Ja, nu har fullmånen precis lämnat oss. I söndags och måndags, under min kvällsritual (som bara är en kort andakt vid altaret, inget märkvärdigt), alltså kvällen före och kvällen under fullmåne, fick jag en ingivelse. Jag började färdas till mitt astrala tempel, som jag inte besökt på rätt länge. Men i våras jobbade jag så intensivt med det, dagligen, att det fortfarande känns som en levande, energifylld och meningsfull plats.

Det låter ganska högtravande att tala om ett astralt tempel, förresten. Kanske borde man bara avdramatisera det och kalla det för en mental kraftplats?

Är det fler som får en väldigt förändrad andning när ni mediterar djupt? Min andning blir ryckig, stötvis och högljudd, jag kan inte kontrollera den. Jag var lite rädd att min man skulle reagera och avbryta mig, men han har ju hört det förut så...

Det var spännande när jag kom fram till platsen, för där hade jag en spontan liten fullmåneritual. Det kom ord och formuleringar som jag aldrig hört eller läst förut, men som kändes så träffsäkra just då.

"And ye shall be free from slavery; and as a sign that ye are really free, ye shall be naked in your rites."

(Doreen Valiente)


I kväll firade jag fullmånen tillsammans med andra häxor runt om i Sverige, med start klockan 21.00. Det känns lite roligare att fira ensam om man vet att fler åtminstone gör det samtidigt. Vid Gudinnan, vad jag saknar sällskap!

När jag hade förberett och var på väg att byta om, stannade jag upp. Jag hade klätt av mig och njöt en liten stund av känslan av luften mot huden. Det är ju ganska sällan man är helt naken, i alla fall jag. Jag satte på mig månhalsbandet och gjorde mitt val. "Varför inte?!" tänkte jag. Fönstrena var förhängda, maken förvisad till bottenvåningen, ingen skulle störa.

Det är inte ofta jag kör "skyclad" i ritualer, men det har hänt, och kommer definitivt fortsätta hända. Det sker något med psyket som är svårt att förklara. Jag känner mig mer öppen, och jag reagerar liksom annorlunda på min kropp. I kväll upplevde jag att trots mina skavanker, trots märken, ärr och bristningar, så är jag vacker. Vacker i min nakenhet, som jag är skapad. Men konstigt nog avtar den känslan när jag sätter på mig kläder, det är lite paradoxalt!

Just nu känner jag mig lättad och väldigt glad och tacksam. Jag fick uppleva en sådan härlig fullmåneritual i kväll! Själva ritualen har jag skrivit på sedan i går. Jag hade en ceremoni sedan tidigare som jag inte alls var nöjd med utan ville omarbeta. Nu kändes det mycket bättre! Min nymåneritual och mörkmåneritual behöver också bearbetas lite, men överlag är jag nöjd och tycker att det finns en röd tråd mellan de tre nu.

Esbat är något jag har kämpat lite med genom åren, dels vad jag ska ha för rituellt fokus och dels med kontinuiteten. Jag tror dock aldrig att jag har firat så många månar på ett år som i år, och aldrig har det känts så bra. Genom att pröva mig fram och ändra saker får jag till bättre ritualer som blir mer och mer anpassade till mig. Och då blir det bättre resultat.

Jag hade egentligen tänkt utöva magi i kväll, men kontakten jag fick vid meditationen lugnade mig så pass att det kändes överflödigt. Jag funderade på om jag inte hade kunnat få kontakten med hjälp av den enkla meditationen, utan att behöva gå igenom en hel ritual. Jag kom fram till... ja och nej. Det är möjligt att det hade blivit samma resultat utan en ritual, men en kvinna sa en gång att ju mer kraft man lägger på själva "förarbetet" desto mer ger det tillbaka. Ja, det är som orsak och verkan! Dessutom tar det nog för de flesta lite tid att skifta medvetandefokus i en fingerknäppning och då kan ritualens form vara till hjälp, eftersom den är stegrande.

