I går var det Litha (sommarsolståndet), årets längsta dag. Jag har funnit många förklaringar till vad Litha skulle betyda; allt från helt enkelt "midsommar", till något i stil med att "solen står stilla", och "mild". Oavsett vad så firar man att solen och Guden har nått sin högsta punkt och starkaste kraft. Jag tycker att det finns ett vemodigt drag kring denna högtid, en påminnelse om att "underbart är kort". För nu vänder det faktiskt igen och dagarna börjar minska i längd, även fast vi förstås fortfarande har en ljus tid framför oss.

Jag hade inte förberett något speciellt i går, utan gjorde bara i ordning altaret och hade en kort ritual på kvällen. Så här såg mitt altare ut innan ritualen började.

(Blommorna ser lite överblommade ut, jag plockade dem i mörkret så jag kunde inte välja de vackraste, haha!)

Lite spännande var att när jag skulle dra en runa för den närmsta tiden, fick jag den tomma (ja alla traditionalister, jag kör med en tom runa! :)). Då känns det ju extra spännande att fundera på vad som väntar kring hörnet...

Min egentliga tanke var egentligen att under dagen ha gått ut i skogen för ritualen, men det regnade större delen så det var inget lockande. Även i dag har det kommit skurar, men kanske i kväll om andan faller på...