, men när jag fick syn på skogen bar benen mig dit av egen kraft. Jag ville nog gömma mig, inte synas ett tag. Det var nog så. Men jag gick ju hem igen. Jösses, man kan bli tokig av att fundera på varför man gör som man gör. :)

När jag duschade i morse hörde jag en duns på hallgolvet. Jag blev jätteglad och trodde att det var min nya bok som hade kommit, men icke. Det var nyaste numret av Nemi (eller möjligtvis en katt) som hade låtit.

Kollade en liten stund på Oprah, det handlade om att rensa i röran i sitt hem (clutter clearing). Jag kände nästan direkt hur det kliade i fingrarna, jag har länge tänkt att jag ska rensa ut böcker ur min "vanliga" bokhylla och skänka bort. Så jag hoppade upp och började dra ut bok efter bok tills jag hade en pappkasse. Inte så tokigt, det blir mindre att släpa på senare.

I går natt gick jag ut, satte mig under en stor buske och bara var. Iakttog. Efter en stund började det regna lite, det lät chippande när dropparna landade på de små löven. Själv blev jag knappt våt, jag var insluten av grönska.

Jag såg just sådana modiga, underbara män på tv! I UR:s serie "Genusmaskineriet" handlade reportaget om ett mansläger, där män möttes för att utforska manlighet och sin egen självbild. Med vägledning genom bildskapande, drama, rörelse, myt och diskussioner vandrade de inåt och bearbetade känslor, upplevelser, glädjeämnen och rädslor. Det var så fint när en man sa att ju mer de andra männen öppnade upp sig och delade med sig av sina tankar, desto mer såg han dem som manliga förebilder för sig själv.

Reprisen går imorgon på svt. Tror jag ska se det igen, jag blev så glad!

Här sitter jag och väntar på min andra kanna kaffe för dagen. Jobbar lite på uppsatsen och hittade just en perfekt passage i en bok. Det är de där klockrena sakerna som får en att orka söka vidare. För den som aldrig har skrivit en uppsats på universitetsnivå inbillar jag mig att det är svårt att förstå vilken oändligt pusslande det består av. Ens egna åsikter får bara visa sig i de källor man använder, hur man vinklar det och ställer dem mot varandra. Ja, jösses, vilket hästgöra. Det går åt en himla massa böcker för att hävda en åsikt. Men lite skoj är det emellanåt, det är lite detektivarbete blandat med någon slags journalistådra. :)

Här får ni en lite annorlunda "treat", nämligen en bild på mig när jag var fem år, blond och glasögonorm. Det var nämligen då som hela syskonskaran döptes i faderns, sonens och den helige andens namn. Vilken lyckans dag! Eller nåt... (Jag slapp ju nästan undan!)

Jag minns det hela ganska tydligt i alla fall. Jag var väl den enda av mina systrar (den ena två och den andra bara några månader) som hade något som helst begrepp om kristendomen. Och jag var en smula konservativ redan då. Skulle det vara så skulle det vara på riktigt! Det var därför jag var den enda som hade korsformad dopljusfot medan mina systrar fick runda. Jag minns att jag var väldigt bestämd på den punkten och tyckte det var helt puckat med något annat. Haha!

Min farmor har börjat ringa till mig sedan hon fick veta att vi ska flytta. Detta är trevligt, men hon ringer i princip varannan dag och mest ojjar och beklagar sig. Jag vet inte hur många gånger i dag som hon sa:

"Det är dyrt", "Det är mycket jobb med det", "Det är jobbigt", "Det är tråkigt", "Det är ledsamt". Det är det enda jag får höra i samband med flytten och det är klart man blir påverkad. Och så den ständiga frågan hur det går med jobbsökandet och studierna. "Jo, jag har precis kickat min skrivarpartner, kan kanske lägga fram uppsatsen i augusti, ingen arbetsgivare har hittills visat intresse, det finns knappt några jobb att söka." Så lyder mitt inte allt för muntra svar och det finns förstås massa negativt att slå ner på. För blixten skulle säkert träffa henne om hon kunde lyfta fram något positivt! Jag tror jag börjar förstå min släktförbannelse. ;) Haha!

När vi lade på efter 12 minuter upptäckte jag att huvudvärken började smyga sig på. Jag försökte räkna upp saker att vara tacksam för, humöret blev lite bättre men inte huvudet.

