Ja, i går var vårdagjämningen. Jag hade min längsta dag på jobbet, där mina iranska elever hade önskat alla glad Nouroz. En elev hade också meddelat frånvaro p.g.a. firande. Det gjorde mig lite smådyster. Det kändes tråkigt att jag själv inte riktigt skulle kunna tänka mig att ta en semesterdag för en högtid. Det kändes tråkigt därför att jag visste hur trött jag skulle vara när jag kom hem, tråkigt därför att jag inte har någon omedelbar gemenskap. Ensamt, urvattnat, besviket.

I söndags firade jag vårdagjämningen (med kläder på denna gång;)).

Som jag skrev tidigare hade jag inte hunnit förbereda så mycket. Till och med pyntningen skedde samma dag, annars brukar jag ändra altaret ungefär en vecka innan. Jag hade bestämt mig för att improvisera och så fick det bli - och det blev bra!

För min del kan det gå 50/50 när jag improviserar, ibland känns det knaggligt men oftare än så känns det nog fint att tala rätt från hjärtat. Fast jag kan bli lite störd om jag hakar upp mig för mycket. En ritual ska flyta på utan större avbrott, och det gjorde den i söndags tack och lov. Formatet sitter rätt bra i ryggraden nu!

Vid en punkt i ritualen visste jag vad jag skulle säga - men inte hur man sa det på svenska, eftersom det var svåröversatt - så då drog jag det på engelska. Jag har varit inne på det här med ritualspråk tidigare, och jag måste säga att det kändes annorlunda (på ett positivt sätt). Jag måste ju bara prova en hel ritual på engelska någon gång. Jag hörde en svensk kvinna prata en gång (ja, jag tjuvlyssnade!) om att eftersom hon hade bott i Storbritannien och fått med sig det engelska språket i ritualerna, var det mest naturligt för henne och något hon fortsatt med. På ett liknande sätt har ju jag och många andra fått större delen av vårt ritualspråk på engelska genom utländsk litteratur. När man översätter vissa ord och uttryck kan de därför faktiskt förlora i dimension och kanske även betydelse. Jag tycker faktiskt att engelska är bättre gångbart!

Kortet jag drog fram till Beltane blev Ess i bägare, spännande!

Åh, det är tråkigt att inte hinna eller orka skriva något i bloggen! Inte för att det händer så mycket mer än jobb för tillfället...

En rolig sak som har hänt är dock att jag har fått lite närmare kontakt med en erfaren, wiccansk kvinna i USA via nätet. Hon har organiserat en form av kurs i ämnet "Elemental Balancing", hur man nu översätter det. Vi kommunicerar via videoklipp och mail och det är lite ovant men kul! Jag har inte kommit så långt än, men det är spännande att se vad som kommer ingå i kursen och vilka övningar man kommer få göra. Hon känns riktigt gedigen (om man kan säga att en människa är gedigen), jordnära och ödmjuk, så jag är jätteglad!

Snart är det Ostara, men än så länge har jag inte planerat något. Jag insåg för två veckor sedan att jag inte kommer hinna skriva en hel ritual i alla fall. Jag får i bästa fall ta några element jag gillar, sammanfoga dem och tala spontant från hjärtat. Det går ju också utmärkt!

Denna vårdagjämning sveper Gudinnan in min by i en grå mantel. När jag ser ut genom fönstret försvinner sakta husen och träden medan dimman kommer närmare och omsluter allt i sin väg. Det är vackert och trolskt. Jag har alltid älskar dimman, tyckt att den känts elektrisk. Den är nära på fysisk, som ett övernaturligt väsen man plötsligt ställs öga mot öga med. Man kan nästan röra vid den, nästan känna dess väsen.

Förutom dimman har åskväder en speciell plats i hjärtat. Speciellt sommaroväder. Jag kommer aldrig att glömma ett tillfälle när jag var liten, kanske tio-elva år, och sprang ut vid ett sådant tillfälle. Det var sen eftermiddag och luften var varm. Regnet dräpte ner som pilar, åskan dånade, hela naturen tycktes vibrerande levande, ställd på sin spets. Min syster var också ute och vi dansade oss galna på gräsmattan, barfota, tjoade och skrek, lika vibrerande som världen omkring oss i det ögonblicket. Jag hittade en pinne på marken och jag minns att jag ville rista tecken med den, men det fanns ingen lös jord. Vad var det jag ville rista? Var kom den impulsen ifrån?

Impulser, impulser... Som att tala med mörkret, lägga magen mot den solvarma marken (mitt i regnet), dansa tills jag föll ner av utmattning och mitt sinne blev fritt från tankar och kroppen domnade bort i pirrningar.

Jag står vid en korsväg, mellan nu och då, orsak och verkan, nutid och framtid, barnets impulser och mognadens intentioner. B, jag ber dig om vägledning.