Den här helgen har gått i skördandets tecken! I lördags drog jag upp alla rödbetor och morötter ute i landet. Det blev mycket mer än vad vi kunde och ville äta upp! Av några morötter gjorde jag marmelad med citron (som förstås måste kokas om med mer vatten i vanlig ordning, jag har svårt att få till den rätta konsistensen...) och två morotskakor. En ligger i frysen för att avnjutas i framtiden. Den andra kommer nog en vän hjälpa mig att äta i dag, maken rör knappt något med grönsaker i.

Örterna (chokladmynta, citrontimjan, citronmeliss och fransk dragon) klippte jag ner, samlade i knippen och hängde upp på tork (plus lite dragon som jag frös in). De kommer få vara med i teblandningar senare.

På kvällen följde maken med mig ut i skogen när jag plockade ljung, nyponros och rölleka. Jag upplevde en sådan djup tillfredsställelse när jag gick där och skar av skälkarna och samlade min vita rölleka i en bukett. Lukterna, ljuset, känseln... allt var harmoni på något sätt. Underbart.

Ja det är bara att acceptera, sommar i Sverige innebär oftast en massa regn. MEN, det behöver inte vara av ondo, i går hade jag en fantastisk stund ute i regnet!

Dagarna innan hade varit väldigt varma och jag hade bränt mig lite. Hettan satt kvar i skinnet, så när jag såg regnet falla vid 20.30 på kvällen ville jag bara ut och svalka mig. Det var fortfarande ganska ljust och varmt. Så barfota, med utsläppt hår, luftig lång kjol och linne gick jag ut. Jag var superstrategisk (för att vara jag) och lade en handduk på golvet tills jag skulle komma in igen med blöta fötter.

Jag hoppade ner från altanen och landade i det fuktiga gräset. Jag går barfota alldeles för sällan! Känslan av det mjuka gräset under fötterna, och de smeksamma regndropparna som rann längs mina nakna armar var fantastisk. Jag vandrade långsamt bort till mitt örtahjul och vandrade ut på stenarna, precis som jag brukar i min meditation. Den lummiga grönskan omgärdade mig. Jag skrattade av en bubblande lycka djupt i mitt väsen. Mitt i lyckan undrade jag ändå vad grannarna tänkte om de såg mig från sina fönster? Men det spelade ingen roll, jag kände mig fri! Jag böjde mig ner och beundrade mina örter, citronmelissen har blivit enorm! Tog några blad och en blomma från timjan och doftade på en lång stund. Andades in, in och in.

Sedan stod jag i säkert tio minuter på träaltanen och funderade, tittade på måsarna och skatorna som trots allt var ute och flög. Jag tänkte tillbaka på Litha och den magi jag gjorde då, bekräftade den. Vände upp ansiktet och lät regnet rena mig. När jag gick in var det egentligen bara fötterna och håret som var blött, jag behövde inte ens byta kläder fast jag nog var ute i regnet i 20 minuter!

Avslutar med en underbar sång jag hittade i dag!

Nu är jag äntligen tillbaka här igen. Jag har haft väldigt mycket att göra med trädgården, jobbet och inte minst teatern. Nu börjar replikerna sitta. Jag har blivit fullkomligt teater-biten och tänker inte på mycket annat än nästa reptid! :)

Naturen sjuder av liv och i går var första gången denna säsong som jag använde något från trädgården. Då gjorde jag nämligen en rabarberpaj med våra ALLDELES EGNA RABARBER! Ni som är vana vid hus och trädgård kanske skrattar, men för mig känns det häftigt. Att bara kunna gå ut och plocka. Wow! Från min svägerska har vi även fått jordgubbsplantor som verkar ha satt sig bra, och min man har satt nät över dem i dag.

Däremot har har upptäckt flera små myrsamhällen på tomten. Har någon en aning om vad man kan göra för att få myrorna att flytta över till grannen? ;)

Våra försök att driva upp lite frön gick inte så bra. Det var mitt fel, mer behöver jag inte säga, stackars frön! Vi sådde det sista på friland och lite börjar titta upp nu. Jag väntar med spänning...

Sitter här och lyssnar på underbara Mari Boine på Spotify. :)


I kväll var jag ute i trädgården och pysslade, liksom i går kväll. Det har blivit ett kvällsnöje att slita och klippa i de vildvuxna buskarna, ett sätt att rensa tankarna. Eller skjuter jag kanske bara undan dem? Hur som helst är det rogivande att gå upp i ett arbete man utför med händerna. Jag är djupt koncentrerad när jag håller på, precis som när jag målar. Fast det var länge sedan jag hade en pensel i händerna och den underbara doften av tjock och mättad oljefärg i näsborrarna. :(

Det känns rätt "o-wiccanskt", men ända sedan tidig ålder har jag haft någon slags böjelse för att tukta naturen. Det måste bo en engelsk 1700-talsträdgårdsmästare i mig! Det är med skam jag måste erkänna att en av mina favoritsysselsättningar som liten tös var att sitta inne i syrenhäcken med en kniv och skala barken av grenarna. Jag hade nog ett Emil i Lönneberga-komplex för jag tror jag kallade stället min snickarverkstad eller snickarboa. Otroligt nog överlevde häcken min framfart! Jag minns fortfarande den friska doften, den bruna barken, det gröna inre lagret och slutligen den gulvita stommen som gled så lent under mina fingrar. Det var en nästan sensuell upplevelse. Så kanske var det inte så o-wiccanskt.

I går började jag och maken att förkultivera de örter och växter vi ska plantera ut om några veckor. Jag ska utmana mig själv genom att försöka komma ihåg allt utan att tjuvkika:

Kryddsalvia
Grönmynta
Jättelilja
Humle
Pumpa
Rosmarin
Blomsteräng (blandning)
Timjan
Lavendel
Ringblomma

Gah nu minns jag inte fler och fröerna ligger i uthuset så jag kan inte se efter. Uppdatering följer. :)

Katten bestämde sig slutligen för att ge igen på de retsamma skatorna...

