Trista tankar
Varje gång jag slår av och på lampan är jag Gud
I dag har varit en intressant dag. Jag och min man började bråka om ansvar, eftersom han tycker att jag ofta tar för lite av den varan. Nu handlade det om min pappas 50-årspresent och våran handfästning i sommar, men också sådant som har varit tidigare. Det är på ett vis intressant att bråka med min man, eftersom han känner till alla mina svaga punkter så blir jag alltid enormt provocerad när han trycker på dem. Genom att han vet var jag är känslig så blir jag alltid uppmanad att självrannsaka mig själv, vilket ofta leder till nya insikter. Ta till exempel när jag blev så upprörd över att han ville möblera om hela tiden. Jag kände mig orolig och otrygg över förändringar i hemmet och tyckte det var väldigt jobbigt när han talade om hur han ville göra om. Då kom jag plötsligt ihåg hur jag själv ofta hade möblerat om i mitt rum när jag var yngre. Det hände ju var och varannan dag. Efter att mina föräldrar skilde sig hände det aldrig mer. Det hade varit en väldigt lätt skilsmässa, men saker kan påverka en på de mest oförutsägbara sätt! Något i separationen hade gjort mig så otrygg att jag inte längre kände mig bekväm med att flytta saker och det sitter i än i dag.
Vad jag kom fram till i dag var också från barndomen. Jag fick ofta höra att jag aldrig slutförde saker, att jag inte tog ansvar, att jag inte gjorde bra nog ifrån mig i skolan m.m. Jag minns en hemsk upplevelse när jag var 16 och inte hade tagit tag i att söka sommarjobb. När min mamma kom hem en dag ilsknade hon till och började vräka ur sig de mest elaka sakerna. Jag har förträngt det mesta. Hon också. Hennes budskap var iallafall att jag var totalt misslyckad. Sådana saker sätter spår. Så fort jag lyckas med något ringer jag min mamma och berättar det. Till viss del gör jag allt jag gör för att försöka få henne att vara stolt över mig. Jag behöver hennes bekräftelse, men inte ens då kan jag slappna av och själv känna att det jag har gjort är bra. Inte fullt ut. Kan aldrig slappna av och berömma mig själv. För jag vet att jag aldrig kommer att duga.
Hur som helst så är det här med att ta eller snarare inte ta ansvar oerhört skuldbelagt hos mig. Då borde man ju tycka att jag borde undvika att få det berättat för mig att jag inte tar nog ansvar för saker och ting. Att jag borde jobba på ännu hårdare. I stället undviker jag stor del av ansvaret helt. Jag vet inte riktigt varför, det har blivit som en antieffekt. Mycket som har med ansvar får mig att må dåligt. Det låter ju helt knäppt, att jag är otroligt, otroligt självkritisk och ofta jobbar väldigt hårt, samtidigt som jag inte klarar av att ta ansvar för en del grejer.
Människan är alltid mer än vår beskrivning av henne, förstår vi inte det har vi ingen rätt att beskriva henne.
Jaja, det kanske var ett lite smådeppigt inlägg, men självrannsakan är ju bra. Fortsätt att skala av lagren på löken...
I dag har varit en intressant dag. Jag och min man började bråka om ansvar, eftersom han tycker att jag ofta tar för lite av den varan. Nu handlade det om min pappas 50-årspresent och våran handfästning i sommar, men också sådant som har varit tidigare. Det är på ett vis intressant att bråka med min man, eftersom han känner till alla mina svaga punkter så blir jag alltid enormt provocerad när han trycker på dem. Genom att han vet var jag är känslig så blir jag alltid uppmanad att självrannsaka mig själv, vilket ofta leder till nya insikter. Ta till exempel när jag blev så upprörd över att han ville möblera om hela tiden. Jag kände mig orolig och otrygg över förändringar i hemmet och tyckte det var väldigt jobbigt när han talade om hur han ville göra om. Då kom jag plötsligt ihåg hur jag själv ofta hade möblerat om i mitt rum när jag var yngre. Det hände ju var och varannan dag. Efter att mina föräldrar skilde sig hände det aldrig mer. Det hade varit en väldigt lätt skilsmässa, men saker kan påverka en på de mest oförutsägbara sätt! Något i separationen hade gjort mig så otrygg att jag inte längre kände mig bekväm med att flytta saker och det sitter i än i dag.
Vad jag kom fram till i dag var också från barndomen. Jag fick ofta höra att jag aldrig slutförde saker, att jag inte tog ansvar, att jag inte gjorde bra nog ifrån mig i skolan m.m. Jag minns en hemsk upplevelse när jag var 16 och inte hade tagit tag i att söka sommarjobb. När min mamma kom hem en dag ilsknade hon till och började vräka ur sig de mest elaka sakerna. Jag har förträngt det mesta. Hon också. Hennes budskap var iallafall att jag var totalt misslyckad. Sådana saker sätter spår. Så fort jag lyckas med något ringer jag min mamma och berättar det. Till viss del gör jag allt jag gör för att försöka få henne att vara stolt över mig. Jag behöver hennes bekräftelse, men inte ens då kan jag slappna av och själv känna att det jag har gjort är bra. Inte fullt ut. Kan aldrig slappna av och berömma mig själv. För jag vet att jag aldrig kommer att duga.
Hur som helst så är det här med att ta eller snarare inte ta ansvar oerhört skuldbelagt hos mig. Då borde man ju tycka att jag borde undvika att få det berättat för mig att jag inte tar nog ansvar för saker och ting. Att jag borde jobba på ännu hårdare. I stället undviker jag stor del av ansvaret helt. Jag vet inte riktigt varför, det har blivit som en antieffekt. Mycket som har med ansvar får mig att må dåligt. Det låter ju helt knäppt, att jag är otroligt, otroligt självkritisk och ofta jobbar väldigt hårt, samtidigt som jag inte klarar av att ta ansvar för en del grejer.
Människan är alltid mer än vår beskrivning av henne, förstår vi inte det har vi ingen rätt att beskriva henne.
Jaja, det kanske var ett lite smådeppigt inlägg, men självrannsakan är ju bra. Fortsätt att skala av lagren på löken...
Kommentarer
Trackback