I dag tror jag att jag har konfronterats lite med dåligt självförtroende igen på ett sätt som verkligen fick mig att tänka på det. Jag ska bara ta ett exempel för det andra var rätt fånigt...  Jag var hos sångpedagogen i dag igen och fick a:a Edelweiss (ni vet den där melodin i Sound of Music) och några andra toner efter keyboard. Efter det sa han att "här har det hänt grejer, vad du har utvecklats sedan förra gången!". Det gjorde mig väldigt misstänksam, som att han sa det bara för att göra mig glad så att jag ska fortsätta gå. Jag menar, jag har bara träffat honom en gång tidigare och jag har inte övat på hans övningar eller nåt. Hur skulle jag kunna ha utvecklats så mycket att det är värt att nämnas då?! Men som han sa så kan det ju bero på att jag var lite nervösare förra gången och inte riktigt visste vad jag förväntades göra. Då är ju frågan ifall jag under min livsresas gång har blivit för cynisk, eller om jag helt enkelt inte kan ta emot beröm? Jag ska iallafall jobba vidare med en låt från musikalen Fantomen på operan, som jag älskar. "Wishing you were somehow here with me" tror jag den heter (som Christine i musikalen sjunger vid sin fars grav). Om jag någon gång klarar av att sjunga den med rätt kraft och tonhöjd så kommer det vara värt allt besvär för då har jag lyckats med något som jag inte kan nu. :-)

Ska bli spännande att starta med månadsmeditationen snart, känner mig förväntansfull men också lite spänd på att se vad som kommer dyka upp ur medvetandets mörka vrår. Vissa kanske tycker att man inte ska gräva i sådant, men jag är mer av en person som tycker om att klä av mig mina lager och se vad som finns under. Jag är ständigt nyfiken på mig själv, för jag vet att det alltid finns ännu ett lager att skala av. Att nå in till kärnan är nog ganska smärtsamt inbillar jag mig och risken kanske finns att man till och med blir desillusionerad!

I natt hade jag en ganska vacker dröm om att jag skulle hjälpa till vid någon gudstjänst. Kyrkan såg ganska liten och medeltida ut och låg uppe på ett berg med lummiga träd och buskar. Prästen stod utanför när jag såg det i drömmen. Han var ung, lång och hade mörkt hår och sådan där klassisk svart klädnad. :-)

Krax och god natt!