Efter att ha gett bort adressen till min blogg igår så började jag fundera över hur det jag har skrivit skulle uppfattas av henne? Jag började till och med förbereda något slags försvarstal. Haha! Varför är man ofta så otroligt självmedveten? Man vågar inte sjunga när man är ute och går, inte ta ett litet danssprång om någon ser på och inte låta bli att skämmas lite om man tittar överdrivet mycket på och skrattar åt en skata som spatserar omkring när man väntar på bussen! VARFÖR?! Varför uppfostras man till att bli så hämmad att man inte kan uppskatta små saker i tillvaron? Jag älskar att se fåglar flyga omkring högt i skyn men om jag skulle gå med näsan i vädret och bli vinglig för att jag inte ser vart jag sätter fötterna skulle jag känna mig som fem år igen. Skulle det vara något negativt då? Nä... men...

En liten sak från mitt försvarstal tyckte jag ändå var ganska intressant och det handlar om ifall man upplever sig som en glad person eller ej. Jag kan känna att jag är lycklig utan att uppleva storstilad glädje, även om det låter lite konstigt. Vad jag utgick från var att jag har en del inlägg här där jag beskriver att jag mår dåligt och då känns det som att ni som läser kanske tror att jag ofta mår dåligt. Fast det kanske jag iofs gör, det beror väl på vem man jämför med! Så tänkte jag att jag inte känner mig som en utpräglat glad person. Jag har däremot en väldigt positiv grundinställning: mitt glas är alltid halvfullt istället för halvtomt och så där... Men glad? Njae, det är ett ord som jag känner mig osäker på att sätta ihop med min person.

Jag har en liten ovilja mot ordet glad, att en person alltid skulle vara glad. Då utgår jag från att personen ifråga inte alls reflekterar kring djupet i sig själv. Att vara glad så där i allmänhet upplever jag som en känsla på ytan, medan jag alltid har varit intresserad av att utforska alla mina olika lager. Jag hade nog en period när jag trängde väldigt djupt in, men jag har ingen önskan om att gå tillbaka. Jag har inte riktigt beslutat mig om ifall människan är väldigt vacker eller väldigt ful på insidan. Förmodligen båda ytterligheterna! Jag har iallafall utforskat min yttersta fula sida (även om det självklart fanns en bra bit kvar dit jag inte ville gå och aldrig vill gå) i lite yngre år och nu är jag inne på andra linjen, men att utforska det som är vackert och positivt i mig själv. Men för att kunna uppskatta det och få ett djup i det vackra så måste jag ju känna till den andra sidan också. Annars blir det som sagt - ytligt. Kanske är den vackraste människan hon som också är medveten om sina mindre positiva drag, för att uttrycka det milt. Hon som då kan omfamna ALLA, för att hon känner ALLT?

Så kanske, om jag når dit, kan jag säga att jag är glad? Kanske då kan jag säga att jag är nöjd och tillfreds.