Mysticism - från grekiskans "myenin" (att sluta ögonen), är en åskådning som menar att människan kan nå en icke-sinnlig kunskap grundad på intuition och inte på förnuftet eller diskursiv kunskap.

Förra veckan läste jag en artikel som behandlade tre olika kristna mystiker från 1200-1600-taket; Meister Eckhart, Jacob Boehme och Angelus Silesius. Jag ska försöka att kort redogöra för deras tankar (som jag tolkar dem utifrån det lilla jag har läst), och fundera över hur dessa tankar kan fungera i förhållande till wicca.



För att kunna uppleva förening med Gud, anses att människan måste tömma sitt sinne och bli likt en spegel som kan reflektera det gudomliga. Att söka tömma sitt sinne från egots begär är väldigt likt buddisternas strävan. Vi måste upptäcka den gudomliga bilden i vårt inre, som är avsaknaden av bilder. Vi måste utplåna tid och rum och slutligen vår identitet, vårt ego.

Både det gudomliga, och den gudomliga gnistan i människans inre, står över alla ord och bilder som människans intellekt kan uppbåda. Gnistan är inte detsamma som själen, utan förklaras mer som ett gömt område i själen. Kanske som det blå skenet i en eldslåga, insluten i andra färger. Likaså talas om bilden av ett sädeskorn, där kärnan är den rätta bilden av Gud i själen. Eckhart anser att vi har ett öga som ser inåt i gnistan och att när det glimtar Gud, inte ser honom som skapare av världen, utan som essensen, kärnan.

Gud beskrivs som det eviga ingentinget, av Boehme. "Han" finns i den eviga visdomen eller den eviga förståelsen, visdomen är hans manifestation. Visdomen som manifestation, är spegeln vari det inre, bottenlösa ögat ser och uppfattar sig själv. Denna visdom har också fått namnet Sophia. Människan måste alltså spegla denna visdom, vi måste gifta oss med henne, med Sophia, och älska visdomen.



Silesius skrev poetiskt om själens samband med gudomliga. Det gudomligas (och även själens) essens såg han dock som ett mysterium över ordens förmåga, och därför använde han sig av negationer för att den som läste skulle släppa taget om sina inre bilder och föreställningar. Han skrev bland annat:

"What God is one knows not: He is not light, not spirit,
Not joy, not unity, not what one calls Godhead:
Not wisdom, not sense, not love, will, goodness:
No thing, no non-thing either, no being, no mind:
He is what I, and you, and any creature,
Never learned before we have become what He is."

Vad som förvånar mig, är att Gud trots alla andra negationer här, ändå benämns som maskulin!

Det som tilltalar mig med det jag läst om mysticismen, är oviljan att kategorisera. Jag tycker att det finns en befrielse i att stänga av det inre och yttre pladdret och bara uppleva! Det spelar inte så stor roll vilken religion, vilka mönster, vi väljer, det som spelar någon roll är upplevelsen. Den behöver vi inte sätta en etikett på, inga ord kan spegla den.

I min mening suddar den mystiska upplevelsen ut gränserna mellan olika religioner, eftersom den står över alla religioner. Upplevelsen av det gudomliga är inte tillhandahållet en enda riktning, och den verkar inte te sig speciellt olik inom olika traditioner. Vad jag menar är att tankarna inom mysticismen inte nödvändigtvis behöver tydas som specifikt kristna. Precis som Schopenhauer skrev, når alla religioner sin högsta punkt i mysticism och mysterier, en punkt bortom vanlig kunskap.

Jag funderar ganska mycket just nu på det här med bilder... Inom wicca känns det som att vi är ganska upptagna med bilder, i avbildningar på våra altaren, i vårt ritualspråk, i konst vi skapar. Vi proppar våra huvuden fulla med bilder av våra gudar, till skillnad från religioner där man inte ens får avbilda Gud. Nu känner jag att jag kommer in på osäker grund, när min tankegång fortsätter. Åtminstone någon wiccansk författare jag läst, har skrivit att vi delar in det gudomliga i en Gud och Gudinna för att försöka förstå, för att skapa bilder vi kan ta till oss och arbeta med. Jag är faktiskt beredd att hålla med. Men när vi går tillväga på det sättet, innebär det inte också att vi begränsar och förminskar? Jag upplever det som otroligt banalt och sjukt förenklande att presentera det gudomliga som vissa wiccaförfattare gör, där vissa gudomar bör åkallas för kärlek, andra för transformation etc. enligt en lista.

Här går mina egna upplevelser isär. Jag har haft upplevelser av enskilda Gudar och Gudinnor, i något hänseende tror jag på deras individuella, oberoende existens. Samtidigt är jag i mitt inre övertygad om något utöver det, något som är än svårare att förklara. Det har jag bara upplevt i små glimtar än så länge.

Det här blev längre än jag trodde, det är sent och jag känner inte att jag är färdigskriven, så jag fortsätter så fort tillfälle ges. Nu måste jag sova.

