Faces of Self
Jag surfade runt lite och hittade en jättehäftig sida om ett mask-projekt: Faces of Self. Det mest spännande är att läsa deltagarnas kommentarer. Ett exempel:
To me, this mask represents my energetic connection to the Earth. This mask is the part of myself that is actually one with nature. In this mask, I can become my true self; calm yet powerful, cold yet soft, quiet but present like the wind. Thanks for the fun time.
Ann P.
Min mask
Jag tror aldrig jag har lagt ut något foto på mig i bloggen, men nu gör jag ett undantag, av förklarliga skäl. :) Ska skriva mer om min mask i morgon, men jag ville lägga ut den redan nu. Eftersom den är tillägnad solgudinnan Amaterasu passar den så utmärkt till högtiden Litha (sommarsolståndet). Gissa vem som ska häxperimentera då?!
Sov gott folket!
Maskprocess
I dag har vi kommit ännu en bit på våra masker, men det är i sanning en omständig väg. Först var det alltså en gipsavgjutning och i den penslade man flera lager betong. När den stelnat lossade man den från gipset och ovanpå betongansiktet byggde man med lera upp precis så som masken ska bli. Sedan lägger man gipsbindor över den och lossar, och det är alltså masken man dekorerar och använder. Puh! Maskerna vi gör ska som sagt användas i ett mytologiskt drama och gruppen jag är med i ska berätta myten om när solgudinnan Amaterasu stängde in sig i en himmelsk grotta efter ett långvarigt gräl med sin bror, stormguden, och hur hon blev utlurad igen. Min roll är den som Amaterasu. Många i de andra grupperna gör karikatyriska masker, men det kände jag inte alls för. Det enda jag har överdrivit något är näsan, men det finns säkert folk som ser ut så. :)
I dag har vi fått lära oss att behandla masken med respekt. Och som en kursare sa, är det nästan som att hantera en människa. Läraren kom fram och gav mig ett stort papper att lägga masken på, i stället för på bordet, medan jag arbetade. "Titta, nu har den sin plats", sa han. När jag hade fått ut betongansiktet föreslog han att jag skulle måla av det, för att ladda mitt arbete ännu mer. Så det var klart att jag gjorde, ambitiös som jag är. :P Det var spännande. Eftersom ansiktet såg lite sovande och drömmande ut ville jag använda färgerna blå och lila som bas. Genom färgerna och det intensiva iakttagandet av ansiktet kändes det lite som att väcka det till liv. När jag förresten försiktigt lossade betongansiktet från gipset kändes det som att förlösa ett barn. Man kände sådan förväntan inför vad man skulle möta. Men uttrycket skilde sig väldigt mycket från gipsmasken. Betongansiktet ser allvarligare ut och speglar bättre de känslor jag hade när jag låg där med gipset i ansiktet. Det sanna uttrycket finns verkligen på maskens insida, den del som sedan gjuts av, som varit ansiktet närmast. På bilden nedan kan ni se gipsmasken och betongansiktet jämte varandra. (Klicka för större bild.)
Och så en liten bild av Amaterasu. Detta är bara lermodellen, byggd ovanpå betongen.
Just det här med att förhålla sig till masken tycker jag har varit svårt i dag. För vad är masken egentligen? Är det ihopfogad lera, betong eller gips? Eller är det ett magiskt redskap? Mitt perspektiv skiftar, och förrän jag själv har satt på mig masken kan jag nog inte veta säkert, bara gissa. Jag längtar efter att uppleva maskens magi, men var sak har sin tid. :)
I dag har vi fått lära oss att behandla masken med respekt. Och som en kursare sa, är det nästan som att hantera en människa. Läraren kom fram och gav mig ett stort papper att lägga masken på, i stället för på bordet, medan jag arbetade. "Titta, nu har den sin plats", sa han. När jag hade fått ut betongansiktet föreslog han att jag skulle måla av det, för att ladda mitt arbete ännu mer. Så det var klart att jag gjorde, ambitiös som jag är. :P Det var spännande. Eftersom ansiktet såg lite sovande och drömmande ut ville jag använda färgerna blå och lila som bas. Genom färgerna och det intensiva iakttagandet av ansiktet kändes det lite som att väcka det till liv. När jag förresten försiktigt lossade betongansiktet från gipset kändes det som att förlösa ett barn. Man kände sådan förväntan inför vad man skulle möta. Men uttrycket skilde sig väldigt mycket från gipsmasken. Betongansiktet ser allvarligare ut och speglar bättre de känslor jag hade när jag låg där med gipset i ansiktet. Det sanna uttrycket finns verkligen på maskens insida, den del som sedan gjuts av, som varit ansiktet närmast. På bilden nedan kan ni se gipsmasken och betongansiktet jämte varandra. (Klicka för större bild.)
