wicca and all things awesome -

Hinder

 
Hej ni som fortfarande kan tänkas läsa! Aktiviteten är inte jättehög här inne men ni kan fortfarande räkna med inlägg då och då. Bloggen har levt så länge att den inte riskerar att gå i graven i första taget. Men räkna med lite damm!
 
Altaret pyntades i dag inför kommande fullmåne, det är inte många dagar kvar. Förra fullmånen firade jag inte. Jag kan erkänna att jag tappat sugen lite sedan de två senaste esbatsen och Beltane. Allt går upp och ned, även ens ritualer. Och det är okej! Så länge man inte lägger ner totalt. Nu har jag fått ha en månad när jag småsurat över att det inte blivit som jag tänkt mig, men nu är det dags att ge sig upp på hästen igen. Om jag bara kunde räkna ut var skon klämmer... Något känns off, men jag har svårt att sätta fingret på vad!
 
En del kan vara att vi har flyttat till en mindre lägenhet och altaret står i sovrummet, som verkligen inte är stort. Det är verkligen inte lämpat för ritualer där man rör sig mer än två-tre steg. Med andra ord känns det lite trångt och inte så inbjudande. Dessutom är brandvarnaren som sagt rakt över, och den har nu gått igång av rökelsen vid ett tillfälle. Inte alls roligt med tanke på att jag inte når den!
 
Jag ska ta mig över dessa hinder och komma igen. Det är inga problem, jag har gjort det förr.
 

Ännu ett shrine...

 
 
Som bilden visar så har jag blivit med ännu ett shrine. Jag och maken besökte Ikea i dag och jag insåg att jag är skadad; jag kan inte titta på ett bord utan att tänka på altaren och shrines! Genom Instagram har jag insett att jag inte är ensam om denna sjuka. När jag såg ett litet bord för ynka 59 kronor var jag bara tvungen att ha det!
 
Något jag har saknat är en fokusplats i sovrummet. Förr har jag oftast haft altaret i sovrummet, men nu är det ju inte så. Shrines och altaren har en grundande inverkan på mig, jag kallar dem mina ankarpunkter, och därför vill jag att det första och sista jag förnimmer på dagen är det lugnet. Mitt "working altar" är i ett rum där jag oftast inte har en naturlig orsak att vara, annat än under ritual. Ett problem jag har är att det altaret är ganska högt, så det är inte en plats som lämpar sig för att sitta och meditera eller dylikt vid.
 
Min man frågade om detta verkligen var nödvändigt, och varför jag var tvungen att sprida ut mina prylar så till den milda grad. Jag sa ungefär som jag har skrivit, att min religion är så viktig för mig att jag vill bli påmind om den och ha den nära mig så mycket som möjligt. Han hade två motprestationer som jag mer än villigt gick med på: att jag får vara den som har hand om gardinerna och den som städar i sovrummet hädan efter. Detta på grund av att han var rädd att ha sönder något och få mitt ovett över sig.
 
När jag tittar på mitt shrine nu känner jag verkligen att den fyller sin funktion. Nu har jag en plats nära mig för skönhet, styrka och inspiration.

Otippad diskussion

Ikväll hade jag en oväntad diskussion med min man, om shamanistiska tekniker inom Wicca. Jaaa, oväntat som sagt med tanke på att han inte har ett enda wiccanskt ben i kroppen! Eller, kanske någon liten kota! ;)
 
Diskussionen kom av att jag har suttit och läst en del om drawing down, aspecting, assumption och vilka andra ord man nu använder för att dra ner det gudomliga i sig. Jag har funderat ett tag över detta, och vilka olika tekniker det finns. Det finns en hel del tips för att underlätta eller frammana det, men det är ju inte så att alla lyckas för det. Själv har jag väl varit på väg några gånger, men någon helt lyckad neddragning har jag inte gjort än. 
 
Vad jag funderar lite över i det här skedet, är väl hur man ska ställa sig till att försöka gå längre på egen hand. Många varnar för det, men vad gör man när man är ofrivilligt solitär då? Jag har en väldigt stark önskan om att utvecklas, och för att göra det måste man ta risker. Å ena sidan tror jag att jag känner mina gränser ganska bra, å andra sidan handlar magi om gränsöverskridande... 
 
Det krävs lite funderande!

Väktarna

Använder för en gångs skull laptopen istället för ipaden när jag skriver. Det är en klar skillnad när man vill skriva lite mer text!
 
Jag funderade lite över väktarnas beskaffenhet i Wicca. Väktarna är väsen som man visualiserar i de fyra olika väderstrecken, och som bjuds att närvara när man öppnar riktningarna, men i vilken form och i vilket syftar varierar ganska mycket. För somliga tar de formen av vindar (en idé från antiken), elementarer (även om en del anser att de är så primala/ursprungliga att de inte kan kontaktas direkt. Dessa är gnomer för jord, sylfider för luft, salamandrar för eld och undiner för vatten) verkliga eller mytologiska djur, människogestalter eller till och med ärkeänglar, även om jag personligen känner att man då har rört sig ganska långt bort från ett wiccanskt ramverk och mer mot ett ganska traditionellt västerländskt ceremoniellt. I en bok jag nämnde på bloggen för ett tag sedan, kallade författaren i sin tradition in fyra enhörningar. Så, jag antar att beroende på dina preferenser kan det mesta passera som väktare. Väktarna kan föreställas stå strax utanför cirkeln eller precis innanför, i respektive väderstreck.
 