Min man är sötast! :) I dag beställde han en bok åt mig; The Heart of Wicca: Wise Words from a Crone on the Path av Ellen Cannon Reed. Jag har ivrigt läst delar av den på Google Books och är helt fascinerad. Det jag har läst hittills har verkligen tilltalat mig och jag längtar supermycket efter att få läsa den i sin helhet! Woho! :D

Nu har jag dumpat min skrivarpartner, som inte var någon bra partner. Jag tror att jag har haft större tålamod än de flesta som har sin examen i sikte. Jag går igenom liknande känslor som någon som har dumpat en "riktig" partner; ilska, sorg, sentimentalitet, besvikelse och oro inför framtiden. Men nu är det dags att ta ett steg framåt istället för att stå och stampa som jag har gjort i månader. Nu är det dags att skriva klart det här sabla examensarbetet.

För några inlägg sedan skrev jag om att inte veta, att inte ha en klar uppfattning om det gudomliga. Jag börjar nu fundera på om det inte är tätt sammankopplat med att inte ha en klar uppfattning om sig själv, om det sker synkroniserat. Jag vet att jag kan vila någorlunda i min självuppfattning när mitt liv är stabilt, men nu händer det mycket i och med att mina femåriga studier tar slut, jag försöker hitta ett jobb och vi ska flytta långt bort. Då känner jag mig osäker och börjar ifrågasätta mig själv. Det kan i och för sig vara nyttigt, det är inte det. Men jag undrar lite hur mycket vår uppfattning av det gudomliga hänger ihop med vår uppfattning av oss själva? Har vår självbild något att göra med vilka gudomliga aspekter vi knyter an till? Har vår självbild något att göra med hur öppna vi är för det gudomliga (om vi t ex känner oss "värdiga" eller inte)? Är det bara en tillfällighet att min kontakt med det gudomliga är lite "shaky" och dimmig just nu för att det sker många förändringar i mitt liv? Förlorar jag ögonen på det gudomliga när jag förlorar mig själv ur sikte?

För jag försöker verkligen. Jag försöker att lyssna, jag försöker att fråga men får mest ett avlägset skratt eller en viskning tillbaka. Försöker jag för mycket? Det är min erfarenhet att kontakten är som sämst när man behöver den som mest. Är det för att man ska hitta styrkan inom sig? Kommer att tänka på den där texten, varav slutet går något i stil med "När du inte längre såg mina fotspår bredvid dina i sanden, när det bara fanns ett par spår, det var då jag bar dig". Men sannerligen känner man sig inte buren vid sådana tillfällen, man känner bara att man stretar och stretar men bara rör sig några milimeter framåt. Jag har det inte så nu, jag bara tänker tillbaka på tidigare upplevelser.

Jag läste i Vivianne Crowleys "Wicca" ett litet parti som jag kände igen mig i, Spring Goddess Charge:

"Hear then the words of Diana the Moon,
the Bright Virgin.
Changing but unchanging,
my mystery is unanswerable,
but solve ye that mystery.
My nature is unknowable,
but strive to understand me.
Darkness and light are met within me.
I flee from thee, but lure thee on;
I seek for thee, but hide my face;
I speak to thee, but my words are silent."

Absolut de där sista raderna. Åh, jösses. Stanna upp så jag får se dig!

I natt/morse vaknade jag kring 04.30 av en härlig dröm. Jag hade drömt om en stor grupp människor bestående av både män och kvinnor som höll en ritual utomhus i skymningen. Många hade trummor och takten ändrades från snabb till långsam om vartannat. En del bar på facklor. Takten saktade ner och blev tystare då några kvinnor började tala. Det var inget planerat tal, alla talade från hjärtat, precis vad de kände eller tänkte på just då. Stämningen var glädjefylld och vördnadsfull. Någon började berätta en myt om en solgudinna, hennes gemål och deras son. Sonen hade ett namn som lät som "Noot". Sedan vaknade jag och undrade vad det var för konstig musik jag fortfarande hörde i huvudet. Det var en stadig takt, och en ton som höjdes och sänktes, höjdes och sänktes...

Även om jag, som jag skrev i mitt förra inlägg, inte riktigt är på det klara med hur jag ska uppfatta det gudomliga, så reagerar jag ändå mot vad jag personligen känner är fel sätt att närma sig. I går satt jag och läste en del i olika wiccaböcker genom Google Books, då jag kom in på boken "The Wicca Handbook" av Eileen Holland. Jag klickade mig till kapitlet om hur man skriver åkallan till Guden och Gudinnan. Där står att Guden och Gudinnan är energi, och att deras olika namn uttalas för att sända ut en viss önskad vibration till universum. De är nycklar som öppnar de korrekta dörrarna och som riktar energi i en bestämd riktning. Det står vidare att de forntida gudomarna (förutom den "Stora Gudinnan, som är universum") är tankeformer. De är alltså skapade av människan. Sedan kommer en mycket förenklad exempellista där Afrodite styr kärlek och sexualitet, Neptunus styr haven etc.