När jag började meditera frågade jag Gudinnan i vilken skepnad hon ville visa sig för mig. Svaret kom nästan omedelbart: Cerridwen. Även om hon brukar ses som Gudinnans gamla aspekt kändes det helt rätt att hon var där. Svaren kom svävande som på dimma eller rök, fulla av tröst och försäkran. Jag är glad och tacksam ända in i själen! :)




Jo, det kom jag på att jag måste skriva också! Jag hade skjutit upp fönstret i rummet lite så att jag skulle få in lite nattluft och se månen bättre. När jag tog upp staven för att dra cirkeln, tänkte jag först låta bergskristallspetsen få lite månljus på sig. När jag närmade mig fönstret öppnade det sig! Det var som hämtat ur en film! ;) Hahaha!

I söndags när jag firade månen var det en speciell sak jag fokuserade på i min meditativa del. Eftersom den tilltagande månen passar ypperligt för igångsättande av alla slags projekt, bad jag om att vår teater verkligen ska bli av. Beslutet kring det har hängt på en skör tråd. 

På måndagen fick jag ett mail som verkade bekräfta att vi ska köra på. Det kallar jag snabba papper! Nu ska jag bara hålla min del av vad jag lovade om allt gick i lås; att inspireras så mycket jag bara kan av Jungfrun till min roll. För det är en stark, självständig och fri ung kvinna jag ska gestalta. Tänk om jag kunde få publiken att känna hennes närvaro på scen? Det skulle bli teater det! :)

Hej på er där ute!

Förra söndagen firade jag mörkmåne och i kväll firade jag nymåne. Tänkte även fira fullmånen, som ligger kring den 28:e. Tror inte att jag har firat alla faser i rad tidigare, bara enstaka då och då. Nästa gång kanske jag kan fira dem vid exakt rätt månfas också! ;) Rent tekniskt sett är det väl inte nymåne nu, men det hängde en skapligt tunn skära på himlen, så jag tror inte Jungfrun misstycker.

Vad som slår mig nu (och slog mig nästan direkt från början i ritualen) är vilken skillnad det var från förra söndagen. Då låg det en annan spänning i rummet, det var nästan skrämmande. Den Mörka Gudinnan är ingen man dricker te och äter skorpor med, i alla fall inte den version jag alltid mött.

I kväll, med Jungfrun, var stämningen bra mycket mer lättsam. Ja, lättsam är verkligen rätt ord. Och där Den Mörka Gudinnan klär av en och blottar ens innersta osäkerheter, ger Jungfrun styrka, visioner och självförtroende. Att möta henne var verkligen upplyftande, jag behövde det nu. Efter att ha varit sjuk och haft låg energi.

En sak med altaret har varit konstig också. Jag har inte velat gå nära det sedan i söndags, inte orkar städa undan helt. Det känns som att varje gång jag har sett på det har energin bara dragits ur mig. Jag förstår inte riktigt varför. Känner dock inte likadant nu.

Fred och äring!

Nu har jag suttit här och kämpat länge för att få klart min mörkmåneritual. Det var länge sedan jag bytte bläckpatron och jag hade fullkomligt glömt bort var de satt! Jag höll på att slita mitt hår. Men nu är ritualen utskriven och ska infogas i min pärm i plastfickor. Eftersom maken är borta med jobbet några dagar tänkte jag passa på med en ritual i kväll. Det är ju inte mörkmåne, men avtagande funkar nästan lika bra för den typen av ritual.

Mycket av ritualen har jag faktiskt låtit mig inspireras friskt av en annan källa. Men alla inkallningar är åtminstone mina egna. Originalet var på engelska så jag har översatt det jag har använt. En textdel är rätt kuslig faktiskt men ändå en sådan vacker beskrivning av Gudinnans tredje aspekt:

”Jag är mörkret bakom och nedan skuggorna
Jag är frånvaron av syre som väntar vid slutet av varje utandning
Jag är slutet innan livet börjar på nytt,
förruttnelsen som befruktar det levande
Jag är det bottenlösa stupet,
den eviga kampen för att återerövra det som har förvägrats
Jag är nyckeln som öppnar alla dörrar
Jag är upptäckandets prakt,
för jag är det som är dolt, taget åt sidan och förbjudet
Kom till mig vid mörkmånen och se det som ej kan bli sett
Möt skräcken som är din
Simma till mig genom det svartaste hav,
till dina största fasors mitt
Den Mörka Guden och jag ska beskydda dig
Skrik åt mig i fruktan, och din ska vara kraften att fortsätta
Tänk på mig när du känner njutning och jag ska förstärka den,
tills jag ska ha den största njutningen:
Att möta dig vid korsvägen mellan världarna”