Vad man anser att väktarna har för funktion i cirkeln varierar som sagt. En del utövare ser dem som mer konkreta personifieringar av elementen, som bevittnare av riten, som beskyddare av cirkelns gränser, eller väsen som hjälper till att hålla energin i cirkeln eller tillför egen energi. Den förklaring av väktarnas funktion som jag själv har fastnat för är att de fungerar som ett slags filter för elementen och bara släpper igenom så pass mycket kraft som är passande i cirkeln. Som jag ser det är den råa kraften hos elementen så pass svårhanterlig och potentiellt farlig att den behöver modereras. Men att väktarna kan hantera denna energi betyder inte att de själva är super-duper-mäktiga. Ett enkelt durkslag som kan hantera kokhett vatten är inte ett universalverktyg, utan helt enkelt anpassat för sin uppgift. Naturligtvis kan man se det som att väktarnas funktioner kan vara flera av dessa kombinerade.
 
Själv har jag inte varit inklinerad att sätta någon mental skepnad på väktarna i mitt tidigare utövande. I covenet använder vi en form och det fungerar bra i det sammanhanget, men är nog inte hur jag skulle välja själv, tror jag. Tills jag har utforskat mer vad det innebär för mig, använder jag mig av dem.
 
 

Fullmåne - april

Sådär, i förrgår var aprils fullmåne. Gudinnan jag hade fokuserat på under månaden var Blodeuwedd. Hehe, vi har en knepig relation hon och jag! Den här månaden kändes det igen som att hon utmanade mig i mitt liv. Men kanske lyckades jag komma ett litet stycke framåt på vägen, jag tror det.
 
Vad ritualen mest fokuserades kring var invigandet av min nya athame. Jag köpte den strax innan mörkmånen och började genast fundera över vad jag ville göra innan jag började använda den. Till saken hör att jag har haft min gamla athame i 12 år och egentligen varit nöjd med den. Den är lagom tung och vilar bra i handen, men har åkt på lite stryk genom åren när den har färdats i ryggsäckar, doppats i allehanda vätskor och använts i skog och mark. Så lite har jag gått i tankarna på att den kanske ska få vila, när jag sprang på den här nya. Den har ett mer traditionellt utförande som jag också gillar, och trähandtaget möjliggör att man kan smycka den lite personligt.
 
Som en parentes måste jag bara inflika något som just slog mig. När jag gick i nionde klass pratade jag med en klasskamrat som tydligen kunde smida. Han sa att han skulle göra en rituell kniv åt mig, eftersom vi talade mycket om mitt intresse för magi, men av någon anledning blev det aldrig av. Det minnet fick mig bara just nu att förstå hur länge allt det här har funnits med mig. I nästan hela mitt liv har det här rituella, magiska varit en lockelse och en drift som jag har strävat efter. 
 
Hur som helst, jag tänkte att det kommer ju dröja tills jag ännu en gång skaffar en ny athame och därför ville jag inviga den ordentligt. Så vid mörkmånen höll jag en ritual som bara var till för att rena athamen genom elementen och göra den mottaglig. Den kväll när jag såg nymånens skära på himlen brände jag med en glödpenna in ett symboliskt tecken på handtaget. Och nu till fullmånen höll jag en ritual där jag i princip angav athamens rituella funktion, bjöd den åt Guden och Gudinnan samt band den till mig. Så i stort har jag invigt min athame i tre steg. Innan jag hade gjort något lät jag min man röra vid den, till hans stora förvåning, men nu är tanken att den bara är till för mig och min hand.

Wicca - Vad det går ut på

Nu har jag inte hunnit skriva på ett tag. Hela veckan har jag jobbat över, och även nu i helgen, för att skriva högstadiets omdömen i mina två ämnen. Det tar sådan tid!!!
 
I fredags hade jag ett missat samtal och ett meddelande på min telefonsvarare; från Sveriges Radio. För ungefär hundra år sedan blev jag intervjuad om häxkonst/Wicca och jag antar att "what is being said on radio, can come back and bite you in the ass a hundred years later". Jag kan ju tillägga att jag vid den tidpunkten höll på att bryta med häxbegreppet och var en aaaaning luddig när jag diskuterade det. Kort och gott var det ingen speciellt bra intervju vad jag vill minnas, varken frågorna eller mina svar.
 
Därför kan jag inte påstå att jag var så jättesugen på att ställa upp igen, även om jag verkligen uppskattar när andra går ut och på ett bra sätt berättar om sin tro. Man vill ju gärna prestera något man kan stå för, och inte en massa förvirrat svamlande! Jag är en eftertänksam person som lätt blir splittrad om jag snabbt måste komma fram med ett svar. Hur som helst så ringde jag upp reportern och frågade vad han hade tänkt sig för upplägg. Han var mest inne på häx-spåret, men sa att han lika väl kunde intervjua mig om min religion och vårt firande av vårdagjämningen. Det var tänkt till onsdag, men eftersom jag jobbar hela dagen så passade det ju inte så bra. Ostara är ju heller inte en av våra största högtider, så den är inte så hemskt tydlig att prata kring.
 
