Nu har jag just haft en underbar diskussion med min lillasyster via msn! Vi hade en diskussion utifrån hennes resultat på maya astrologi här: http://www.astrodreamadvisor.com/free_mayan_readings.html Jag inser att det kanske är lite...fluffy eller något, men när jag läste mitt eget först så klingade mycket rätt inom mig och då är det bara att köra. Så jag försökte få min syster att läsa sitt och se om hon tyckte att det stämde, men hon tyckte att det var så konstigt skrivet att det var svårt att förstå. Så jag började läsa medan vi pratade om annat och då och då flikade jag in med något som jag tyckte stämde och så blev det lite diskussion kring det.

Mest kom vi in på att prata om att acceptera döden, vilket hon alltid haft extremt svårt med (liksom jag, innan jag hade haft andliga upplevelser som upphävde det), och om gott och ont och splittring och hennes halsproblem och hur det kan hänga ihop med halschakrat. Jag ska inte gå in på det sista, eftersom det är privat för henne, men det här med döden, splittring och gott och ont är mycket intressant.

Vår kultur föder splittring och uppdelning mellan saker och ting. Det är "dem" och "vi" när vi talar om andra. Vår sagotradition handlar oftast om kampen mellan gott och ont (vilket reproduceras i det oändliga i böcker och filmer idag, tex Sagan om ringen, Narnia, Harry Potter mm), man talar om livet och döden och himmel och helvete. Alla som separata delar som i bästa fall hänger samman med en ytterst tunn tråd.

Splittring föder rädsla och oro, en oro som kan leda till mycket otrevligheter. Om det inte fanns någon oro för livet efter, om inte splittringen mellan alla religioner fanns eller tänket om "vi" och "dem", ingen strävan efter att ständigt vara bättre än någon annan, ingen strävan efter att kunna visa sig ha "rätt" och motbevisa andra teorier... Då kanske folk skulle kunna slappna av? Utan splittring - helhet/harmoni.

Men i stället pumpar vi våra unga fulla med bilder av vad som är rätt och fel, och inte kan man acceptera olikheter utan man måste omvända tills alla tänker likadant. Det "onda" och det som är "fel" måste bekämpas till varje pris och man kan inte vila lugnt i sin säng förrän "ordningen" är återställd... Jag tror i stället att vi måste få lära oss att vi inte sitter inne med hela sanningen, att vi inte kan döma andra så lättvindigt som vi gör. Jag tror att vi måste lära oss att acceptera, även om vi inte håller med. Det som vi uppfattar som "ont", vad är det? Är det något som är främmande för oss, är det något vi inte förstår eller tycker om, eller är det något som skadar andra? Kanske (med ett stort K) är det sällan som det verkligen skadar någon, men att problemet ligger i oss själva?

Massa människor går omkring och oroar sig för vad som händer när man dör. För vi "vet" ju alla att det är en splittring mellan livet och döden, eller hur? Eftersom vi inte ser det och ingen kan berätta om det så kan vi ju inte vara säkra på att det finns. Men allt förnyar sig självt, förutom det som till och med är evigt. Naturen "dör" också på vintern, men visst reser den sig igen i full blom? Månen "försvinner" från himlen en stund, men sedan växer den fram inför våra ögon. Om inte de berättar om livet efter döden, vad gör det då? Både livet och döden existerar, men de är tätt sammanknutna i en evig spiral och de utgör en helhet. Att skilja dem åt är att skapa en onödig splittring för de är båda lika naturliga och lätta att se, de är inget okänt som vi måste frukta!

"Two is the ray of polarity: the sacred twins, smoky mirror and the clear reflection, all things in relationship. Polarity is the loom on which reality is strung, the magnetic dance of universal forces. Within the mirror of polarity, you will find the many faces of illusion, as well as ultimate freedom from illusion.

Polarity reveals your conflicts, struggles, and the apparent separation created by your beliefs in duality."

Krax!