wicca and all things awesome -

Samhain

I går firade jag tidig Samhain, eftersom jag och maken flyger till Japan på semester i dag. Firandet blev jättebra, och jag upplevde ett lugn jag inte känt på ett tag. Allt har varit så galet på sistone, både på jobbet och utanför. Men stunden i cirkeln blev centrerande. Jag hade också en ny typ av upplevelse som jag skrev om i min skuggbok, förknippad med Guden.
 
Här är en bild på altaret. Vi hörs vidare om 10 dagar!
 
 

Samhain

 
 
 
 

Samhain

Precis innan skymningen masade jag mig ut i skogen, lite småsjuk men taggad. Jag kände mig dock lite ensam, men så tänkte jag på vad Thoreau skrev, något i stil med att "En människa som är i full besittning av sina sinnen kan aldrig känna sig ensam." Just när jag tänkt det, vände jag blicken åt vänster och såg för första gången den nya månskäran. Jag fylldes med glädje, värme och vördnad.

Lite kusligt var det att vika av från stigen och stiga in i den mer otämjda skogen. Dimman svävade omkring mig och avbrutna träd skapade märkliga människoliknande skepnader. Så långt allt gott. Men när jag kom fram till ritualplatsen - fortfarande med hygglig sikt - och tände de fyra marschallerna, svartnade världen genast då jag blev bländad. Jag såg ingenting!

Det var då tanken dök upp, "Vad gör jag här i mörkret ensam, varför gör jag det här?" Jag kände mig faktiskt riktigt korkad, var jag rätt funtad som sysslade med detta? När som helst kunde det komma en enorm älg och braka in i cirkeln. Det prasslade och lät i närheten. Is i magen, ingen panik... Om jag hade haft någon där att dela "galenskaperna" med hade jag förmodligen inte ens funderat över det, men jag undrar hur många som har ritual ensamma mitt ute i skogen om natten.

När ögonen hade vant sig kunde jag plocka upp mina saker och ställa marschallerna i väderstrecken. Jag fick dock krympa cirkeln mycket mer än vanligt, så jag kunde dra nytta av ljuskällan. Det såg ut så här, men blixten i kameran ger mer ljus än det var i verkligheten:



Man såg inte mycket bortom kan jag säga. När jag väl drog igång gjorde jag det dock med kraft och övertygelse. Jag försökte verkligen ladda cirkeln med så mycket energi som möjligt så att jag skulle känna mig trygg och skyddad. Lite självsuggestion också, om jag lät mer säker än jag kände mig skulle jag nog bli det också. Och det fungerade bra.

Åter igen hade jag verkligen pluggat ritualen, så den satt i ryggmärgen. Det är en härlig känsla, att kunna ge sig hän och inte störas av prasslande papper! (Förresten hade jag aldrig sett någon text i mörkret.)  

Vid slutet gjorde jag som jag brukar, jag drog en runa med ett råd fram till nästa högtid. Jag fick Ing. Informationen är hämtad från Grimners runor.

Ingrunan representerar Frejs sexuella alstringskraft, manlig befruktande kraft, fysisk kärlek och attraktionskraft. Ing går hela tiden mot nya mål, och representerar all den kreativitet och skaparkraft som ligger i sexualiteten.

Ing representerar vårens kraft, alla de växter som börjar gro efter den mörka kalla vintern, och sådden, både den växtliga sådden såväl som djurens och människornas sådd, i avsikt att frambringa ny avkomma.

Ing är i sanning en lyckobringande runa, i det att den pekar på vår manifestationsförmåga, och vår förmåga att så frön inför framtiden.

I Uppsala dyrkades Ing i förening med Frej, under namnet Yngve-Frö. På isländska blev detta Ingunar-Freyr. Namnet Frö är signifikativt för Frej och hans ursprungliga funktion som den som befruktar hela skapelsen.

I en agrarkultur som det gamla Norden är fortplantningsförmågan mycket central, och Frej avbildades följaktligen alltid med en enorm manslem.

Den självklara kopplingen mellan manlig sexualitet och kreativitet är intressant också i det avseendet att det belyser varför vi (och framför allt vi män) skapar så många destruktiva och bisarra saker och företeelser nuförtiden. Om vi skulle omfamna sexualiteten som något positivt, istället för att frukta den som något farligt, omoraliskt, skuldtyngt och opassande, skulle kanske sexualiteten, och därmed kreativiteten som helhet, inte längre kunna existera i den perverterade form vi så ofta ser den idag. Och därmed skulle förmodligen även de flesta perversa uppfinningar och idéer försvinna.




