Min närmaste vän har börjat studera religion på Komvux. En av de första uppgifterna var att skriva en definierande text om religionsbegreppet. När han läste upp den för mig i telefon fick jag anstränga mig för att inte fnissa lite; tankarna var ganska onyanserade och pessimistiska, precis som något jag själv hade kunnat skriva innan jag började intressera mig för wicca (religion i största allmänhet har alltid intresserat mig, men på högstadiet började jag mer och mer bara se det svarta). Då såg även jag religionen bara som ett maktmedel, något som skapade osämja och terrordåd, jag hade ingen känsla för den andliga dimensionen.

Vad är andlighet då? Å ena sidan kan man säkert ägna sig åt en religion utan att vara speciellt andlig, och tvärt om. Men ofta känns det som att andlighet definieras lite utifrån religion, till exempel beroende på vilken religion man bekänner sig till. Jag tänker till exempel på de känslor och förnimmelser man kan få i naturen; uppfattar alla religiösa riktningar det som andlighet? Det är jag osäker på, men för wicca är det förstås självklart. Även många kristna författare har talat om Guds närvaro i naturen. Det känns ju troligt att just det exemplet snarare har med en allmänmänsklig upplevelse att göra. Kanske är andlighet bara en attityd hos en människa som tycker sig se bakomliggande, tidlöst existentiella strömningar i det profana?



Vad jag ville komma fram till här, var nog hur mycket det kan skilja sig från person till person, bara när man försöker att definiera varför människan "ägnar sig" åt religion och vad religion över huvud taget är. Mitt perspektiv vidgades verkligen när jag själv seriöst började söka svar. Där antar jag att det dessutom spelade roll att jag sökte inom en religion som inte var av det traditionella slaget. Visst sökte jag även information genom traditionella metoder (böcker, andra människor etc.) men det viktigaste var att blicken vändes inåt mot mina egna personliga andliga behov, önskningar och insikter. Det var då världen öppnades för min del.

För att återgå till min väns text, så skrev han bland annat att religionen förvisso gav människor tröst, men att rädsla följer i dess fotspår. Det var när jag tänker efter det mest positiva han skrev, så ni kan ju tänka er resten! Jag kan hålla med om att religion/tro ger tröst i en osäker värld, men det är inte det främsta skälet till att jag hänger mig åt religion. Jag tror att ett av de yttersta skälen handlar om att jag är intellektuellt nyfiken. På så vis skulle jag vilja påstå att wicca är ett instrument varmed jag utforskar min omvärld. Jag har tittat i verktygslådan (olika religioner) och funnit verktyget som bäst passar mig och mitt syfte. (Det är naturligtvis inte så kliniskt som mitt exempel låter.) Jag tycker att det är så fascinerande vilket stort spektrum människans intellekt omfattar. Vår nyfikenhet drar oss åt olika håll - individuellt och kulturellt - till religion, diverse vetenskapliga discipliner, jordbruk, filosofi, you name it. Vår gemensamma kunskapsbank är verkligen enorm!

Nu blev det ett ganska spretigt inlägg, men jag brukar sällan planera utan bara skriva det jag tänker och sedan utvecklar det sig genom hela inlägget. :)

Ja, nu har fullmånen precis lämnat oss. I söndags och måndags, under min kvällsritual (som bara är en kort andakt vid altaret, inget märkvärdigt), alltså kvällen före och kvällen under fullmåne, fick jag en ingivelse. Jag började färdas till mitt astrala tempel, som jag inte besökt på rätt länge. Men i våras jobbade jag så intensivt med det, dagligen, att det fortfarande känns som en levande, energifylld och meningsfull plats.

Det låter ganska högtravande att tala om ett astralt tempel, förresten. Kanske borde man bara avdramatisera det och kalla det för en mental kraftplats?

Är det fler som får en väldigt förändrad andning när ni mediterar djupt? Min andning blir ryckig, stötvis och högljudd, jag kan inte kontrollera den. Jag var lite rädd att min man skulle reagera och avbryta mig, men han har ju hört det förut så...

Det var spännande när jag kom fram till platsen, för där hade jag en spontan liten fullmåneritual. Det kom ord och formuleringar som jag aldrig hört eller läst förut, men som kändes så träffsäkra just då.

I går kväll gjorde jag ett hängsmycke med Jara i lera. Kanske inte helt färdigt, jag känner att det fattas något, men vad...? Som tre små "frön" som jag hoppas ska gro under året, knådade jag in tre stycken bergskristaller. På lek döpte jag dem till "Jord", "Jag" och "Jämvikt".

Jag vet inte riktigt vad jag tror om sanndrömmars varande eller icke varande, men det är lite intressant när en dröm sammanfaller med en verklig händelse. Det har hänt några gånger, men det har det säkert för de flesta. I mitt fall handlar det alltid om andras relationer.

För några nätter sedan (bara några dagar alltså) drömde jag om min närmaste vän. Jag kramade honom, men i nästa drömscen kramade han någon annan ung tjej i sin hemstad. Jag berättade om detta för honom, men han skrattade bara bort det.

I onsdags åkte han iväg just till sin gamla hemstad, för att träffa sin kompis fästmö och hennes 18-åriga dotter för första gången. Det ena ledde visst till det andra och nu verkar han jätteförälskad och är i skrivandes stund på väg tillbaka till henne. :)

För tre nätter sedan gick jag till skogs igen. Det har inte fallit någon snö här söderöver, men blött är det! "Klafs, klafs" lät det när jag gick på skogsstigen i mörkret, och i ljuset från månen kunde jag se en rännil i mitten av stigen, snabb och glittrande. Inne i skogen, till höger om mig, blev jag plötsligt uppmärksammad av ett stort djur som satte fart så att kvistar bröts i flykten.

Jag gick som vanligt till ängen, där jag satte mig i nedsänkningen från vägen. Jag lade mig på rygg i lutningen bredvid taggsnåret och skådade upp mot de små stjärnorna, och månen, på väg att fyllas. Det var fuktigt och stilla. En låg, svepade dimma vilade över gräset. Jag tycker alltid att det finns en laddning i dimma, en kraft eller närvaro som jag dras till.

Jag hade mycket i mina tankar, som jag talade med makterna om. Jag fick samtidigt en underlig sinnesförnimmelse att jag drogs bakåt och uppåt. När jag hade talat klart, mediterat och bara existerat en stund, reste jag mig upp. Dimman hade lättat och alla moln på himlen hade blåst bort. Månen lyste nu med en förunderlig styrka, och i gräset såg jag klart min egen skugga. Så förunderligt det var att se sin skugga mitt på natten, jag kan inte ens minnas att det hänt innan!

Jag stod där på ängen en lång stund och tog in den fantastiska skönheten över mitt huvud. Himlen var räfflad av ljus och stjärnorna blänkte i kaskader. En kamera kan aldrig fånga naturens prakt och alla känslor den väcker, det måste upplevas.

Gott nytt år, alla bloggvänner!

Min vana trogen drog jag i går kväll en runa för nästa år - och fick Jara. Jag var så lättad och glad, inget mer stridande förhoppningsvis, efter ett år med Tyr. Maken fick Ehwaz och min vän Ken.

I natt har jag på känn gjort en teckning av Jararunan.