OK, nu har jag äntligen listat ut vad denna blogg ska handla om. Det är nämligen så att jag den här månaden har börjat min årslånga distanskurs i häxkonst och den här bloggen är utmärkt för att följa min utveckling och för att jag ska kunna vädra mina tankar. Uppgiften är också att reflektera över innehållet som presenteras. Anledningen till varför jag väljer att föra mina anteckningar i bloggform är inte för att få uppmärksamhet, men för att det är väl strukturerat och jag då kan skriva på datorn och lätt finna mina anteckningar igen.

Först och främst blev jag väldigt glad över innehållet eftersom det kändes seriöst och välbearbetat. Kurshäftet var väldigt fint och lättläst. Den här första månaden handlar det om att börja från ruta ett. Om jag ska bedöma var jag själv står så har jag kommit i en bit på väg redan, jag är inte på ruta ett. Men det är aldrig fel att börja från början och det är jätteintressant att se det ur någon annans synvinkel.

Vi blev ombedda att ta bort alla redskap vi har samlat på oss, så att vi kan fokusera på oss själva som redskap. Jag har inte rensat än men kommer förmodligen att göra det ikväll. Om vi var sådana som hade många olika redskap kunde det vara bra att tänka på vad man är utan dem? Vad är häxan i dig då? Jag började fundera lite på vad mina redskap betydde för mig, och alla andra yttre former man omger sig med som tecken på sin tro. För mig är redskapen vackra ting, saker med kraft att påverka mitt undermedvetna, redskap som förstärker mina intentioner och min vilja. För precis som kursinnehållet säger: ALLT är energier, så också tingen vi omger oss med. För mig är det inte så stor skillnad på att använda redskap eller inte; de är bara en förlängning av mig själv, men visst kan de tillföra energier som förhöjer stämningen och kanske därmed påverkar resultatet. Men om jag kan arbeta utan redskap? Javisst! Jag vill inte lägga alltför mycket vikt vid redskap eftersom man inte alltid har tillgång till dem, men man har däremot alltid tillgång till sig själv. I boken ”Wicca. A Guide for the Solitary Practioner” av Scott Cunningham, står en ritual beskriven som bara är uppbyggd av gester. Sådant tilltalar mig, att inte bara kommunicera och skapa med hjälp av ord, utan hela kroppen!