Och varför jag gör detta? Jag antar att det bara är sådan jag är, det får mig att må bra och är en del av den jag vill vara. Vi skapar oss själva i varje stund och med varje val. Jag väljer att aktivt utöva min tro, att sätta den i den främre delen av min tillvaro och hedra makterna.


Samhain-tankar

Nu har jag haft en ganska utmattande och utmanande vecka med långa dagar och nationella prov på jobbet. I förrgår under ett möte brusade dessutom en kollega upp och stormade ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig. Det genererade en hel del negativitet hos mig. Dels är jag rätt obekväm med konflikter (iaf om de hänger i luften och inte blir utredda) och dels tyckte jag att personen uppförde sig barnsligt och oproffesionellt. Men jag tror att personen har en hel del press på sig, så det kanske slog slint.

Men annars, tankar inför Samhain var det ja... Jag sitter och funderar kring min ritual och läser olika exempel. Känner inte alls att jag vill fokusera ritualen kring bortgångna släktingar eller förfäder, vilket är de ritualer jag sett mest. För mig handlar Samhain mer om en gräns eller skiljelinje: nu är den tydliga gränsen mellan det ljusa halvåret och det mörka halvåret, sommarens slut och vinterns början, liv och död i naturen, yttre och inre fokus.

Ett annat tema är förstås att släppa taget, släppa släppa släppa. Att låta naturen och livet ha sina cykler, att acceptera att allt är i ständig rörelse och att vi måste flyta med förändringar, inte försöka stå emot. Vi kan dock försöla styra i vilken riktningen förändringen skall ske, med medvetenhet, insikt och intention.

Som jag tror att jag skrev förra året, ser jag Guden redan som Herre över Underjorden och ledare för den vilda jakten under Samhain. Han är nu den Mörka Guden, ledsagare och väktare. Gudinnan har tagit sin skepnad som den Gamla, dels som mild Vishetsbärare, dels som en vildare Dödsgudinna. Deras samspel under denna period av året är något jag skulle vilja fokusera mer på och utforska. Hur upplever ni att de förhåller sig till varandra nu?



En tanke...

Innan Samhain blir för avlägsen, måste jag försöka sammanfatta en tanke jag fick vid Mabon. Tanken ploppade upp i mitt huvud när jag tände gudsljuset i min kittel, och funderingen rörde Guden och hans aspekter vid Samhain.

I vanliga fall brukar man ju säga att Guden offras under tre högtider (Lughnasadh, Mabon och Samhain) för att slutligen färdas till dödsriket vid Samhain och stanna där till Yule när han återföds samtidigt som solen vänder. Men min tanke var en annan, alltså:

Tänk om Guden når fram till dödsriket redan vid Mabon, och sedan återvänder till vår värld under Samhain-natten som herre över den vilda jakten? Som de dödas herre bereder han vägen mellan världarna denna natt, och då känns det på ett sätt självklart att han redan ska vara herre i dödsriket! Efter natten återvänder han och blir återfödd vid Yule.

Verkar det här vettigt för någon annan med, eller bara dumt? :)




Samhain 2009

Här är en underbar video om Samhain som jag hittade på YouTube. Man blir så glad när man hittar videos med kvalitet.



Samhain



Är hemkommen från Turkiet och det har inte varit några problem att ställa om sig från sol och värme till höstrusk. Det känns faktiskt bara uppfriskande och skönt! Tänk att man måste komma bort en stund för att kunna se saker i rätt perspektiv. Sverige är härligt, och framför allt är det hemma. Ingenstans är som hemma.

Utanför har mörkret lägrat sig, det är alldeles stilla men samtidigt fullt av liv. Man känner olika saker för högtiderna från år till år. Denna Samhain känner jag för en dans på livets skuggsida. Jag skulle vilja dansa fullkomligt berusad i skogen, snurrandes tills jag är så yr att jag glömt mitt namn. Jag vill sjunga mig hes, jag vill skåla och älska besinningslöst.


