Hej på er!

Jag har inte gått och dött, bara flyttat. Nu har jag bott i nya huset i... fem dagar! Det mesta är faktiskt i ordning och i går fick vi TV.

Jag har dock inte så mycket gällande Wicca att skriva om just nu. Jag har inte ens känt någon riktig lust att plocka fram mitt altare eller shrine... Jag låter det vara vilande tills jag känner inspirationen igen. Jag funderar mycket just nu på vad mitt utövande är utan alla prylar... Nu njuter jag mest av naturen som är in på husknuten, strövar i skogen och lär känna energin i mina nya omgivningar. Det är en riktig trollskog här med mjuk mossa och rullande kullar, men jag har ännu inte hittat en plats att göra till "min". I förrgår när jag promenerade hittade jag dock en underbar skogsbäck som skvalade och brusade. Där slog jag mig ner på den gräsiga kanten med fötterna på en sten i bäcken och sjöng en liten stund. Underbart ställe. Och i går hörde jag en korp nära huset! Lyckan var total.

1 augusti börjar jag mitt nya jobb med allt vad det innebär; nya människor och att undervisa i ett helt nytt ämne för mig (bild + mitt "gamla" ämne svenska på mellan- och högstadiet)! Det känns nervöst, så jag ska ta sommaren till att försöka att inte oroa mig, bara vara och njuta och ta in allt det nya. Smälta min nya situation. Men, makterna är ständigt i mina tankar, i allt det nya är de min fasta punkt.

Glad sommar!

Här händer det både mycket och lite känns det som.

Förra helgen var jag och maken och tittade på vårt nya hus på landet som vi ska hyra när vi flyttar närmare Göteborg i sommar. Nu har vi bott i Blekinge ca 3 år, jag undrar hur länge vi stannar på nästan ställe? Just nu tycker jag om att flytta runt och inte ha något som binder mig, men i framtiden vill jag hitta en plats som känns helt rätt och hemma. Jag har aldrig bott på landet förut, så jag håller tummarna för att lappsjukan inte ska drabba mig. Egentligen hade jag planerat att börja med teatern och magdansen igen, men det är lite för långt till centrum för sådant. Jaja, huset är en plats att börja från iaf, sedan kommer vi säkert att flytta närmare tror jag.

Det var fantastiskt vackert där, så på sommarhalvåret går det säkert ingen nöd på mig. Det ligger precis vid skogsbrynet och en sjö som glittrade i solskenet. Och i princip inga grannar, det borde ju passa mig bra... I slutet av juni bär det av!

Eftersom det ligger så avsides känner jag mig mer eller mindre tvungen att äntligen ta körkortet, så jag har skrivit in mig på körskolan. Teorin börjar om 10 dagar tror jag. Vi får väl se om jag kan fixa det på så här begränsad tid!



När det kommer till Wicca känner jag mig lite rådvill just nu. Det är svårt att förklara... Det känns som att jag har nått en platå, och som att allt jag har lärt mig innan har försvunnit, eller åtminstone inte spelar någon roll för där jag befinner mig nu. Jag känner mig tom och jag förstår inte varför... Jag känner en enorm lust att nå djupare, men vet inte hur. Jag sitter fast just nu!

Vad göra...?

Ah, en sak till! Jag har börjat lära mig arabiska! Jättekul! :)

Jag hittade två otroligt vackra, livsbeakande videos till musik med min favoritartist; Kate Bush. Hoppas ni också gillar dem!

Ett inlägg om London, och speciellt Londons ockulta bokhandlar, kommer. Men först...:

Jag har blivit utmanad, och jag är lite nervös för det här inlägget. Jag ska göra något som jag alltid drar mig för, något jag tycker är jobbigt och jättesvårt; jag ska definiera mig själv. Cheeses... Men det är något jag behöver göra just nu.

Var börjar jag? Jag är snäll (där har vi ett neutralt ord!). Jag har varit vad jag tycker är för snäll en gång i tiden, men med åren har jag blivit mindre benägen att tåla saker som jag tycker är fel. Jag är mindre tålmodig än jag var, jag har tagit åt mig lite av Grynets devis "Ta ingen skit!" Minns ni? Jag har inte svårt att klippa banden till människor som får mig att må dåligt. Jag klarar mig bättre utan energitjuvar, även om de råkar vara av "samma blod" som jag.

Jag är naiv och tror det bästa om andra. Ofta är jag så pass naiv i konversationer att jag inte förstår när folk är ironiska. Jag tycker att det är jättejobbigt när folk skämtar med mig om mig med hjälp av ironi. Jag tycker inte att det är kul och känner mig obehaglig till mods.

Jag blir lätt illa till mods i sociala situationer. Jag har svårt för fikaraster, fester etc när man förväntas kallprata. Jag blir osäker eftersom jag inte riktigt vet vad som förväntas av mig. Det stör mig inte i mitt arbete som lärare när jag kan gå in i en professionell roll.

I mitt arbete avväpnar jag mina elever med vänlighet, och även om jag är genuin, känns det ibland som en fasad. Jag visar dem inte mina andra sidor; jag är bara glad, snäll, humoristisk, uppmuntrande etc. Ibland tror jag att jag gör det för jag är så rädd att bli illa omtyckt. Jag tar otroligt illa vid mig när någon är arg på mig eller tycker att jag är orättvis eller har gjort fel, jag avskyr det! Det finns risk för att jag bryr mig alldeles för mycket om vad andra tycker och tänker om mig. Det finns ett stort behov av att bli accepterad och respekterad, men verkligen inte till vilket pris som helst. Att vara sann mot mig själv är viktigast.