Vid någon punkt i samtalet frågade han om Wicca: "Men vad går det ut på?" Jag blev fullkomligt ställd. Vad jag inte ens hittade ord för just då, är att Wicca inte har något definierat mål, att en sådan fråga inte ens fungerar att ställa, att det är individuellt. Wicca har inte ett uttalat mål som att komma till himmelriket, nå upplysning eller slippa återfödelse. Visst hade jag kanske kunnat dra någon klyscha som att "leva i samklang med naturen", men det skulle låta så platt.
 
Jag önskar att jag med ord kunde förklara vad jag upplever och känslomässigt känner med Wicca... Men det tillåter sig inte riktigt. Kortfattat kanske man kan förklara en del av Wicca med:
 
-Wicca är en naturreligion. I Wicca tror vi på gudomlig immanens, där både vi och naturen är en manifestation av det gudomliga. Många av oss är även intresserade av självutveckling, psykologi och annan introspektion, därför att det gudomliga anses manifesterat i vårt inre, vårt psyke. Våra högtider baseras på årets växlingar som även speglar människans inre processer och vår individuella fysiska levnadsbana. I mytoset kring årshjulet följs våra gudar och naturen åt i en cyklisk dans. I vår syn finns ett tydligt samband mellan microkosmos-macrokosmos. 
-Wicca är en mysteriereligion. Wicca är mer än ett trossystem, eftersom kärnan inte är en definierad tro utan en upplevelsebaserad praktik, där tron snarare är i ständig individuell process och fördjupas och nyanseras över tid. Det kanske viktigaste redskapet för detta är de årstidsbundna ritualerna och övergångsritualerna, där det inre och yttre samspelar för att skapa fördjupad mening.
-Wicca vilar på förkristen grund och vi dyrkar/tillber/jobbar med förkristna gudomar. Vårt skelett är förkristet men köttet och blodet hämtas från här och nu. Eftersom det gudomliga är immanent är det tillgängligt för alla att kultivera en personlig kontakt. Det finns inga bestämda ramar för hur man ska betrakta, eller samspela, med det gudomliga, men en individuell förbindelse och förståelse är vad vi strävar efter.

Montserrat

Då har även Imbolc passerat! Det rullar stadigt framåt mot vår och jag fick en försmak när jag besökte ett soligt Barcelona i veckan. Det var ca 13 grader varmt och blå himmel. Vi (jag och maken) ugglade mest på muséer, men det bästa var en busstur till det vackra, heliga berget Montserrat, där det bland annat finns ett gammalt benedictinerkloster, en basilika (kyrka välsignad av påven) och Europas äldsta pojkkör. I basilikan måste man givetvis se den sägenomspunna statyn av Svarta Madonnan. Hon kallas även La Moreneta vilket betyder den mörka.
 
 
Jag fick såklart hedniska vibbar där på det mäktiga berget och tanken fördes till mitt Östergötlands Omberg och sägnen om gudinnan Omma som sades ha bott där. Det vore ytterst märkligt om en bergsgudinna inte hade dyrkats vid Montserrat innan kristendomen kom, och om La Moreneta inte är en perfekt följetång... Jag har också läst att grott- eller underjordsgudomar ofta har avbildats mörka.
 
För att få se den inglasade statyn måste man gå en trång väg på basilikans högersida, fylld med andra turister, för att få några korta ögonblick framför jungfrun. När det var min tur lade jag händerna på knopparna framför (som jag såg att de andra gjorde), såg på Gudinnan och hälsade henne leende som den feminina principen. Det var ett fint ögonblick!
 
 

Att vara eller inte vara.

Alla har vi individuella stigar att vandra, den saken är klar. Även när vi sätter en stämpel på oss själva och följer ett visst mönster (wiccan, buddist, kristen etc.) så gör vi det med vår egen prägel, vår egen krydda. Ingen stig är identisk med en annan och det är rätt fantastiskt när man tänker på det. Precis som jag hörde någon säga på YouTube: "Även när du känner dig tveksam och inbillar dig att du har gått vilse, så är du ALLTID på DIN väg. Det går helt enkelt inte att avvika från den." 
 
Jag har en vän som jag har firat Beltane med de senaste 4-5 åren. Förra helgen hälsade jag på henne och då berättade hon att hon bestämt sig för att inte kalla sig wiccan längre och att det var vissa saker hon inte kände sig bekväm med. Jag som känner henne rätt väl är inte jätteförvånad. När vi har firat har vi ju stött och blött en del och en sak där vi går kraftigt isär är det gudomliga. För mig är det det mest centrala och viktiga, medan min vän fokuserar på andra saker.
 
Det är intressant att det är i jämförelsen med andra som vi ibland har lättast att definiera oss själva. Medan hon berättade tänkte jag att min egen stig helt klart är en dedikatorisk (ett ord jag inte ens tror finns på svenska) religiös. Så tydligt det plötsligt framstod! Mina riter, mina studier, mitt skapande och även den här bloggen är för att uttrycka min dedikering. En del undrar var mitt driv kommer ifrån, men dessa handlingar har helt enkelt en plats i mitt liv nu. En plats, eller ett tempel snarare, som jag har skapat för att mitt hjärta bad mig.
 