Samhain

Igår var Samhain, sommarens slut och vinterns början. "Kelternas nyår". Ur mörkret föds sedan ljuset -- dagen och sommaren. Slöjan som skiljer vår värld från en okänd och mystisk dylik, har länge ansetts vara speciellt tunn vid den här tidpunkten. Enligt traditionen ledde den behornade denna natt den vilda jakten och då var det bäst att hålla sig inomhus så man inte beblandade sig med de osaliga andarna som färdades över landet. Man satte ljus i fönstrena för att vägleda sina bortgångna familjemedlemmar hem och man dukade fram en extra tallrik med mat, även kallad "the dumb supper" (dumb i betydelsen stum). En annan tradition är att gräva ner ett äpple utomhus för de döda att festa på och på så vis får man god hälsa resten av året.

Ultima Thule har visst gjort en låt som heter "Den vilda jakten", som i Sverige leddes den av Oden. Jag tyckte texten var bra:

"Vad härjar så bland molnen
Vad jagar över skyn
Ett dunder som av åska
Ett tordön och ett vrål
Där leder vild och vacker
Jakten i dess högsta höjd
Valkyrior och vargar
Följer i hans spår


Den vilda jakten går
Genom luft över hav
Det vilda följet far
Jagar fram stort alarm
Då Oden jakten för
Den vilda jakten går


Mäktig är den skaran
Där högt i himmelen
Se sköldmö är bevingad
Hör klinga stål mot stål
Där hastar fram i natten
Två vargar följes åt
Hungrig och skarptandad
Spårar troll och rå


Den vilda jakten går
Genom luft över hav
Det vilda följet far
Jagar fram stort alarm
Då Oden jakten för
Den vilda jakten går"



Dessa uppfattningar om 31 oktober som en särskild dag för de döda och för mystik, var så djupt rotade att kyrkan var mer eller mindre tvungen att lägga en högtidsdag i närheten (och det var ju inte första gången). "If you can´t beat them, join them" liksom. År 998 förklarades 2 november "alla själars dag" och i Sverige går den under "alla helgons dag"/allahelgona den 1 november.

Min man anmärkte igår på att alla helgons dag inte känns som en genuint kristen företeelse. De döda är väl i himlen och har det bra? Men visst är det väl trevligt för alla att ha en dag att minnas, och förhoppningsvis glädjas åt de minnena. Minnen av nära och kära, människor och djur.

Samhain

image69


Hej på er därute i höstmörkret! Hoppas att ni har haft en fin Samhain. Det har jag - tre gånger! ;-)

Första gången firade jag med covenet. Detta var i fredags och vi åkte ut till en stuga som en av oss äger. Där fanns ingen el och inget vatten och det var ruskigt kallt. Men så mysigt! Det blev en underbar kväll med ritual, skratt, god mat och en del vin. När vi skulle sova och låg där i rad på bäddsoffor, sängar och madrasser kändes det bara så fint. Ljuset från ritualen brann fortfarande i min kittel som stod vid kaminen och det kändes lite som att vara hemma på sätt och vis. Jag känner att jag hör samman med de här människorna och det är en fantastisk känsla. Jag låg som sagt där och kände mig behagligt trött efter ritualen och all mat. Ljuset i kitteln gjorde vackra mönster i taket och ville inte att ögonblicket skulle ta slut.

Andra gången (lördag) var inte lika mycket firande som bara en enkel sammankomst. Det var med vitkagruppen och vi for ut i skogen och satte upp marshaller i hållare i en cirkel, tände en brasa (detta var vid en rastplats) och kallade in riktningarna och jag åkallade Guden och Gudinnan. Sedan åt vi mat och planerade vidare inför nästa stormöte.

Efteråt åkte jag in till stan för att äta middag ute med min man och fira att vi då hade varit gifta (borgerligt) i ett helt år. Tiden går så förvirrande fort.

Tredje gången jag firade var igår kväll, på "riktiga" Samhain. Det blev väldigt lugnt och bara lite stilla begrundan framför altaret med alla ljus tända. Jag satt och funderade lite och drog som vanligt ett tarotkort fram till nästa högtid; Yule. Det blev elemental of pentacles (som är page i pentagram) och på kortet ser man en gammal gnom med vitt skägg som plirande ser på en bakom axeln. Han står vid en ingång i ett träd och trädets rötter slingrar sig över marken. Jag gillar verkligen det här kortet. :-) Tarotleken jag använder är förresten Pagan Tarot. Någon gång förra året gjorde jag en liten hemsida där jag skrev mina tolkningar av korten i stora arkanan. Nu när jag gick in på den igen såg jag att jag bara hade skrivit om de kort jag hittat bilder till, så jag får väl lägga till resten snart. Det finns ju i min BoS. Sidan finns
här om ni är intresserade. Själva tarotleken kan jag rekommendera, jag gillar den mycket.