Min närmaste vän har börjat studera religion på Komvux. En av de första uppgifterna var att skriva en definierande text om religionsbegreppet. När han läste upp den för mig i telefon fick jag anstränga mig för att inte fnissa lite; tankarna var ganska onyanserade och pessimistiska, precis som något jag själv hade kunnat skriva innan jag började intressera mig för wicca (religion i största allmänhet har alltid intresserat mig, men på högstadiet började jag mer och mer bara se det svarta). Då såg även jag religionen bara som ett maktmedel, något som skapade osämja och terrordåd, jag hade ingen känsla för den andliga dimensionen.

Vad är andlighet då? Å ena sidan kan man säkert ägna sig åt en religion utan att vara speciellt andlig, och tvärt om. Men ofta känns det som att andlighet definieras lite utifrån religion, till exempel beroende på vilken religion man bekänner sig till. Jag tänker till exempel på de känslor och förnimmelser man kan få i naturen; uppfattar alla religiösa riktningar det som andlighet? Det är jag osäker på, men för wicca är det förstås självklart. Även många kristna författare har talat om Guds närvaro i naturen. Det känns ju troligt att just det exemplet snarare har med en allmänmänsklig upplevelse att göra. Kanske är andlighet bara en attityd hos en människa som tycker sig se bakomliggande, tidlöst existentiella strömningar i det profana?



Vad jag ville komma fram till här, var nog hur mycket det kan skilja sig från person till person, bara när man försöker att definiera varför människan "ägnar sig" åt religion och vad religion över huvud taget är. Mitt perspektiv vidgades verkligen när jag själv seriöst började söka svar. Där antar jag att det dessutom spelade roll att jag sökte inom en religion som inte var av det traditionella slaget. Visst sökte jag även information genom traditionella metoder (böcker, andra människor etc.) men det viktigaste var att blicken vändes inåt mot mina egna personliga andliga behov, önskningar och insikter. Det var då världen öppnades för min del.

För att återgå till min väns text, så skrev han bland annat att religionen förvisso gav människor tröst, men att rädsla följer i dess fotspår. Det var när jag tänker efter det mest positiva han skrev, så ni kan ju tänka er resten! Jag kan hålla med om att religion/tro ger tröst i en osäker värld, men det är inte det främsta skälet till att jag hänger mig åt religion. Jag tror att ett av de yttersta skälen handlar om att jag är intellektuellt nyfiken. På så vis skulle jag vilja påstå att wicca är ett instrument varmed jag utforskar min omvärld. Jag har tittat i verktygslådan (olika religioner) och funnit verktyget som bäst passar mig och mitt syfte. (Det är naturligtvis inte så kliniskt som mitt exempel låter.) Jag tycker att det är så fascinerande vilket stort spektrum människans intellekt omfattar. Vår nyfikenhet drar oss åt olika håll - individuellt och kulturellt - till religion, diverse vetenskapliga discipliner, jordbruk, filosofi, you name it. Vår gemensamma kunskapsbank är verkligen enorm!

Nu blev det ett ganska spretigt inlägg, men jag brukar sällan planera utan bara skriva det jag tänker och sedan utvecklar det sig genom hela inlägget. :)

En tanke jag vill skriva ner för att spara, fick jag från Anni (Mirth and Reverence) på YouTube. Invokation brukar man oftast göra i grupp, alltså att kalla in en gudom i en person. När man arbetar själv kan man dock invokera (eller hur böjs invoke på svenska?) en gud eller gudinna när man tänder ljus. Ljuslågan är ju en vanlig representation för gudomlig närvaro. Det var så självklart att jag på en nivå inte hade fattat att det var det jag gjorde! Ibland känner man sig inte helt skärpt. :)
 

I går kväll fick jag äntligen nog av att vara ledsen. Jag hade gjort det som man råkar göra ibland; ge bort sin kraft. När man känner att en person har för stor makt över ens mående, om man är glad eller ledsen. Jag kände mig nu tvungen att bryta detta band eftersom det övervägande har gjort mig olycklig på sistone.

I en improviserad ritual bröt jag detta band, så att jag kunde återta min kraft. Jag fick en mycket positiv känsla och upplevde att det nog skulle bli bra trots allt! Jag valde ett armband som jag skulle ta av som en symbol de stunder när jag började tvivla.

Men man ska vara försiktig med vad man visualiserar och tänker sig! I dag - mitt under pågående lektion - gick armbandet faktiskt itu bara sådär och pärlorna trillade ur min ärm som ett höstregn...

Jag kände att jag ville veta lite mer om gudinnan Artio. Jag är nämligen övertygad om att det var henne jag mötte i en dröm för några år sedan. Jag hittade just en bild som är nästan exakt som jag såg henne då, med en björn som reser sig genom henne. Vid den tidpunkten visste jag ingenting om denna björngudinna. Jag brukade dock ofta meditera att jag besökte underjorden genom ett björnide.



Artio är en kontinental keltisk gudinna, vars namn betyder just "björn". Hon kan ursprungligen ha varit en teutonisk gudinna. I Bern, Schweiz, har man funnit en avbildning av Artio. En björn står framför en sittande kvinna som håller frukt och blommor i ena handen och en korg i den andra. Man har slutit sig till att hon är en skördegudinna och fertilitetsgudinna. Man har även funnit inskriptioner till henne i Tyskland och Luxemburg.