I förrgår på jobbet fick jag vid lunchen veta att min kollega, som är i min ålder, är katolik. "Men jag är inte religiös", sa hon. SO-läraren frågade hur hon såg på nattvarden, om hon verkligen såg det som Jesus kropp och blod, som katolicismen vill hävda. Men hon verkade knappt förstå frågan och sa att hon aldrig hade tänkt på det. Hon hade aldrig lyssnat så noga i kyrkan, sa hon. I min värld känns det här bara märkligt. Ibland vill jag bara ruska om folk och säga "Bestäm dig! Är du eller är du inte?!" Kanske ser jag för mycket i svart och vitt på den här punkten. ;)

Ritual nr två

Yes! Nu har jag gjort adventsritual nummer två och har bara några korta reflektioner att komma med.
 
För det första; en sak har verkligen förändrats från inte alls så länge sedan när det kommer till mina ritualer. Förut såg jag renandet, inkallandet osv. som en slags transportsträcka som ledde fram till ritualens mittpunkt. Det måste vara tack vare Anni/Mirth and Reverence på YouTube som jag har förstått att min attityd har varit snedvriden. Nu har jag insett att det ligger både kraft och skönhet och intention bakom, och jag går in med mer känsla än tidigare. Bara det påverkar jättemycket hur en ritual känns för mig.
 
Den här ritualen blev lite speciell ikväll. När jag kallade in Guden och Gudinnan kändes deras närvaro så intensiv och ni vet så där "pirrig" i luften. Jag fick synen och känslan av att de skrattade och dansade i cirkeln och vad gör man då? Man dansar med såklart! Det var en sådan glädje i cirkeln ikväll!
 
På tal om rörelse så har jag börjat utveckla gester som sammanfaller med det jag säger och gör i cirkeln, och det är också ett sätt för mig att få en starkare och tydligare upplevelse. När jag bara står och säger saker, när kroppen inte får vara med, blir det på ett sätt svårare att styra min intention. Mitt sinne säger mig att det är mindre trovärdigt. "Actions speak louder than words" säger man ju och på ett sätt kanske det stämmer även i ritualer. Balans tror jag på!
 
Något som jag filosoferade lite över, var att trots att jag firar och väntar på att ljuset ska återfödas, rör jag mig i realiteten mot mörkrets höjdpunkt och hjärtat av vintern. Det kändes så paradoxalt när jag tänkte på det.
 
En annan sak jag testade var att besöka mitt astrala tempel och ta upp min athame där samtidigt som "här". Det var otroligt fascinerande, för det kändes som att de båda templena smälte samman och jag var på båda ställen samtidigt. Det måste jag prova mer!
 
I dag har jag jobbat lite mer på min Yule-ritual, den börjar ta form men är inte riktigt helt klar. Attans att det ska gå så långsamt! Lite inspiration hämtade jag från ritualen som beskrivs i Starhawks klassiker Spiraldance (en bok som jag annars inte kan säga har haft någon signifikant betydelse för mig personligen).
 
Jag spenderade en stor del av dagen med att fylla mitt huvud med kloka tankar, bland annat från denne underbare man!
 
 

Mysticism I



Mysticism - från grekiskans "myenin" (att sluta ögonen), är en åskådning som menar att människan kan nå en icke-sinnlig kunskap grundad på intuition och inte på förnuftet eller diskursiv kunskap.

Förra veckan läste jag en artikel som behandlade tre olika kristna mystiker från 1200-1600-taket; Meister Eckhart, Jacob Boehme och Angelus Silesius. Jag ska försöka att kort redogöra för deras tankar (som jag tolkar dem utifrån det lilla jag har läst), och fundera över hur dessa tankar kan fungera i förhållande till wicca.



För att kunna uppleva förening med Gud, anses att människan måste tömma sitt sinne och bli likt en spegel som kan reflektera det gudomliga. Att söka tömma sitt sinne från egots begär är väldigt likt buddisternas strävan. Vi måste upptäcka den gudomliga bilden i vårt inre, som är avsaknaden av bilder. Vi måste utplåna tid och rum och slutligen vår identitet, vårt ego.

Både det gudomliga, och den gudomliga gnistan i människans inre, står över alla ord och bilder som människans intellekt kan uppbåda. Gnistan är inte detsamma som själen, utan förklaras mer som ett gömt område i själen. Kanske som det blå skenet i en eldslåga, insluten i andra färger. Likaså talas om bilden av ett sädeskorn, där kärnan är den rätta bilden av Gud i själen. Eckhart anser att vi har ett öga som ser inåt i gnistan och att när det glimtar Gud, inte ser honom som skapare av världen, utan som essensen, kärnan.

Gud beskrivs som det eviga ingentinget, av Boehme. "Han" finns i den eviga visdomen eller den eviga förståelsen, visdomen är hans manifestation. Visdomen som manifestation, är spegeln vari det inre, bottenlösa ögat ser och uppfattar sig själv. Denna visdom har också fått namnet Sophia. Människan måste alltså spegla denna visdom, vi måste gifta oss med henne, med Sophia, och älska visdomen.



