Smultron, spindlar och järnvägsspår
Inte räcker det med att jag skulle vänta på kursbrevet över helgen inte. Det är visst uppehåll så jag får vänta en hel månad! Jaja, det är väl ett bra tillfälle att gå igenom de gamla kursbreven igen... :'(
Igår hade jag en väldigt trevlig och magisk stund i skogen. Jag stack ut på eftermiddag runt 15-tiden och hade med mig ett äpple, papper och penna, en vattenflaska och en filt. :-) Först gick jag in på stigen i skogen och det är ju så mycket växtlighet nu att man knappt känner igen sig. Nästan direkt på höger sida vet jag att det brukar växa blåbär så jag tittade efter ifall de hade mognat än. Åh ja! Jag stod där och mumsade en stund medan jag tänkte på sången "Mors lilla Olle" och kände mig som en riktig blåbärsätande björn. Sedan gick jag in en liten bit till, bara några steg, och då kände jag en söt underbar doft stiga upp från marken. Först trodde jag att det var hallon, men de var inte mogna än så jag böjde ner huvudet ännu mer. Till min stora förtjusning fick jag då syn på lysande röda smultron! Jag ÄLSKAR smultron! Jag kände mig som världens lyckligaste och mest tacksamma människa när jag proppade munnen full. Det var verkligen löjligt mycket smultron som växte där, jag har aldrig sett så mycket på ett ställe tidigare.
Efter att tag sa dock mina ben till mig att här kunde jag inte sitta hela dagen, så jag gick vidare. Jag hade tänkt mig anta den mödosamma vandringen (eller snarare bestigningen) uppför berget (det är säkert inte högt nog för att klassas som berg, men det är iallafall sten), men det låg så mycket bråte och växte så mycket grejer så det verkade för jobbigt. Dessutom hade det regnat så det var säkert halt. Medan jag stod där och övervägde om jag skulle riskera att bryta nacken eller ej så såg jag plötsligt ner och upptäckte en febril myraktivitet kring mina fötter och skor och några av dem var visst sugna på att flytta in där. Jag hoppade och sparkade mig bortåt tills jag kom fram till en gammal grillplats. Jag plockade fram det gula äpplet och lade ut det som offer på en sten. Över grillplatsen uppför lite stenar och träd fanns en fin plats att sitta på. Det var ett litet utskjutande stenblock som man satt riktigt bekvämt på. Som att sitta på en stol nästan! Över mitt huvud sträckte en eks grenar beskyddande ut sig när jag plötsligt hörde regnet börja falla mot bladen. Jag svepte in mig i filten och njöt. Det var verkligen vackert och alla lysande gröna färger svepte över mig. Till och med myggorna lämnade mig ifred.
Jag såg två spindlar på ekgrenen som höll på att spinna sina nät. Det blev till följande symboliska text:
I ekens grenar får många varelser rum. Spindeln väver sitt nät mellan flera grenar, för då blir nätet större. Spindeln går hela tiden mellan de olika grenarna och spinner sitt nät vidare och vidare, större och större mellan de olika grenarna som alla har sin egen slags stadga och stöd. Alla grenarna är viktiga för att stötta upp spindelns nät, men samtidigt sitter de alla på en och samma stam... Till slut har spindeln spunnit sitt nät så långt att hon stöter på en annan spindel och deras nät går in i varandra.
Vad händer då? Kanske lär de sig att dela varandras nät, kanske förstår de att i ett större nät fastnar fler nyttiga saker?
Kanske får texten en annan betydelse för dig än för mig? Det skulle vara kul att veta. :-)
Jag gick sedan vidare, mot dagens nästa lärdom. Här tar skogen nästan slut, för tvärsigenom går ett gammalt järnvägsspår som bara används någon gång per år, vad jag har hört. Av en impuls började jag gå balansgång på ena spåret. Men det fanns så mycket att se på att jag hela tiden tappade balansen när jag ville se. Och vilka frestelser sen! Här fanns ännu mer smultron som jag böjde mig ner för att äta. Till slut insåg jag vilken bra träning det här kunde bli; att bara gå balansgång och fokusera på att sätta den ena foten framför den andra och att inte se något annat än järnvägsspåret framför mig... Vilket bra sätt att träna inför ritualer, där man måste kunna vara fokuserad bara på syftet med den. Jag ska definitivt pröva det igen och ska komma ihåg det inför framtiden.
