Inatt är det fullmåne. Först trodde jag inte att jag skulle göra något för jag har haft huvudvärk, varit hängig och allmänt trött och grinig. Som många har det vid fullmåne alltså. ;-)

Men jag bestämde mig för att gå ut vid 00.15 ungefär, trots sambons oro för att något skulle hända. Det går ju inte att låta rädsla styra ens liv, även om jag nog är offer för det i vissa sammanhang. Men inte i detta. Jag klädde på mig en varm tröja och gick ut. Jag höll mina nycklar i handen ifall någon skulle överfalla mig. :-) Min främsta motivation för att gå ut och söka upp månen var att jag ville meditera lite över hur jag skulle kunna fira fullmåne framöver. Som jag skrev tidigare så har jag inte så många idéer kring det.

Efter lite om och men och traskande i högt vått gräs så hittade jag en stenkulle vid en mack i staden. När jag hade tagit mig upp där så fick jag en fin utsikt över månen, som står väldigt lågt nu. Den såg enorm ut och alldeles lysande gul-röd. Otroligt vacker var hon i natt. I början satt jag och väntade på att hon skulle segla fram bakom de mörka molnen som skymde henne. När jag hade tittat på henne ett tag kände jag mig lite sömnig, så jag lade mig ner på stenen jag satt på. Den var lång och slät och mjuk eftersom den var täckt av mossa. Jag hade det väldigt bekvämt där. Jag undrade om någon annan hade tillbringat tid på stenen och suttit eller legat på den?

Först kom det över mig att prata lite med månen. Jag önskade att jag skulle komma in på den linje på universitetet som jag sökt till. Sedan tänkte jag på min svaghet inom min tro, att jag har så låg tilltro till mig själv. Det är nog verkligen min ömma punkt. Det är ju jätteviktigt att tro på sig själv, att hitta sin egen kraft, det gudomliga inom sig själv. Jag har svårt att hålla huvudet högt och framhålla mitt värde, jag har för lätt för att se ner på mig själv och vara självkritisk. Då kom jag att tänka på de upplevelser jag har haft i det förflutna, de upplevelser som har lärt mig att inte se ner på andra. Jag insåg plötsligt att de upplevelserna i lika hög grad borde ha lärt mig att inte se ner på mig själv. Jag bad Gudinnan att ta emot min förlåtelse till mig själv, att bevittna att jag förlät mig själv. Jag borde ha insett det här långt tidigare! Man är nog sin egen värsta fiende trots allt. Och sin egen mästare... Jag hoppas verkligen att jag kan sluta lägga skam på mig själv nu. Det känns som att jag har tagit ett litet steg framåt.

Jag fick också till mig något om hur jag kunde fira Gudinnan vid esbat; genom att hylla min egen kvinnlighet. Det tycker jag var ett väldigt upplyftande och tänkvärt budskap! Jag ska försöka tänka ut sätt att göra det på. Män borde också kunna reflektera över och beakta sina feminina drag vid den tidpunkten. (Let´s face it, ingen är 100% feminin eller maskulin! Allt innehåller fröet av sin motsats, som yin och yang.)

Nu ska jag sova och fortsätta drömma.

"Må du för evigt speglas i månens glans och dansa i dess strålar"