Och så en liten bild av Amaterasu. Detta är bara lermodellen, byggd ovanpå betongen.
Just det här med att förhålla sig till masken tycker jag har varit svårt i dag. För vad är masken egentligen? Är det ihopfogad lera, betong eller gips? Eller är det ett magiskt redskap? Mitt perspektiv skiftar, och förrän jag själv har satt på mig masken kan jag nog inte veta säkert, bara gissa. Jag längtar efter att uppleva maskens magi, men var sak har sin tid. :)
Masktillverkning
Hej världen!
I måndags var det kursstart för sommarkursen mask-myt-rörelse. Jag var lite lagom pirrig, men förväntansfull. Första dagen lekte vi en mängd olika lekar, så att gruppen formades och alla fick lära sig att lita på varandra och vara trygga i varandras sällskap. Alla är himla trevliga faktiskt och klimatet är väldigt tillåtande och härligt. På tisdagen utvecklades övningarna lite och det var även två föreläsningar, en om dramakommunikation och en om myter. I dag kom två deltagare som inte kunnat komma vid starten men det var faktiskt inga problem att få in dem i gruppen. I dag påbörjade vi också våra masker, som ska användas när vi spelar upp olika myter. DET, mina damer och herrar, var en upplevelse!
Vi jobbade två och två, så den ena gjorde masken på den andra. Man fick ligga på rygg på ett bord och fick ett stycke plastfolie över ögonpartiet. Sedan lades remsa på remsa av gipsväv i ansiktet på en. Kall, slemmig gipsväv. Man berövades synen, och känslan av att inneslutas tog över allt mer. Som om man var en mumie. Till och med munnen täcktes för och man kunde bara andas genom näsborrarna, det enda som inte var vitt och stelt till slut. Känslan var närmast klaustrofobisk, och det är ingen rädsla jag vanligtvis lider av.
Känslan, och tanken på att mitt ansikte med alla dess uttryck försvann, var skrämmande på någon slags primal nivå. Jag kunde inte längre kommunicera med min omvärld, det enda andra människor såg var något livlöst. Jag fick en ganska klar insikt av hur det kanske är att vara förlamad, klar på insidan men utan förmåga att uttrycka sig. Dessa intryck gjorde att man sjönk inåt, i sina känslor och sina rädslor. Det var helt klart skrämmande och några gånger kände man bara "Nej, jag klarar inte det här!" och paniken var inte alldeles långt borta. Men enda vägen ut var igenom och man var tvungen att hålla känslorna under kontroll. När masken sakta torkade drog den ihop sig och "pulserade" mot huden, vilket såklart också gav märkliga sinnesförnimmelser. Bara detta att ha en extra hud... på något vis försökte jag mentalt få mitt ansikte att assimileras med masken, men det var hopplöst. Den var som ett eget väsen som hade lagt sig ovanpå mig.
Efter en stunds vånda kom läraren och skulle hjälpa mig av med masken. Eftersom den delvis satt fast i ansiktet gjorde det något helvetiskt ont när den drogs bort. Han drog långsamt, men så fort munnen hade blivit någorlunda fri väste jag "Dra fort i stället!" Ljuset som slog emot mina ögon var förblindande och det hela kändes som en märklig återfödelse eller förlossning! Rädslan, smärtan, de överväldigande sinnesintrycken... Jag var helt klart tagen, och berättade det för läraren. Han sa då något i stil med att "Alla känslor, alla tankar som du har tänkt under den här stunden, de finns i masken nu." Vilken magisk tanke... Jag gick till toaletten för att tvätta bort resterna av gipset och det var som att se sitt ansikte för första gången när jag såg mig i spegeln. Man stirrade forskande in i sina ögon och tyckte att något i uttrycket hade förändrats.