Silesius skrev poetiskt om själens samband med gudomliga. Det gudomligas (och även själens) essens såg han dock som ett mysterium över ordens förmåga, och därför använde han sig av negationer för att den som läste skulle släppa taget om sina inre bilder och föreställningar. Han skrev bland annat:

"What God is one knows not: He is not light, not spirit,
Not joy, not unity, not what one calls Godhead:
Not wisdom, not sense, not love, will, goodness:
No thing, no non-thing either, no being, no mind:
He is what I, and you, and any creature,
Never learned before we have become what He is."

Vad som förvånar mig, är att Gud trots alla andra negationer här, ändå benämns som maskulin!

Det som tilltalar mig med det jag läst om mysticismen, är oviljan att kategorisera. Jag tycker att det finns en befrielse i att stänga av det inre och yttre pladdret och bara uppleva! Det spelar inte så stor roll vilken religion, vilka mönster, vi väljer, det som spelar någon roll är upplevelsen. Den behöver vi inte sätta en etikett på, inga ord kan spegla den.

I min mening suddar den mystiska upplevelsen ut gränserna mellan olika religioner, eftersom den står över alla religioner. Upplevelsen av det gudomliga är inte tillhandahållet en enda riktning, och den verkar inte te sig speciellt olik inom olika traditioner. Vad jag menar är att tankarna inom mysticismen inte nödvändigtvis behöver tydas som specifikt kristna. Precis som Schopenhauer skrev, når alla religioner sin högsta punkt i mysticism och mysterier, en punkt bortom vanlig kunskap.

Jag funderar ganska mycket just nu på det här med bilder... Inom wicca känns det som att vi är ganska upptagna med bilder, i avbildningar på våra altaren, i vårt ritualspråk, i konst vi skapar. Vi proppar våra huvuden fulla med bilder av våra gudar, till skillnad från religioner där man inte ens får avbilda Gud. Nu känner jag att jag kommer in på osäker grund, när min tankegång fortsätter. Åtminstone någon wiccansk författare jag läst, har skrivit att vi delar in det gudomliga i en Gud och Gudinna för att försöka förstå, för att skapa bilder vi kan ta till oss och arbeta med. Jag är faktiskt beredd att hålla med. Men när vi går tillväga på det sättet, innebär det inte också att vi begränsar och förminskar? Jag upplever det som otroligt banalt och sjukt förenklande att presentera det gudomliga som vissa wiccaförfattare gör, där vissa gudomar bör åkallas för kärlek, andra för transformation etc. enligt en lista.

Här går mina egna upplevelser isär. Jag har haft upplevelser av enskilda Gudar och Gudinnor, i något hänseende tror jag på deras individuella, oberoende existens. Samtidigt är jag i mitt inre övertygad om något utöver det, något som är än svårare att förklara. Det har jag bara upplevt i små glimtar än så länge.

Det här blev längre än jag trodde, det är sent och jag känner inte att jag är färdigskriven, så jag fortsätter så fort tillfälle ges. Nu måste jag sova.


Religion

Min närmaste vän har börjat studera religion på Komvux. En av de första uppgifterna var att skriva en definierande text om religionsbegreppet. När han läste upp den för mig i telefon fick jag anstränga mig för att inte fnissa lite; tankarna var ganska onyanserade och pessimistiska, precis som något jag själv hade kunnat skriva innan jag började intressera mig för wicca (religion i största allmänhet har alltid intresserat mig, men på högstadiet började jag mer och mer bara se det svarta). Då såg även jag religionen bara som ett maktmedel, något som skapade osämja och terrordåd, jag hade ingen känsla för den andliga dimensionen.

Vad är andlighet då? Å ena sidan kan man säkert ägna sig åt en religion utan att vara speciellt andlig, och tvärt om. Men ofta känns det som att andlighet definieras lite utifrån religion, till exempel beroende på vilken religion man bekänner sig till. Jag tänker till exempel på de känslor och förnimmelser man kan få i naturen; uppfattar alla religiösa riktningar det som andlighet? Det är jag osäker på, men för wicca är det förstås självklart. Även många kristna författare har talat om Guds närvaro i naturen. Det känns ju troligt att just det exemplet snarare har med en allmänmänsklig upplevelse att göra. Kanske är andlighet bara en attityd hos en människa som tycker sig se bakomliggande, tidlöst existentiella strömningar i det profana?



Vad jag ville komma fram till här, var nog hur mycket det kan skilja sig från person till person, bara när man försöker att definiera varför människan "ägnar sig" åt religion och vad religion över huvud taget är. Mitt perspektiv vidgades verkligen när jag själv seriöst började söka svar. Där antar jag att det dessutom spelade roll att jag sökte inom en religion som inte var av det traditionella slaget. Visst sökte jag även information genom traditionella metoder (böcker, andra människor etc.) men det viktigaste var att blicken vändes inåt mot mina egna personliga andliga behov, önskningar och insikter. Det var då världen öppnades för min del.

För att återgå till min väns text, så skrev han bland annat att religionen förvisso gav människor tröst, men att rädsla följer i dess fotspår. Det var när jag tänker efter det mest positiva han skrev, så ni kan ju tänka er resten! Jag kan hålla med om att religion/tro ger tröst i en osäker värld, men det är inte det främsta skälet till att jag hänger mig åt religion. Jag tror att ett av de yttersta skälen handlar om att jag är intellektuellt nyfiken. På så vis skulle jag vilja påstå att wicca är ett instrument varmed jag utforskar min omvärld. Jag har tittat i verktygslådan (olika religioner) och funnit verktyget som bäst passar mig och mitt syfte. (Det är naturligtvis inte så kliniskt som mitt exempel låter.) Jag tycker att det är så fascinerande vilket stort spektrum människans intellekt omfattar. Vår nyfikenhet drar oss åt olika håll - individuellt och kulturellt - till religion, diverse vetenskapliga discipliner, jordbruk, filosofi, you name it. Vår gemensamma kunskapsbank är verkligen enorm!