Gudinnans frid
Igår hade jag en väldigt trevlig och magisk stund i skogen. Jag stack ut på eftermiddag runt 15-tiden och hade med mig ett äpple, papper och penna, en vattenflaska och en filt. :-) Först gick jag in på stigen i skogen och det är ju så mycket växtlighet nu att man knappt känner igen sig. Nästan direkt på höger sida vet jag att det brukar växa blåbär så jag tittade efter ifall de hade mognat än. Åh ja! Jag stod där och mumsade en stund medan jag tänkte på sången "Mors lilla Olle" och kände mig som en riktig blåbärsätande björn. Sedan gick jag in en liten bit till, bara några steg, och då kände jag en söt underbar doft stiga upp från marken. Först trodde jag att det var hallon, men de var inte mogna än så jag böjde ner huvudet ännu mer. Till min stora förtjusning fick jag då syn på lysande röda smultron! Jag ÄLSKAR smultron! Jag kände mig som världens lyckligaste och mest tacksamma människa när jag proppade munnen full. Det var verkligen löjligt mycket smultron som växte där, jag har aldrig sett så mycket på ett ställe tidigare.
Efter att tag sa dock mina ben till mig att här kunde jag inte sitta hela dagen, så jag gick vidare. Jag hade tänkt mig anta den mödosamma vandringen (eller snarare bestigningen) uppför berget (det är säkert inte högt nog för att klassas som berg, men det är iallafall sten), men det låg så mycket bråte och växte så mycket grejer så det verkade för jobbigt. Dessutom hade det regnat så det var säkert halt. Medan jag stod där och övervägde om jag skulle riskera att bryta nacken eller ej så såg jag plötsligt ner och upptäckte en febril myraktivitet kring mina fötter och skor och några av dem var visst sugna på att flytta in där. Jag hoppade och sparkade mig bortåt tills jag kom fram till en gammal grillplats. Jag plockade fram det gula äpplet och lade ut det som offer på en sten. Över grillplatsen uppför lite stenar och träd fanns en fin plats att sitta på. Det var ett litet utskjutande stenblock som man satt riktigt bekvämt på. Som att sitta på en stol nästan! Över mitt huvud sträckte en eks grenar beskyddande ut sig när jag plötsligt hörde regnet börja falla mot bladen. Jag svepte in mig i filten och njöt. Det var verkligen vackert och alla lysande gröna färger svepte över mig. Till och med myggorna lämnade mig ifred.
Jag såg två spindlar på ekgrenen som höll på att spinna sina nät. Det blev till följande symboliska text:
I ekens grenar får många varelser rum. Spindeln väver sitt nät mellan flera grenar, för då blir nätet större. Spindeln går hela tiden mellan de olika grenarna och spinner sitt nät vidare och vidare, större och större mellan de olika grenarna som alla har sin egen slags stadga och stöd. Alla grenarna är viktiga för att stötta upp spindelns nät, men samtidigt sitter de alla på en och samma stam... Till slut har spindeln spunnit sitt nät så långt att hon stöter på en annan spindel och deras nät går in i varandra.
Vad händer då? Kanske lär de sig att dela varandras nät, kanske förstår de att i ett större nät fastnar fler nyttiga saker?
Kanske får texten en annan betydelse för dig än för mig? Det skulle vara kul att veta. :-)
Jag gick sedan vidare, mot dagens nästa lärdom. Här tar skogen nästan slut, för tvärsigenom går ett gammalt järnvägsspår som bara används någon gång per år, vad jag har hört. Av en impuls började jag gå balansgång på ena spåret. Men det fanns så mycket att se på att jag hela tiden tappade balansen när jag ville se. Och vilka frestelser sen! Här fanns ännu mer smultron som jag böjde mig ner för att äta. Till slut insåg jag vilken bra träning det här kunde bli; att bara gå balansgång och fokusera på att sätta den ena foten framför den andra och att inte se något annat än järnvägsspåret framför mig... Vilket bra sätt att träna inför ritualer, där man måste kunna vara fokuserad bara på syftet med den. Jag ska definitivt pröva det igen och ska komma ihåg det inför framtiden.
Gudinnans frid
Kommentarer
Trackback