När jag i eftermiddags tittade ut genom fönstret såg jag min ena lurviga katt målmedvetet klättra i buskaget mot skatornas bo. Där satt de och flaxade och såg måttligt roade ut. Jag fick panik och hojtade åt min man, samtidigt som jag flaxade minst lika mycket som skatorna och hjärtat tickade. Så snabbt jag kunde drog jag på mig skor och jacka och svor på kattskrället. Ut for jag och då satt katten på grannens lilla skjul. Jag lockade på henne och bar in henne i huset samtidigt som jag grälade på henne.

Sedan dess har jag inte sett till skatorna så jag undrar om de insåg att platsen inte var säker för en nyfiken katt?

I dag har jag varit ute och fajtats med björnbärsbusken. Jag hade nämligen satt mig i sinnet att beskära den. Eftersom den står i en syrenhäck har det tidigare varit svårt att både se och komma åt. Nu när löven har fallit såg jag dock hur ofantligt stor den var -- och hur vildvuxen! Jag såg grenar som sträckte ut sig som stora valv på flera meter högt upp över mitt huvud. Jösses, det här skulle bli en utmaning. Jag började framifrån, knipsa knipsa. Flera grenar från häcken rök också, så att jag skulle kunna plocka bären enklare i sommar, utan fruktan för liv och lem. Ideligen fastnade både kläder och händer i stora, elaka taggar, som om busken försökte försvara sig.

Efter en lång stund kom min man och frågade varför jag inte hade mina handskar på mig. Kan ni gissa hur dum jag kände mig? Jag brukar liksom aldrig tänka ett steg längre när jag ger mig i kast med något, då hänger jag mig. Jag trodde att jag skulle kunna stå och fundera över nästa veckas lektioner, men icke sa nicke. Alla tankar var som bortblåsta och kvar fanns bara björnbärsbusken och sekatören. Härlig känsla. Det doftade jord och växter, luften var mild och katterna var med mig.

Till slut såg jag resultat; kvar fanns friska, tjocka grenar som hängde fram, inte längre skymda av syrenhäcken. Jag hade knappt någon styrsel på mina fingrar, ovana som de är att jobba så mycket, och funderade på att ta en paus. Men det var ju så kul! Så jag fortsatte att fila lite på lilla äppelträdet, stora äppelträdet, plommonträdet och klippte till slut ner rosorna på framsidan.

Nu återstår bara att läsa på hur man bränner det. Det vill jag göra i skymningen, det kommer att bli en riktigt stor, fin eld. :)

Det bästa här i livet är (i princip) gratis.

I går gjorde jag för första gången egen marmelad. Jag var förr inget större marmelad-fan, men sedan fick jag smaka vår ÖPAs jordgubbsmarmelad med rabarber och den är något speciellt kan jag lova...! Helt gudomlig, en av de godaste saker som finns över huvud taget.

Eftersom jag har blivit besatt av björnbär sedan vi flyttade och fick en enorm buske på tomten, passade det ju utmärkt att försöka göra en egen marmelad av bären jag har frusit in. Med hjälp av syltsocker gick det oerhört smidigt och snabbt. Jag hade förutom bären i en vaniljstång och vit choklad, så det blev jättegott! Det är så otroligt tillfredsställande att skapa något från grunden och använda bär man själv har plockat.

Nu är bara problemet att jag vill göra tiotusen andra marmelader också. Jag har bland annat en sagolik mörk choklad med lavendel i skafferiet, undrar vad som skulle passa med den? Päron? Kring Yule ska jag definitivt göra en marmelad med äpple, kardemumma, nejlika och kanel. Hoho, jag kan knappt bärga mig!

Jag hoppas att alla ni andra också har strålande vackert väder i dag! Jag och maken har varit ute och jobbat i trädgården en stor del av dagen. På framsidan av huset ligger två ganska stora stenar i gräsmattan och runt dem grävde vi upp en bit mark. Där planterade vi påskliljelökar och kantade med tegelstenar. Det blir nog jättefint i vår när blommorna kommer upp! Ett tips jag har läst om är att plantera varannan lök upp och ner. På så vis drar man ut på blomningen lite längre.

På baksidan planterade vi påskliljelökar och snödroppar i tre hål som är i en trekant. Där stod tidigare rester av tre buskar som vi grävde upp. Det ser lite knasigt ut nu så vi får väl se vad vi gör åt det senare. Det är lite svårt för oss att planera vad vi egentligen vill göra med trädgården som helhet. Vi funderar på att binda ihop de olika delarna med gångplattor.

Trots att jag och min man har varit tillsammans i nio år överraskar han mig fortfarande! Vi har ett rätt risigt äppelträd som behövde beskäras, och vem vet hur man gör om inte min man! Det var i och för sig lite logiskt när han påpekade att hans storasyster gick någon slags trädgårdslinje på gymnasiet och att han bott på landet en stor del av sin uppväxt. Nåväl, en sekatör fanns i skjulet så vi satte igång. Jag blev till helt besatt av att kapa grenar och vi gick vidare till plommonträdet, som jag fortfarande inte är nöjd med. Nog behöver det kapas fler grenar? Jag vet inte riktigt var nöjet i det hela låg, men kul var det! Tyvärr var jag tvungen att sluta eftersom jag började få ont i armarna. Jag längtar efter att börja beskära björnbärsbusken...

Nu har jag varit ute i mörkret och offrat rödvin och pratat med min enorma björnbärsbuske. Den är verkligen magnifik!