Nu blev det ett ganska spretigt inlägg, men jag brukar sällan planera utan bara skriva det jag tänker och sedan utvecklar det sig genom hela inlägget. :)


En tanke

En tanke jag vill skriva ner för att spara, fick jag från Anni (Mirth and Reverence) på YouTube. Invokation brukar man oftast göra i grupp, alltså att kalla in en gudom i en person. När man arbetar själv kan man dock invokera (eller hur böjs invoke på svenska?) en gud eller gudinna när man tänder ljus. Ljuslågan är ju en vanlig representation för gudomlig närvaro. Det var så självklart att jag på en nivå inte hade fattat att det var det jag gjorde! Ibland känner man sig inte helt skärpt. :)
 


Att återta sin kraft

I går kväll fick jag äntligen nog av att vara ledsen. Jag hade gjort det som man råkar göra ibland; ge bort sin kraft. När man känner att en person har för stor makt över ens mående, om man är glad eller ledsen. Jag kände mig nu tvungen att bryta detta band eftersom det övervägande har gjort mig olycklig på sistone.

I en improviserad ritual bröt jag detta band, så att jag kunde återta min kraft. Jag fick en mycket positiv känsla och upplevde att det nog skulle bli bra trots allt! Jag valde ett armband som jag skulle ta av som en symbol de stunder när jag började tvivla.

Men man ska vara försiktig med vad man visualiserar och tänker sig! I dag - mitt under pågående lektion - gick armbandet faktiskt itu bara sådär och pärlorna trillade ur min ärm som ett höstregn...


Artio

Jag kände att jag ville veta lite mer om gudinnan Artio. Jag är nämligen övertygad om att det var henne jag mötte i en dröm för några år sedan. Jag hittade just en bild som är nästan exakt som jag såg henne då, med en björn som reser sig genom henne. Vid den tidpunkten visste jag ingenting om denna björngudinna. Jag brukade dock ofta meditera att jag besökte underjorden genom ett björnide.



Artio är en kontinental keltisk gudinna, vars namn betyder just "björn". Hon kan ursprungligen ha varit en teutonisk gudinna. I Bern, Schweiz, har man funnit en avbildning av Artio. En björn står framför en sittande kvinna som håller frukt och blommor i ena handen och en korg i den andra. Man har slutit sig till att hon är en skördegudinna och fertilitetsgudinna. Man har även funnit inskriptioner till henne i Tyskland och Luxemburg.



En teori är att Artio kan ha assimilerats med Diana när stammarna erövrades av romarna. Både den romerska Diana och den grekiska Artemis tillskrivs björnen i mytologin. Några tror också att hon kan ha infiltrerat kristendomen i form av Sankt Ursula (Lilla Björnen), en latinsk form av Ursel som betyder "björnhona". Hennes festdag är 21 oktober, vilket stämmer väl överens med Artios attribut som skördegudinna.

Mycket mer information finns tyvärr inte att tillgå på internet.


Morgonritual



Nu är jag hemma sjuk fortfarande, men jag tänkte berätta lite mer om min morgonritual som jag har på jobbet. När läsåret började, skapade jag ett litet shrine bredvid min dataskärm på skrivbordet (det är fortfarande ingen kollega som har kommenterat det). Det förändras lite då och då och just nu är det rätt höstigt. 

På morgonen när jag kommer brukar jag vara ensam i lärarrummet. Då hänger jag av mig mina saker, tar några djupa andetag och tänder ljuset. Jag använder alltid ungefär samma ord, som jag viskar fram:

"Jag tänder detta ljus, utom och inom mig, som en fackla i mörkret, som en röst i natten, som för Gudens och Gudinnans steg närmare mig, och mig närmare dem."

Sedan pratar jag med mina gudar. Ofta ber jag om att få ta del av deras kraft, deras visdom och deras kärlek i mitt arbete. Jag ber om att få förmedla deras kärlek och lugn, att deras röst ska genljuda i min. Jag upplever alltid att en stillhet sköljer över mig när jag stannar upp och kommunicerar så här. Jag blir trygg och fokuserad, mindre splittrad. Det har verkligen inte varit alla tillfällen i livet som jag klarat av att ha en daglig ritual, men de stunderna har varit väldigt givande och är något jag rekommenderar.


Mytologi

Nu vankas det ett ganska självutlämnande och svamligt inlägg men... strunt samma.

En av mina absolut största passioner är mytologi. Från att ha varit ett barn som älskade sagor och sägner, blev jag en tonåring som slukade mytologi. Åh, jag hade fantastiska kasettband med vad jag tror var folksagor, när jag var liten! Allt såg jag i de mest levande bilder; floder som flöt av honung och vin, flickan som av vågorna slets ner till havsfolkets palats... Jag har alltid känt att det finns en annan slags sanning där bakom berättelserna; en inre sanning som kan skänka tröst och vägledning. Det finns något som genljuder i symbolerna, i hjältens motgångar och slutliga seger.