Den religiösa delen av wicca blir helt förlorad här, det talas bara om vad det gudomliga kan göra för oss. Och i sanningens namn känns det som att den tonen genomsyrar de flesta "pop"-wiccaböcker, där fokus ligger på att tjäna pengar. Alla dessa böcker som säljer sig själva genom att vara fulla med "spells" och som ger lösningen på hur du kan förbättra ditt kärleksliv, ekonomi och hälsa. Usch, säger jag bara, usch, usch, USCH!

I dessa böcker blir det gudomliga helt anonymt, "nycklar" för att du ska få det du tror att du vill ha. Det handlar inte längre om andlighet, det är något annat.

Ett av mina favoritcitat lyder: "Människan är alltid mer än vår beskrivning av henne, förstår vi inte det har vi ingen rätt att beskriva henne". Man skulle kunna byta ut "människan" mot "det gudomliga". Att reducera det gudomliga till "energi", "tankeformer" eller "nycklar" låter totalt vanvördigt i mina öron. För mig är det gudomliga mer, det är ett mysterium, ett mysterium man inte kan sätta ord på utan som ytterst måste upplevas. Det existerar inte heller för att ge oss vad vi pekar på, det existerar inte för att tjäna oss.

"Ju mer jag vet, desto mer vet jag att jag inget vet".

Det är så sant som det är sagt. Just nu måste jag veta en massa, för jag känner mig inte säker på någonting. Haha! Jag har säkert berättat det många gånger, men när jag hade studerat wicca i något år trodde jag att jag visste allt. Jag var nitton for crying out loud! Jag trodde självklart att jag kunde starta ett eget coven, att jag kunde skriva berörande ritualer och överse andra människors utveckling. Vilken tur att jag aldrig behövde göra ett sådant magplask. I dag tror jag verkligen inte att jag besitter den förmågan än på långa vägar. Jag är osäker på hur jag ska uppfatta det gudomliga, hur jag ska kommunicera, etc. Nothing is fixed but everything is open.

Men någonstans i mig ringer det en klocka, att det är så här det ska vara just nu.

För när jag inget vet kan jag låta mig hänföras
När jag inget vet är allt stora mysterier
När jag inget vet är jag öppen för nya intryck
När jag inget vet ser jag med oskuldsfulla ögon
När jag inget vet är jag ödmjuk
När jag inget vet övas min tillit

Kanske är det detta som utbildning och kunskap syftar till? Att göra oss ödmjuka, inte kaxiga och egenrättfärdiga. Jag kan inte nog störa mig på folk, vilken väg de än har valt, som tror att de sitter inne på en enda valid sanning och att alla andra har fel. För visst finns det sådana människor även inom wicca.

Jag kommer att tänka på en rad ur "The Charge of the Goddess": Let there be beauty and strength, power and compassion, honor and humility, mirth and reverence within you. Låt där finnas skönhet och styrka, kraft och medkänsla, heder och ödmjukhet, munterhet och vördnad inom dig. Det är egenskaper jag strävar efter.

Jag tror att kunskap raserar våra tidigare föreställningar och bygger upp nya, men de är fortfarande bara föreställningar. Sedan kommer nästa skogsbrand som förkolnar grenarna på vårt visdomsträd och låter nya skott resa sig ur marken. Jag tror att detta fortsätter livet ut, men jag vill också gärna tro att vi rör oss närmare och närmare mitten av en spiral, att våra sinnen inte brinner förgäves. 

Jag drömde att jag hade varit gift med en äldre man som tyvärr hade dött ifrån mig. Förtvivlad kastade jag ifrån mig vigselringen ner i en grop där den blev liggande. En bit in i drömmen kom en kvinna till mig, jag minns inte hur hon såg ut. Hon talade till mig och hjälpte mig att sörja, hjälpte mig att läka. Jag plockade upp ringen som fortfarande låg i gropen och satte den åter på mitt finger. Ringen är det jag minns tydligast från drömmen, bandet var smalt med ett litet, litet, blått hjärta.