Igår skjutsade vi också min älskade lillasyster till flygplatsen. Jag är ganska sjuk i förkylning så min självbehärskning var rätt kass. Det blev en del tårar. När jag fick sms från henne när hon hade kommit fram till stället hon ska bo på grät jag igen. Denna gång av lättnad. Jag kom förresten på att jag är den enda av mina systrar som inte har arbetat utomlands nu! Känns konstigt.

På söndag blir det spännande, då ska vi ha nästa wiccaträff. Temat är Gudinnan och vi ska träffas hemma hos en tjej och ta med allt vi associerar med temat. Det blir säkert jättetrevligt! :-) Ska försöka knåpa ihop en guidad meditation också. Det kan dock bli svårt eftersom min nya kurs verkar rätt knölig. Mycket att läsa och jag ska faktiskt alldeles strax sätta igång för jag har varit och hämtat min kurslitteratur som hamnade hos posten. 864 kronor för två böcker. Hade jag köpt den ena på akademibokhandeln hade bara den kostat 800! Behöver jag säga att boken är tjooooooock?

Ta hand om er

Samhain

Nu har jag uppfört mig ganska underligt ett tag. Jag har inte pluggat på hela veckan (förutom kanske fyra sidor som jag läste i måndags) och i förrgår var första gången på jag minns inte hur länge som jag sket i att gå på en föreläsning! 0_o  Jag känner mig liksom lite stum och tom inombords, trött och orkeslös. Men wiccarelaterade saker har jag gjort hela veckan, så på det planet råder kreativitet, det håller mig igång över huvud taget. Jag har t ex satt in de lappar man brukar få med när man köper kristaller, i en bok, jag har ordnat upp min Pärm of Shadows (haha!) så den nu är välfylld och sorterad och jag har börjat skriva en åkallan till Samhain. Tänkte skriva den här, så kanske jag kan få lite synpunkter...? ;-) image68

För den som läser och inte riktigt vet vad jag dillar om, firas Samhain den 31 oktober som den sista skördehögtiden. I myten har Guden (som representeras av växtligheten) offrat sig för att livet ska kunna fortgå. Att Guden försvinner märker vi av solen som också "går i vila" för att återfödas med Guden vid vintersolståndet, då dagarna åter blir längre. Gudinnan byter skepnad till sin aspekt som den gamla och vid Samhain minns vi våra förfäder och släktingar som har gått vidare. Detta är inget kristet påfund, utan övertogs från kelternas högtid Samhain för mycket länge sedan. Samhain var också kelternas nyår och man trodde att gränsen mellan de levande och de dödas värld var speciellt tunn, vilket lämpade sig för divination (spåkonst). Men nu över till åkallan, jag hoppas förresten att den ska ackompanjeras av trummor:


Vi kallar dig, Stora Gudinna, som nu byter skepnad från Moder till Dödshäxa när hjulet vrider sig.
Du ger oss mörker, och därigenom kan vi konfrontera våra rädslor och finna vårt inre ljus.
Du ger oss vila, och därigenom kan vi bli stärkta och återfå våra perspektiv.
Du ger oss död, och därigenom kan vi tillägna oss visdom om livets cykler, och veta att all död leder till återfödelse.
Kom till oss denna Samhain. Kom som Hecate, som möter oss vid livets alla vägskäl. Kom, Hecate, med dina ylande hundar i släptåg och med din mörka mantel som breder ut sig över himlavalvet. I din hand bär du facklan med dagens sista ljus och dina spår lämnar frost på den lövbeklädda marken. Kom, Mörka Moder, och lägg jorden kall under dina tunga steg. Dra tillbaks livet till ditt sköte. Rena oss genom döden och blås din livgivande andedräkt in i oss igen. Lär oss om livets cykler genom din vidröring denna Samhain, för utan vinter finns det ingen vår, utan död inget liv.

