Just nu känner jag mig lättad och väldigt glad och tacksam. Jag fick uppleva en sådan härlig fullmåneritual i kväll! Själva ritualen har jag skrivit på sedan i går. Jag hade en ceremoni sedan tidigare som jag inte alls var nöjd med utan ville omarbeta. Nu kändes det mycket bättre! Min nymåneritual och mörkmåneritual behöver också bearbetas lite, men överlag är jag nöjd och tycker att det finns en röd tråd mellan de tre nu.

Esbat är något jag har kämpat lite med genom åren, dels vad jag ska ha för rituellt fokus och dels med kontinuiteten. Jag tror dock aldrig att jag har firat så många månar på ett år som i år, och aldrig har det känts så bra. Genom att pröva mig fram och ändra saker får jag till bättre ritualer som blir mer och mer anpassade till mig. Och då blir det bättre resultat.

Jag hade egentligen tänkt utöva magi i kväll, men kontakten jag fick vid meditationen lugnade mig så pass att det kändes överflödigt. Jag funderade på om jag inte hade kunnat få kontakten med hjälp av den enkla meditationen, utan att behöva gå igenom en hel ritual. Jag kom fram till... ja och nej. Det är möjligt att det hade blivit samma resultat utan en ritual, men en kvinna sa en gång att ju mer kraft man lägger på själva "förarbetet" desto mer ger det tillbaka. Ja, det är som orsak och verkan! Dessutom tar det nog för de flesta lite tid att skifta medvetandefokus i en fingerknäppning och då kan ritualens form vara till hjälp, eftersom den är stegrande.

När jag började meditera frågade jag Gudinnan i vilken skepnad hon ville visa sig för mig. Svaret kom nästan omedelbart: Cerridwen. Även om hon brukar ses som Gudinnans gamla aspekt kändes det helt rätt att hon var där. Svaren kom svävande som på dimma eller rök, fulla av tröst och försäkran. Jag är glad och tacksam ända in i själen! :)




Jo, det kom jag på att jag måste skriva också! Jag hade skjutit upp fönstret i rummet lite så att jag skulle få in lite nattluft och se månen bättre. När jag tog upp staven för att dra cirkeln, tänkte jag först låta bergskristallspetsen få lite månljus på sig. När jag närmade mig fönstret öppnade det sig! Det var som hämtat ur en film! ;) Hahaha!

Jag vet inte om det är för att jag de senaste dagarna har fokuserat mycket på mina sinnen, som jag så starkt upplevde vad jag gjorde i går. Jag och min man var på en konsert där det spelades medeltidsmusik. Musikerna hade förstås underbara instrument som irländsk harpa, nyckelharpa, säckpipa och flöjter m.m. Från de första tonerna var jag som trollbunden, och insöp musiken med varenda por.

Den första låten var vackrast, en bitterljuv melodi på nyckelharpan som ryckte tag i mitt hjärta. Mitt sinne sveptes iväg av tonerna, och framför mig såg jag en mäktig vårfors, sprudlande av liv och kraft. Jag flög också över vidsträckta skogar, gröna, lummiga skogar över vilka solens strålar sänkte sig. Musik kan vara otroligt suggestiv.

Jag började fundera över varför det är just det vemodiga som berör mig mest? Jag fängslas inte alls av det glada, och knappt av det arga. Men det ligger en otrolig skönhet och lockelse i det vemodiga!

Det har inte blivit något Lughnasadh-firande för mig än. Då Lughnasadh inföll spelade vi vår sista föreställning (ve och fasa, vad ska jag nu göra?!). Jag är även bestämd på att fira utomhus, och tills i går har vädret varit ostadigt. Jag var på väg att genomföra firandet i går, speciellt efter att ha läst igenom förra årets ritual som jag tycker är hur vacker som helst, men ändå orkade jag inte. Jag tror att det delvis beror på att det har varit så intensivt med teatern, vi har spelat tio (eller ja, det blev nio eftersom en regnade bort) föreställningar under ganska kort tid och jag är väl lite trött helt enkelt. Flera i ensamblen har drabbats av förkylningar så här efteråt och även jag har lite ont i halsen.

Därför ville jag bara gå ut och kravlöst vara i naturen. Länge har jag tänkt plocka blåbär och solen sken i går så jag begav mig ut i skogen med några glassbyttor. I stället för blåbär fastnade jag vid vägkanten där johannesörtens gula blommor lyste glatt mot mig. Över rapsfältet bredvid svävade vad som såg ut som hundratals vita fjärilar med vingar sköra som tunt papper. Insekter surrade och lät så där riktigt lyckliga som bara blomälskande insekter kan. På den klarblå himlen svävade en rovfågel, cirklandes runt, runt, runt i jakt på ett byte. De breda bruna vingarna var helt sträckta där den red på vindarna. Jag plockade örtens gula blommor, tog dem mellan mina fingrar så lite av det röda pigmentet fastnade på fingertopparna.

Att plocka johannesört visade sig ganska tidsödande så när jag väl var inne i skogen kände jag mig trött och lite hungrig. Jag gick till min ritualplats där jag satte mig i den naturliga cirkeln mellan träden och tog fram mitt kanelkryddade kaffe och mina kakor. Solen värmde mig om ryggen och allt omkring mig strålade, tycktes så fullt av liv. Varmt vibrerande färger fyllde mitt synfält och skogen hade nog aldrig varit vackrare än då. Det var långt mycket vackrare än jag kan beskriva. Jag hällde upp mitt kaffe och skålade med skogen, med gudarna, med livet.

Sedan lade jag mig i öster, lade mig vilandes i det mjuka gräset och kände jorden under mig. Jag andades, andades som när man var liten, långt ner i magen. Jag kände magen spännas ut och tryckas mot marken, jag andades jorden. Den doften, mina vänner, från allt som växte runt mig, kan jag inte heller beskriva. Doften från tallarna, gräset, växterna... Den doften lugnade mitt innersta väsen, fyllde mig både med styrka och sövde mig. Och ljuden, från allt som rörde sig i skogen. Jag läste en gång, att ingen människa som är i full besittning av sina sinnen kan känna sig ensam. Det är väldigt sant. Hur skulle man kunna känna sig ensam i skogen med så mycket liv? Även fast jag var en ensam människa där, var jag under korta ögonblick ett med allt, och allt var fullt av liv.