Självinitiering och att vara kallad. Röriga tankar!
Just nu lyssnar jag på Gottfrid Oskarssons UNDERBARA låt Spår i snön, och jag ska köpa hans demo!!!! Lyssna på hans musik på Jamma.se.
Självinitiering
I går natt låg jag och funderade över detta ombestridda ämne. Funderade över att vissa anser att någon ska ha visat vägen och att självinitiering därför inte fungerar, och undrade vad det betydde? Måste någon gå före och visa vägen, så att man går i dennes fotspår, eller räcker det med att någon har vandrat samma väg tidigare? För ingen väg är väl helt unik, utan det finns väl alltid någon som har beträtt den innan? I så fall borde det alltså gå att initiera sig själv.
Det påstås också att initieringen är en sådan kraftfull händelse att den transformerar. Jag har aldrig initierats av någon i en grupp och kan därför inte uttala mig, men jag har svårt att tänka mig att det skulle kunna fungera så som ett autentiskt, mer eller mindre spontant händelseförlopp i verkliga livet gör. För jag tror att livet initierar (eller Gudinnan och Guden om man så vill), och däri ingår människor, men att det som sagt sker spontant och med en tydlig förankring i ens tidigare val och upplevelser. När jag gjorde min självinitiering var det inte den handlingen som initierade mig. Den ceremonin var bara en bekräftelse på den transformation som redan hade skett och den kunde sätta ord och handling för vad jag kände inuti. Livet har initierat mig och jag är något annat nu än jag var då.
Då kommer frågan "Var det nödvändigtvis en initiering inom wicca?" Jag känner så, eftersom jag tiden innan hade jobbat inom en wiccansk kontext. Hade jag inte valt den vägen hade den här typen av initiering aldrig ägt rum! Jag bar själv det största ansvaret till att den skedde, på grund av ett medvetet val, men det var också krafter omkring mig som framkallade den. Jag tror inte att det var en slump, men inte heller ödet, det var en naturlig reaktion. Men att jag över huvud taget valde wicca, det kan mycket väl ha djupare, mer existentiella anledningar.
Att känna sig kallad
Jag låg också och tänkte på att känna sig kallad till wicca. Vad är det som avgör vilken religion man väljer att tillhöra, i vår dags sekulariserade samhälle? Är det bara för att vara rebellisk, för att hävda sin individualitet eller självständighet som man väljer en återuppstådd naturreligion? Är det ett sätt att säga "Titta på mig!"? Jag tror att många tror det och det kan såklart påverka vissa att söka sig dit. Men nej, det må låta flummigt men i mitt fall var det kärlek. Kärlek, så mycket kärlek som jag känner till wicca.
Frågan är om jag som sagt valde wicca, eller om jag blev kallad? Jag tror att vi kallade på varandra, som magneter. Som en växelverkan mellan två parter, mellan något i mitt inre och essensen hos det som utgör religionen: Gudinnan och Guden.
Det här blev en ganska rörig blogg, många tankar... Men det är kul att försöka tränga lite bakom och tänka till. Vad är det jag har upplevt, upplever och varför? Teorier kan man ju alltid ha, men de har förmodligen ändrat sig om några dagar. :-) Bakom slöjan finns en annan slöja, och en till och en till och en till...
Följ vargens spår och vandra i frid!
Självinitiering
I går natt låg jag och funderade över detta ombestridda ämne. Funderade över att vissa anser att någon ska ha visat vägen och att självinitiering därför inte fungerar, och undrade vad det betydde? Måste någon gå före och visa vägen, så att man går i dennes fotspår, eller räcker det med att någon har vandrat samma väg tidigare? För ingen väg är väl helt unik, utan det finns väl alltid någon som har beträtt den innan? I så fall borde det alltså gå att initiera sig själv.
Det påstås också att initieringen är en sådan kraftfull händelse att den transformerar. Jag har aldrig initierats av någon i en grupp och kan därför inte uttala mig, men jag har svårt att tänka mig att det skulle kunna fungera så som ett autentiskt, mer eller mindre spontant händelseförlopp i verkliga livet gör. För jag tror att livet initierar (eller Gudinnan och Guden om man så vill), och däri ingår människor, men att det som sagt sker spontant och med en tydlig förankring i ens tidigare val och upplevelser. När jag gjorde min självinitiering var det inte den handlingen som initierade mig. Den ceremonin var bara en bekräftelse på den transformation som redan hade skett och den kunde sätta ord och handling för vad jag kände inuti. Livet har initierat mig och jag är något annat nu än jag var då.
Då kommer frågan "Var det nödvändigtvis en initiering inom wicca?" Jag känner så, eftersom jag tiden innan hade jobbat inom en wiccansk kontext. Hade jag inte valt den vägen hade den här typen av initiering aldrig ägt rum! Jag bar själv det största ansvaret till att den skedde, på grund av ett medvetet val, men det var också krafter omkring mig som framkallade den. Jag tror inte att det var en slump, men inte heller ödet, det var en naturlig reaktion. Men att jag över huvud taget valde wicca, det kan mycket väl ha djupare, mer existentiella anledningar.
Att känna sig kallad
Jag låg också och tänkte på att känna sig kallad till wicca. Vad är det som avgör vilken religion man väljer att tillhöra, i vår dags sekulariserade samhälle? Är det bara för att vara rebellisk, för att hävda sin individualitet eller självständighet som man väljer en återuppstådd naturreligion? Är det ett sätt att säga "Titta på mig!"? Jag tror att många tror det och det kan såklart påverka vissa att söka sig dit. Men nej, det må låta flummigt men i mitt fall var det kärlek. Kärlek, så mycket kärlek som jag känner till wicca.
Frågan är om jag som sagt valde wicca, eller om jag blev kallad? Jag tror att vi kallade på varandra, som magneter. Som en växelverkan mellan två parter, mellan något i mitt inre och essensen hos det som utgör religionen: Gudinnan och Guden.
Det här blev en ganska rörig blogg, många tankar... Men det är kul att försöka tränga lite bakom och tänka till. Vad är det jag har upplevt, upplever och varför? Teorier kan man ju alltid ha, men de har förmodligen ändrat sig om några dagar. :-) Bakom slöjan finns en annan slöja, och en till och en till och en till...
Följ vargens spår och vandra i frid!
Kommentarer
Postat av: Erik
Hej Hopp!
Jag tror du slog huvudet på spiken! Själv är jag övertygad om att initeringen inte är någonting som man *nödvändigtvis* gör i en ceremoni/ritual, utan det är att leva det som man säger att man tror på. Att säga man är wicca och att leva som en, är två olika saker. Initieringen är som att verkligen ta till sig vägen och bli en av den varma gemenskapen som man hittar tillsammans med sina bröder och systrar.
Trackback