Vi kallar på dig, Store Gud, innan din resa till Dödsriket.
Under året har vi sett dig födas, växa upp och förenas med Gudinnan innan din kraft försvagades. Vi har följt din dans i naturen; från frö till knopp, från knopp till blomma, från blomma till frukt.
Det är Dig vi har skördat på fälten, det är Dig vi har gripit från träden, det är Dig vi har plockat i skogarna. Det är Dig vi ställer fram på våra bord och det är Dig vi ständigt förenar oss med, för varje tugga vi tar.
Tack vare att du offrar dig kan livet fortgå, och vi tar emot ditt offer med stor tacksamhet och vet att du snart kommer att återfödas på nytt.
Cernunnos, var med oss denna Samhain. Kom oss till mötes din sista natt på den här sidan av slöjan. Kom åtföljd av skogens vilda djur; hjorten och älgen, vargen och räven, haren och järven.
Kom med höstlöv i ditt vita skägg, krönt med vintergröna runt dina horn. Kom med höstens doft och kalla vindar, kom med trummans takt och vinterns sånger. Låt våra ögon se förbi livets slöjor och skåda bortom. Låt oss se in i oändligheten och in i oss själva denna Samhain.
Må det så ske!


Åh vad jag längtar till Samhain nu! Jag har redan valt ut duk och ljus till mitt altare. Det verkar som att jag ska fira med covenet också, vilket blir underbart. Jag har saknat dem så myyyyycket och kan inte vänta tills jag får se dem igen!

Ikväll ska förresten jag, min man och vårt kompispar gå på musikal! Haha, ska bli spännande. Nu ska jag baka de supersmarriga tekakorna! :-D

Fullmåne, Samhain och utanför kroppen

Ikväll är det fullmåne... Det sägs att fullmånen förstärker alla känslor man för tillfället bär på, eller vad man går igenom. Hade en pissdålig start på dagen med att saker inte gick som jag hade planerat och då bröt jag ihop och hamnade i en väldigt negativ tankespiral. Jag märkte att det hände, men kunde inte stoppa det. All min osäkerhet riktad mot mig själv kom upp till ytan och jag mådde rätt kasst, ända tills pojkvännen fick iväg mig att äta middag och bowla. Bra drag älskling! Det var fruktansvärt jämt på bowlingen och vi vann två omgångar var! Han vann över mig totalt med ett poäng. ;-)

Samhain firade jag för några dagar sedan också. I snöovädret, den första snön för i år här, gick jag ut i skogen och tände marschaller och sjöng och gjorde mig av med lite. Eftersom jag ska börja arbeta i grupp så tänkte jag förbereda mig för det, så att jag kunde gå in i gruppen och göra mitt bästa i den. (Som vanligt väldigt höga krav på mig själv...) Så jag lade av mig lite av mina år som solitär och funderade över vilka egenskaper som skulle kunna hjälpa mig att anpassa mig till gruppen. Jag räknade tyst upp några egenskaper... och kom på att jag hade dem alla! Det hade jag inte förväntat mig. Det gjorde mig lite stolt och kanske var mitt huvud lite högre lyft när jag gick hem.


Hela tiden jag var ute var det lite småkusligt. Hela tiden skymtade saker i ögonvrån och det verkade vara livat på platsen. Min pojkvän ser saker nästan varenda gång vi är i den skogen.


Jag funderade för ett tag sedan över folk som medvetet lämnar sina kroppar... Jag kan förstå att folk känner för att överge sina kroppar och i sinnet färdas till trevligare ställen, jag har själv väldigt god lust ibland när jag mår dåligt eller känner mig överhopad av krav och måsten. Det vore ju så lätt att bara sova, dagdrömma eller sjunka djupt in i sig själv! Eller om man känner sig än mer drastisk, dö. Jag fick tidigt lära mig att tänka att livet på Jorden var som en skola, och det är våra kroppar som gör att vi stannar här och tar itu med våra läxor. Utan en kropp skulle vi bara kunna sticka iväg om det blir för jobbigt. Men det gör också att kroppen kan kännas som ett fängelse. Det är spännande att vi har förmågan att lämna kroppen även om det är ett fenomen som kan kännas lite fööör lockande ibland.


Baaaa, de negativa tankarna sitter visst kvar, men nu har jag skolarbete att fokusera på. Hasta la vista.