För vägledning har jag behövt i livet, som stundom har varit ganska trassligt och där det inte funnits någon vuxen i min närhet att vända sig till. När jag var 11 år skilde sig mina föräldrar, och trots att det gick lugnt till, blev jag ändå otroligt ledsen och fick känslor av meningslöshet. Jag misstänker att jag kan ha varit deprimerad under den tiden, eftersom jag har minnesluckor och det jag minns inte är... så positivt. Som tidig tonåring läste jag ganska mycket om psykologi och diagnoser eftersom jag trodde att jag möjligtvis var bipolär (jag kunde helt enkelt inte godta förklaringen att de flesta tonåringar hade sådana känslor...). Jag har en väldigt introvert personlighet och jag tror att det gör att jag stänger inne ganska många känslomässiga impulser. Jag blir ofta överväldigad av mina känslor och har svårt att visa vrede (något jag dock lärt mig bättre på senare år). En extrovert person - inbillar jag mig - är kanske skickligare på att rikta känslorna utåt och bort från sig.

Jag har alltså sedan ganska tidig ålder legat i konflikt med mig själv, haft känslor av att livet varit meningslöst och att jag inte räcker till. Detta nådde en kulmen när jag var 18 år och fattade ett fruktansvärt dåligt beslut. Det var då jag först blev på riktigt medveten om den psykologiska så kallade Skuggan inom mig, våra mörka aspekter som vi vill förtränga och inte känna av. Jag upplevde att min självbild för evigt var förändrad, min kärna splittrad och jag visste varken upp eller ner, ut eller in.

"Människan befinner sig alltså ursprungligen i ett tillstånd av okunnighet fram till dess hon blir medveten om konflikten mellan att vilja och att kunna. Neurosen är ett inom-mentalt tillstånd som innebär att man befinner sig i konflikt med sig själv.

För Jung, liksom för valentinianerna, är det ur insikten om oppositionsproblemet som den större, verkliga, individualiteten eller självmedvetandet kan födas. Denna process leder fram till vad Jung kallar insikten om Skuggan, som motsvaras av fallet ner i världen inom gnosticismen. Fallet får som konsekvens att en hemlängtan eller längtan efter Självet uppträder. Hos Jung förekommer detta som en längtan efter helhet. Både för gnostikerna och för Jung är det väsentliga inte perfektion utan helhet."
(Kurt Almqvist, "Att läsa Jung" 1997, s. 70)

I ett religionsarbete (
kan hämtas här) sammanfattas individuationsprocessen:

Det är den process då de medvetna och omedvetna delarna i en person kommer i kontakt, lär sig respektera och förstå varandra. Målet är att alla delar av psyket ska kunna samexistera, och finnas utan att motverka varandra, för att uppnå en helhet och harmoni. Individuationen är alltså målet med personlig utveckling, ett självförvekligande, och då arketypen Självet framträder. I stora drag består individuationen av tre delar. I den första lever man ’omedveten’. Därefter sker någon sorts kris, då det omedvetna börjar bryta igenom; göra sig påmint. I den tredje fasen närmar sig personen sitt Själv mer och mer." (Ulla Wändel Liminga, s. 9)

Den gamle grekiske filosofen Empedokles skrev om två begrepp i tillvaron, som jag översätter till Kärlek och Splittring (Love and Strife på eng.), harmoni och kaos. Allt är i ständig rörelse beroende på dessa två krafter. Kanske kan man sammanföra Empedokles och Jung. Kanske måste vi bli medvetna om dessa krafter och isärdragna av Splittringen för att individuationen ska äga rum och sann harmoni och integration ska uppstå.



Men då är frågan, om allt är i ständig rörelse, vilket verkar troligt (panta rei), vad händer efter sista skedet i individuationsprocessen? Börjar den om, fast i annan form? Kanske finns fler teorier om detta om man fördjupar sig. Jag måste leta!

Hur som helst, genom att hamna i kris när jag var 18 har sökandet efter förnyad helhet varit livsnödvändig. Jag har tyvärr inte nått fram än och jag söker fortfarande efter redskap och förståelse. Jag försöker att formulera nya regler och förhållningssätt som är personliga och inte påtvingade av samhället, men som ändå inte kontrasterar alltför mycket och skapar mer onödig splittring. Genom myterna försöker jag att förstå både min personliga och den kollektiva resan mot helhet, självmedvetenhet, integration och visdom.


Med fullkomlig kärlek och tillit

Nu har jag suttit och läst några olika människors tankar om "In Perfect Love and Perfect Trust", en fras som förekommer i Wicca.

Ibland förekommer orden när vi ska träda in i cirkeln; Hur träder vi in? Med vilken intention? Hur bemöter vi våra covenmedlemmar?

Vi blir inte bara ställda frågan, vi blir utmanade, och ofta används athamen riktad mot personen på utsidan. Vi blir faktiskt temporärt hindrade från att träda in i cirkeln tills vi svarat. Men orden ska inte bara tomt återges, det ska inte bara vara ett minnestest. Frågan är inte hur vi känner inför de andra i cirkeln, om vi känner kärlek och tillit. Det är som en person skriver
här, ett aktivt val. Vi använder vår vilja och intention när vi bemöter andra med fullkomlig kärlek och tillit. Därför är det helt rätt att bli utmanad med athamen, redskapet för vår vilja, och inte bägaren, redskapet för känslor.