En teori är att Artio kan ha assimilerats med Diana när stammarna erövrades av romarna. Både den romerska Diana och den grekiska Artemis tillskrivs björnen i mytologin. Några tror också att hon kan ha infiltrerat kristendomen i form av Sankt Ursula (Lilla Björnen), en latinsk form av Ursel som betyder "björnhona". Hennes festdag är 21 oktober, vilket stämmer väl överens med Artios attribut som skördegudinna.

Mycket mer information finns tyvärr inte att tillgå på internet.

Nu är jag hemma sjuk fortfarande, men jag tänkte berätta lite mer om min morgonritual som jag har på jobbet. När läsåret började, skapade jag ett litet shrine bredvid min dataskärm på skrivbordet (det är fortfarande ingen kollega som har kommenterat det). Det förändras lite då och då och just nu är det rätt höstigt. 

På morgonen när jag kommer brukar jag vara ensam i lärarrummet. Då hänger jag av mig mina saker, tar några djupa andetag och tänder ljuset. Jag använder alltid ungefär samma ord, som jag viskar fram:

"Jag tänder detta ljus, utom och inom mig, som en fackla i mörkret, som en röst i natten, som för Gudens och Gudinnans steg närmare mig, och mig närmare dem."

Sedan pratar jag med mina gudar. Ofta ber jag om att få ta del av deras kraft, deras visdom och deras kärlek i mitt arbete. Jag ber om att få förmedla deras kärlek och lugn, att deras röst ska genljuda i min. Jag upplever alltid att en stillhet sköljer över mig när jag stannar upp och kommunicerar så här. Jag blir trygg och fokuserad, mindre splittrad. Det har verkligen inte varit alla tillfällen i livet som jag klarat av att ha en daglig ritual, men de stunderna har varit väldigt givande och är något jag rekommenderar.

Medan jag väntade på att maken skulle kravla sig ur sängen i går morse, satt jag ute i det soliga vädret och slog på måfå upp en sida i Wicca (av Vivianne Crowley). Jag insåg att det fortfarande, efter alla år, är min favoritbok om wicca! Javisst, hon skriver mycket ifrån ett jungianskt perspektiv, men det är något jag personligen uppskattar, och även de delar som är mer renodlat wicca tycker jag är lysande och väldigt utförliga. Men det mesta pratet om chakran hit och dit kan jag vara utan. Historiedelen är också något som har blivit kritiserat, men jag har en nyare upplaga (tryckt 2003) där jag tror att den har snyggats till lite.

Den rubrik jag började läsa under var "The persona and change". Där stod bland annat om en fas som många wiccaner (och häxor, om man ska skilja på begreppen) går igenom, nämligen att överbelamra sig med ockulta smycken och dramatiska kläder och smink. Jag kan känna igen mig i detta genom att jag hade en sådan period innan och ett tag efter jag stötte på wicca. Det började med mitt uppblomstrande intresse för magi och det ockulta när jag var 15. Jag hade alltså en ganska utmärkande klädstil redan när jag kom i kontakt med wicca.

Enligt Crowley sker detta för att vi försöker personifiera oss med Häxan som arketyp och symbol. Alla har vi en uppfattning om vem häxan är och hur hon ser ut, vi har lockande förebilder om kvinnor från mytologi och sagor som har makt, karisma och kunskap. När jag hade min första lärare blev jag till och med uppmuntrad till denna personifiering. Varje dag den första tiden skulle jag titta mig i spegeln och säga "Jag är en häxa". Crowley skriver också om faran i att stanna i den här fasen, till slut är det allt du är i andras ögon, du tappar bort ditt eget jag. Jag tror att det kan finnas tillfällen då det kan vara gynnsamt att kunna dra kraft ur en arketyp, men det är inte något man ska leva i 24/7. Till en början kan man gå upp mer i det, men sedan är det något som finns mer subtilt införlivat inom en.

Jag tror att personer som kommer i kontakt med wicca genom coven i dag, möter en annan verklighet. Här är förebilderna verkliga personer av kött och blod, inte Morgan Le Fay eller Kirke. En mer jordnära och vardagsnära identifiering borde alltså äga rum, kanske parallellt med häxan som arketyp fast den inte ges lika stort utrymme. Det finns ingen klädkod till vardags för wiccaner, inga mantlar och inga klänningar i krossat sammet.

Ett diskret halssmycke, det är dit jag har kommit i dag och det är jag ganska glad för. Jag har haft min fas! :)

Jag älskar att lära mig nya saker. Kanske mest inom wicca då... ;) Just nu läser jag och ser på videos om (översättning?) invocing and banishing pentagrams, det är mycket spännande och något jag hoppas kunna lägga till mitt eget utövande i framtiden!

Jag har också fått nys om att den typ av pentagram man använder i ritual (s.k. ritual pentacle på engelska) även kallas Payton/Peyton (har sett båda stavningarna)! Det har jag aldrig hört eller läst förut och tyckte det var ganska märkligt!

Har ni själva hört ordet förut, eller är jag den enda som har missat det? :D