Nu har jag haft en ganska utmattande och utmanande vecka med långa dagar och nationella prov på jobbet. I förrgår under ett möte brusade dessutom en kollega upp och stormade ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig. Det genererade en hel del negativitet hos mig. Dels är jag rätt obekväm med konflikter (iaf om de hänger i luften och inte blir utredda) och dels tyckte jag att personen uppförde sig barnsligt och oproffesionellt. Men jag tror att personen har en hel del press på sig, så det kanske slog slint.

Men annars, tankar inför Samhain var det ja... Jag sitter och funderar kring min ritual och läser olika exempel. Känner inte alls att jag vill fokusera ritualen kring bortgångna släktingar eller förfäder, vilket är de ritualer jag sett mest. För mig handlar Samhain mer om en gräns eller skiljelinje: nu är den tydliga gränsen mellan det ljusa halvåret och det mörka halvåret, sommarens slut och vinterns början, liv och död i naturen, yttre och inre fokus.

Ett annat tema är förstås att släppa taget, släppa släppa släppa. Att låta naturen och livet ha sina cykler, att acceptera att allt är i ständig rörelse och att vi måste flyta med förändringar, inte försöka stå emot. Vi kan dock försöla styra i vilken riktningen förändringen skall ske, med medvetenhet, insikt och intention.

Som jag tror att jag skrev förra året, ser jag Guden redan som Herre över Underjorden och ledare för den vilda jakten under Samhain. Han är nu den Mörka Guden, ledsagare och väktare. Gudinnan har tagit sin skepnad som den Gamla, dels som mild Vishetsbärare, dels som en vildare Dödsgudinna. Deras samspel under denna period av året är något jag skulle vilja fokusera mer på och utforska. Hur upplever ni att de förhåller sig till varandra nu?

Innan Samhain blir för avlägsen, måste jag försöka sammanfatta en tanke jag fick vid Mabon. Tanken ploppade upp i mitt huvud när jag tände gudsljuset i min kittel, och funderingen rörde Guden och hans aspekter vid Samhain.

I vanliga fall brukar man ju säga att Guden offras under tre högtider (Lughnasadh, Mabon och Samhain) för att slutligen färdas till dödsriket vid Samhain och stanna där till Yule när han återföds samtidigt som solen vänder. Men min tanke var en annan, alltså:

Tänk om Guden når fram till dödsriket redan vid Mabon, och sedan återvänder till vår värld under Samhain-natten som herre över den vilda jakten? Som de dödas herre bereder han vägen mellan världarna denna natt, och då känns det på ett sätt självklart att han redan ska vara herre i dödsriket! Efter natten återvänder han och blir återfödd vid Yule.

Verkar det här vettigt för någon annan med, eller bara dumt? :)

Är hemkommen från Turkiet och det har inte varit några problem att ställa om sig från sol och värme till höstrusk. Det känns faktiskt bara uppfriskande och skönt! Tänk att man måste komma bort en stund för att kunna se saker i rätt perspektiv. Sverige är härligt, och framför allt är det hemma. Ingenstans är som hemma.

Utanför har mörkret lägrat sig, det är alldeles stilla men samtidigt fullt av liv. Man känner olika saker för högtiderna från år till år. Denna Samhain känner jag för en dans på livets skuggsida. Jag skulle vilja dansa fullkomligt berusad i skogen, snurrandes tills jag är så yr att jag glömt mitt namn. Jag vill sjunga mig hes, jag vill skåla och älska besinningslöst.

Ikväll är det fullmåne... Det sägs att fullmånen förstärker alla känslor man för tillfället bär på, eller vad man går igenom. Hade en pissdålig start på dagen med att saker inte gick som jag hade planerat och då bröt jag ihop och hamnade i en väldigt negativ tankespiral. Jag märkte att det hände, men kunde inte stoppa det. All min osäkerhet riktad mot mig själv kom upp till ytan och jag mådde rätt kasst, ända tills pojkvännen fick iväg mig att äta middag och bowla. Bra drag älskling! Det var fruktansvärt jämt på bowlingen och vi vann två omgångar var! Han vann över mig totalt med ett poäng. ;-)

Samhain firade jag för några dagar sedan också. I snöovädret, den första snön för i år här, gick jag ut i skogen och tände marschaller och sjöng och gjorde mig av med lite. Eftersom jag ska börja arbeta i grupp så tänkte jag förbereda mig för det, så att jag kunde gå in i gruppen och göra mitt bästa i den. (Som vanligt väldigt höga krav på mig själv...) Så jag lade av mig lite av mina år som solitär och funderade över vilka egenskaper som skulle kunna hjälpa mig att anpassa mig till gruppen. Jag räknade tyst upp några egenskaper... och kom på att jag hade dem alla! Det hade jag inte förväntat mig. Det gjorde mig lite stolt och kanske var mitt huvud lite högre lyft när jag gick hem.

Hela tiden jag var ute var det lite småkusligt. Hela tiden skymtade saker i ögonvrån och det verkade vara livat på platsen. Min pojkvän ser saker nästan varenda gång vi är i den skogen.

Jag funderade för ett tag sedan över folk som medvetet lämnar sina kroppar... Jag kan förstå att folk känner för att överge sina kroppar och i sinnet färdas till trevligare ställen, jag har själv väldigt god lust ibland när jag mår dåligt eller känner mig överhopad av krav och måsten. Det vore ju så lätt att bara sova, dagdrömma eller sjunka djupt in i sig själv! Eller om man känner sig än mer drastisk, dö. Jag fick tidigt lära mig att tänka att livet på Jorden var som en skola, och det är våra kroppar som gör att vi stannar här och tar itu med våra läxor. Utan en kropp skulle vi bara kunna sticka iväg om det blir för jobbigt. Men det gör också att kroppen kan kännas som ett fängelse. Det är spännande att vi har förmågan att lämna kroppen även om det är ett fenomen som kan kännas lite fööör lockande ibland.

Baaaa, de negativa tankarna sitter visst kvar, men nu har jag skolarbete att fokusera på. Hasta la vista.