Läs texten i länken, jag tyckte den var mycket bra!



Identifikation

Medan jag väntade på att maken skulle kravla sig ur sängen i går morse, satt jag ute i det soliga vädret och slog på måfå upp en sida i Wicca (av Vivianne Crowley). Jag insåg att det fortfarande, efter alla år, är min favoritbok om wicca! Javisst, hon skriver mycket ifrån ett jungianskt perspektiv, men det är något jag personligen uppskattar, och även de delar som är mer renodlat wicca tycker jag är lysande och väldigt utförliga. Men det mesta pratet om chakran hit och dit kan jag vara utan. Historiedelen är också något som har blivit kritiserat, men jag har en nyare upplaga (tryckt 2003) där jag tror att den har snyggats till lite.

Den rubrik jag började läsa under var "The persona and change". Där stod bland annat om en fas som många wiccaner (och häxor, om man ska skilja på begreppen) går igenom, nämligen att överbelamra sig med ockulta smycken och dramatiska kläder och smink. Jag kan känna igen mig i detta genom att jag hade en sådan period innan och ett tag efter jag stötte på wicca. Det började med mitt uppblomstrande intresse för magi och det ockulta när jag var 15. Jag hade alltså en ganska utmärkande klädstil redan när jag kom i kontakt med wicca.

Enligt Crowley sker detta för att vi försöker personifiera oss med Häxan som arketyp och symbol. Alla har vi en uppfattning om vem häxan är och hur hon ser ut, vi har lockande förebilder om kvinnor från mytologi och sagor som har makt, karisma och kunskap. När jag hade min första lärare blev jag till och med uppmuntrad till denna personifiering. Varje dag den första tiden skulle jag titta mig i spegeln och säga "Jag är en häxa". Crowley skriver också om faran i att stanna i den här fasen, till slut är det allt du är i andras ögon, du tappar bort ditt eget jag. Jag tror att det kan finnas tillfällen då det kan vara gynnsamt att kunna dra kraft ur en arketyp, men det är inte något man ska leva i 24/7. Till en början kan man gå upp mer i det, men sedan är det något som finns mer subtilt införlivat inom en.

Jag tror att personer som kommer i kontakt med wicca genom coven i dag, möter en annan verklighet. Här är förebilderna verkliga personer av kött och blod, inte Morgan Le Fay eller Kirke. En mer jordnära och vardagsnära identifiering borde alltså äga rum, kanske parallellt med häxan som arketyp fast den inte ges lika stort utrymme. Det finns ingen klädkod till vardags för wiccaner, inga mantlar och inga klänningar i krossat sammet.

Ett diskret halssmycke, det är dit jag har kommit i dag och det är jag ganska glad för. Jag har haft min fas! :)



Den inre platsen

Det här inlägget blir svaret på en fråga från Neina.

I ett tidigare
inlägg har jag skrivit om en mental plats som jag skapar. Neina undrade helt enkelt varför, och vad jag tror att dessa inre platser är? Jag ska försöka svara.

Den första frågan är lätt, jag går nämligen en "online-kurs" i att utforska elementen, och det här är en av uppgifterna. Så småningom kommer platsen att utnyttjas mer, verkar det som. Men just nu "möblerar" jag den bara, och känner på dess funktioner lite.

Vad dessa slags platser vi skapar är... Det är en mycket svårare fråga. I likhet med cirkeln tror jag att det är en plats mellan världarna. Man både skapar och låter sig svepas med, ofta är det svårt att veta när det ena eller det andra sker. Var går gränsen för min vilja, och var tar något annat vid, något som skapar sig självt? Är det min fantasi som tar på sig ett eget "medvetande" eller är det något utanför mig själv som samverkar? Det finns många frågor när man börjar tänka efter.

Dion Fortune skrev om ett astralt tempel i den fiktiva boken Moon Magic. Det var väldigt fantasieggande när jag läste det! Senare läste jag en annan författare (jag har för mig att det var Farrar) som skrev att just det templet var väldigt tydligt och lätt att resa till, just eftersom det var laddat av kraft från alla som läst om och upplevt det. Så ju fler människor som lägger sin energi och kraft på ett astralt tempel/en astral plats, desto starkare blir det. Men det säger ju nästan sig självt. Det finns stor kraft bakom människans förmåga att visualisera, där om är jag övertygad.

Jag får nog återkomma till ämnet när jag har funderat och experimenterat mer.


Payton/Peyton

Jag älskar att lära mig nya saker. Kanske mest inom wicca då... ;) Just nu läser jag och ser på videos om (översättning?) invocing and banishing pentagrams, det är mycket spännande och något jag hoppas kunna lägga till mitt eget utövande i framtiden!

Jag har också fått nys om att den typ av pentagram man använder i ritual (s.k. ritual pentacle på engelska) även kallas Payton/Peyton (har sett båda stavningarna)! Det har jag aldrig hört eller läst förut och tyckte det var ganska märkligt!

Har ni själva hört ordet förut, eller är jag den enda som har missat det? :D



Tidigare inlägg