Jag är rädd för samma saker som folk mest är rädda för; misslyckanden, att vara otillräcklig, och jag har svårt att tro på mig själv. Det räcker aldrig att bevisa för mig själv att jag klarar något, jag är ändå alltid rädd att misslyckas nästa gång. Jag känner mig nästan aldrig bra nog. Ibland känner jag mig bitter. Ibland skyller jag på min uppfostran.

På vissa sätt är jag väldigt självständig, på andra väldigt beroende. Jag skulle aldrig vilja bo själv, då är jag rädd att jag inte skulle ta mig för någonting och låta allt falla runt mig. Jag behöver min man som håller mig på rätt kurs och får mig att göra saker. Jag har nämligen lätt för att skjuta saker framför mig till morgondagen. Jag är självständig eftersom jag länge har gjort egna val utan att följa gruppen, jag seglar efter egen kompass.

Att följa min inspiration är bland det viktigaste i mitt liv. Jag blir ofta inspirerad att teckna, måla, tillverka, skulptera, komponera, skriva... Och när inspirationen kallar, då svarar jag! Då kan jag lägga allt annat åt sidan, för det är inte mycket som är så viktigt för mig...

Jag glädjer mig lätt åt små saker; jag blir fnissig och bubblig av godsaker, mjuka, fluffiga täcken, en blöt kattnos, solens speglingar, en skata med pinne i näbben osv. Det är något jag uppskattar mycket hos mig själv, att jag lätt fylls av förundran. Det kanske hänger ihop med det där naiva draget, eller kan man säga oskyldiga? Det finns både positivt och negativt ur det.

Det blev ju faktiskt ganska mycket det här! Men lita inte för mycket på det jag skriver, det gör inte jag. Kanske är det mycket projiceringar? Det finns alltid aspekter av oss själva som vi blundar för, eller som bara är rent av omedvetna.

Hej allihop!

Jag är ledsen att jag inte har skrivit på sistone. Jag var sjuk och borta från jobbet en hel vecka, och sedan har jag bara jobbat på. Torsdag och fredag har jag dock tagit semester, för jag och maken ska åka till London! Det är första gången för mig, och det ska bli SÅ kul, jag har velat åka länge. I går kollade jag in om jag kunde hitta några spännande butiker. Ett besök på Londons äldsta ockulta bokhandel (öppnade 1922) är bland annat inplanerat nu! Den ligger nära British Museum, även det ett självklart must-see.

Vi ska även vara finkulturella och gå på opera; Aida på Royal Albert Hall! Maffigt!

Lite bilder kommer sedan. Vi kommer hem på söndag, så där i faggorna sker det.

Kramar!

Just nu händer det inte så mycket här eftersom jag ligger däckad i influensa. Jag fick känningar redan i torsdags och sedan har det bara gått utför. Hoppas alla andra håller sig friska!

I går kväll gjorde jag ett hängsmycke med Jara i lera. Kanske inte helt färdigt, jag känner att det fattas något, men vad...? Som tre små "frön" som jag hoppas ska gro under året, knådade jag in tre stycken bergskristaller. På lek döpte jag dem till "Jord", "Jag" och "Jämvikt".

För tre nätter sedan gick jag till skogs igen. Det har inte fallit någon snö här söderöver, men blött är det! "Klafs, klafs" lät det när jag gick på skogsstigen i mörkret, och i ljuset från månen kunde jag se en rännil i mitten av stigen, snabb och glittrande. Inne i skogen, till höger om mig, blev jag plötsligt uppmärksammad av ett stort djur som satte fart så att kvistar bröts i flykten.

Jag gick som vanligt till ängen, där jag satte mig i nedsänkningen från vägen. Jag lade mig på rygg i lutningen bredvid taggsnåret och skådade upp mot de små stjärnorna, och månen, på väg att fyllas. Det var fuktigt och stilla. En låg, svepade dimma vilade över gräset. Jag tycker alltid att det finns en laddning i dimma, en kraft eller närvaro som jag dras till.

Jag hade mycket i mina tankar, som jag talade med makterna om. Jag fick samtidigt en underlig sinnesförnimmelse att jag drogs bakåt och uppåt. När jag hade talat klart, mediterat och bara existerat en stund, reste jag mig upp. Dimman hade lättat och alla moln på himlen hade blåst bort. Månen lyste nu med en förunderlig styrka, och i gräset såg jag klart min egen skugga. Så förunderligt det var att se sin skugga mitt på natten, jag kan inte ens minnas att det hänt innan!

Jag stod där på ängen en lång stund och tog in den fantastiska skönheten över mitt huvud. Himlen var räfflad av ljus och stjärnorna blänkte i kaskader. En kamera kan aldrig fånga naturens prakt och alla känslor den väcker, det måste upplevas.

Gott nytt år, alla bloggvänner!

Min vana trogen drog jag i går kväll en runa för nästa år - och fick Jara. Jag var så lättad och glad, inget mer stridande förhoppningsvis, efter ett år med Tyr. Maken fick Ehwaz och min vän Ken.

I natt har jag på känn gjort en teckning av Jararunan.

Förra helgen, under julklappsletandet, hittade jag något fint även åt mig; ett ankhkors. Och titta så perfekt det passade mitt pentagram i storlek! Nu står det dock på mitt shrine åt Aset, och förgyller platsen än mer.

Jag har tillfört två nya saker till min dagliga rutin; först en liten skrivbok där jag har börjat samla olika böner, dikter och sånger. Och i söndags gjorde jag ett radband tillägnat Aset. Till pärlorna ber jag en morgonbön till Aset. Jag är glad att jag även har lärt mig den på egyptiska. Det känns lite speciellt att använda samma språk som Hon dyrkades på förr. Jag gillar verkligen radband!