Idag var första skoldagen sedan sommarlovet. Milde tid! Det var som ett slag i magen som gjorde att man tappade andan och blev chockskadad. Så är det inför varje ny kursstart, man blir helt överväldigad av allt man ska hinna med och inte blir det bättre av att man inte känner en enda person i sin nya kursgrupp. Men det gick ganska bra ändå. Jag gjorde något jag aldrig skulle ha vågat göra för ett år sedan; när jag kom till lektionssalen satt det bara en tjej därinne så jag satte mig bredvid henne, presenterade mig och började konversera. Japp, det gjorde jag! När alla andra började droppa in så gjorde jag en annan sak som förvånade mig; jag kände mig genuint intresserad av allihop och tyckte det skulle bli roligt att lära känna dem. Jag som igår intalade mig att jag var totalt asocial. Känner jag mig själv eller vad?! Ibland undrar man ju, men det här var åtminstone en positiv överraskning.

Igår fick jag värsta ångestattacken. Jag oroade mig så mycket för hur det skulle gå idag att jag såklart förutsatte det värsta. Jag intalade mig att ingen skulle tycka om mig, att jag skulle bli utstött, att jag skulle knäckas av arbetstempot, hoppa av, bli ett socialfall och till slut hamna på gatan; utstött av hela samhället och lämnad av min partner. Jag har svårt för nya situationer där jag inte vet vad jag har att förvänta mig, jag är så rädd för att misslyckas. Och främst så har jag nog ganska låg självkänsla och inbillar mig att jag inte kan något. När jag ser det i ett sådant här perspektiv att jag kan skriva om det så vet jag ju att det inte är så och att jag har mycket att erbjuda till andra, att jag innerst inne är en varm, kärleksfull människa, men det är svårt att stå emot frestelsen att racka ner på mig själv. Jag har ofta undrat vad det kommer sig av? Tyvärr tror jag att jag vet svaret. Det jag har haft att ge har aldrig blivit uppskattat.

På söndag ska jag till Jönköping. Yey!