Idag var en annorlunda dag; jag har nämligen varit på en gudstjänst i Svenska Kyrkan, tro det eller ej. Jag följde med som moraliskt stöd åt min pojkvän som hade en skoluppgift att göra där han skulle observera vissa saker under en gudstjänst. Men ärligt talat var jag lite nyfiken också.

Jag var intresserad av att jämföra en gudstjänst med en häxsammankomst. Och tro mig, så här i efterhand är jag mycket glad åt att vara häxa! Jag förstår inte vad folk får ut av att deltaga, om man nu ens kan kalla det att "deltaga". Vad gör man då? Jo, man ställer sig upp medan prästen läser något och sedan svarar församlingen (ett förutbestämt svar såklart). Det kan t ex låta så här:

Prästen: Jesus är återuppstånden!
Församlingen: Ja, han är sannerligen återuppstånden!

Hur krystat känns inte det? Dessutom står alla väldigt behärskat med händerna knutna framför kroppen. Inga yttre tecken på engagemang. Jaha, sedan sätter man sig ner igen. För att direkt ställa sig upp igen och sjunga någon psalm. Det kunde ju vara stämningsfullt och fint om inte all sång dränktes av orgel och något slags blåsinstrument. Sedan sätter man sig ner igen och sedan brydde iallafall inte jag mig om att ställa mig upp igen, eftersom det inte fanns något logiskt mönster till när man skulle sitta eller stå. Vissa texter skulle läsas sittande, andra stående. Efter ett tag kom jag på att skälet till att man skulle resa sig var att bänkarna är så hårda i kyrkan att ryggen tar skada. Därför ska man resa sig när tillfälle bjuds för att stretcha lite.  :-)

Men jag förstår inte det där stillasittande eller stillastående? Det blir så livlöst och det enda som betyder något är att man lyssnar på prästens ord och repeterar texter innantill. Varför inte engagera hela kroppen? Varför inte ta tillvara på den glädje kroppen kan ge, den glädje man känner när man dansar vilt? Varför inte känna återuppståndelsen med hela kroppen (så gott man orkar och kan) istället för att fromt sitta stilla och mumla? Nej, tacka vet jag den sinnliga häxkonsten! Där får man säga vad man vill, låta intuitionen och känslan styra talet; tala från hjärtat. Där får man sjunga spontant och så högt eller lågt man vill. Man kan sjunga om det man ser eller känner, eller med andras ord. Där kan man känna på sin kropp, på gräset, på löven och allt runtomkring en. Man kan känna kroppen och anden pulsera av liv genom att dansa till trummans eller hjärtats slag och man kan smaka regnet med sina läppar. Häxkonst är att leva, eller snarare ett sätt att leva, en livsstil.

Imorgon ska jag äntligen åka med mamma till min morfars grav. Det var lite mer än ett år sedan han gick bort. Det kommer nog att bli ett fint ögonblick.

Bon Nuit!