Det visade sig i alla fall att dessa masker bara var grunden för sedan fick vi smörja dem med vaselin och någon betongblandning på insidan. Ska bli spännande att fortsätta imorgon och se vart detta bär hän egentligen.
Åh åh, förresten! Jag fick VG på min uppsats i förra kursen! :D
I måndags var det kursstart för sommarkursen mask-myt-rörelse. Jag var lite lagom pirrig, men förväntansfull. Första dagen lekte vi en mängd olika lekar, så att gruppen formades och alla fick lära sig att lita på varandra och vara trygga i varandras sällskap. Alla är himla trevliga faktiskt och klimatet är väldigt tillåtande och härligt. På tisdagen utvecklades övningarna lite och det var även två föreläsningar, en om dramakommunikation och en om myter. I dag kom två deltagare som inte kunnat komma vid starten men det var faktiskt inga problem att få in dem i gruppen. I dag påbörjade vi också våra masker, som ska användas när vi spelar upp olika myter. DET, mina damer och herrar, var en upplevelse!
Vi jobbade två och två, så den ena gjorde masken på den andra. Man fick ligga på rygg på ett bord och fick ett stycke plastfolie över ögonpartiet. Sedan lades remsa på remsa av gipsväv i ansiktet på en. Kall, slemmig gipsväv. Man berövades synen, och känslan av att inneslutas tog över allt mer. Som om man var en mumie. Till och med munnen täcktes för och man kunde bara andas genom näsborrarna, det enda som inte var vitt och stelt till slut. Känslan var närmast klaustrofobisk, och det är ingen rädsla jag vanligtvis lider av.
Känslan, och tanken på att mitt ansikte med alla dess uttryck försvann, var skrämmande på någon slags primal nivå. Jag kunde inte längre kommunicera med min omvärld, det enda andra människor såg var något livlöst. Jag fick en ganska klar insikt av hur det kanske är att vara förlamad, klar på insidan men utan förmåga att uttrycka sig. Dessa intryck gjorde att man sjönk inåt, i sina känslor och sina rädslor. Det var helt klart skrämmande och några gånger kände man bara "Nej, jag klarar inte det här!" och paniken var inte alldeles långt borta. Men enda vägen ut var igenom och man var tvungen att hålla känslorna under kontroll. När masken sakta torkade drog den ihop sig och "pulserade" mot huden, vilket såklart också gav märkliga sinnesförnimmelser. Bara detta att ha en extra hud... på något vis försökte jag mentalt få mitt ansikte att assimileras med masken, men det var hopplöst. Den var som ett eget väsen som hade lagt sig ovanpå mig.
Efter en stunds vånda kom läraren och skulle hjälpa mig av med masken. Eftersom den delvis satt fast i ansiktet gjorde det något helvetiskt ont när den drogs bort. Han drog långsamt, men så fort munnen hade blivit någorlunda fri väste jag "Dra fort i stället!" Ljuset som slog emot mina ögon var förblindande och det hela kändes som en märklig återfödelse eller förlossning! Rädslan, smärtan, de överväldigande sinnesintrycken... Jag var helt klart tagen, och berättade det för läraren. Han sa då något i stil med att "Alla känslor, alla tankar som du har tänkt under den här stunden, de finns i masken nu." Vilken magisk tanke... Jag gick till toaletten för att tvätta bort resterna av gipset och det var som att se sitt ansikte för första gången när jag såg mig i spegeln. Man stirrade forskande in i sina ögon och tyckte att något i uttrycket hade förändrats.
Det visade sig i alla fall att dessa masker bara var grunden för sedan fick vi smörja dem med vaselin och någon betongblandning på insidan. Ska bli spännande att fortsätta imorgon och se vart detta bär hän egentligen.
Åh åh, förresten! Jag fick VG på min uppsats i förra kursen! :D