Har en känsla av att de närmaste blogginläggen kommer handla om mitt jobb inom äldrevården. I dag började mina riktiga arbetsdagar, ska jobba i fyra veckor nu. Det var läskigt att inte bara gå bredvid, utan förväntas fixa allt själv. Eller ja, inte riktigt allt såklart och jag frågar en hel del. En tant hade jag svårt att få upp imorse, fattade inte hur tusan jag skulle få henne i sittande läge när hon inte ens var helt kontaktbar. Och i vilken ordning skulle jag göra allt? Det blev helt snurrigt vid första besöket och jag gick runt som en yr höna. Det var väldigt frustrerande. Jag tror jag förväntade mer av mig själv (hur mycket man nu kan förvänta sig när man bara gått bredvid fyra gånger och inte har någon tidigare erfarenhet!) och jag tar inte motgångar sådär jättebra. Dessutom var jag en dag sen med timrapporten och var dessutom tvungen att meddela min chef att jag inte kunde ta mig in i tid på helgerna, på grund av pendeln. Det föll inte i god jord och hon tyckte jag borde ha kollat upp det tidigare. Klart jag borde ha gjort det, men de kunde ha informerat mig bättre om vissa andra saker också så för mig går det på ett ut. Jag frågade mina arbetskamrater på eftermiddagen om jag fick gå ifrån lite tidigare så jag skulle hinna med mitt tåg, annars får jag vänta 47 minuter och det spöregnade. Det har jag mått jättedåligt för ikväll och därför ska jag stanna kvar extra imorgon.

Hur som helst så skapade den här dagen en hel del spänningar hos mig. När jag kom hem gjorde jag och min underbara man pannkakor och sen fixade han efterrätt när vi kollade på tv. Jag sov i soffan i kanske en timme. Efter det kändes det hemskt. Ångesten började smyga sig på och jag kände mig orolig och nedstämd. Jag sa att jag bara ville gråta ut och efter att ha fått massage i ungefär två minuter av min pojkvän så släppte allt och jag grät ganska mycket. Det var skönt. Jag vet att jag ställer höga krav på mig själv och att jag är väldigt känslig för kritik på grund av det och jag vet att jag inte hade så mycket att gråta för egentligen. Men det byggs upp inombords och måste ut på nåt sätt. Hellre då genom tårar än något mer destruktivt. En del ledsamhet kommer sig av att jag saknar så mycket att umgås med min man. När man går upp 05.10 och kommer hem runt 17.30 finns det inte så mycket tid kvar. Jag borde verkligen gå och lägga mig just nu t ex om jag inte vill vara död imorgon. Men jag var tvungen att skriva av mig. Skulle kunna fortsätta ett bra tag till men då får jag nog bara mer ångest när jag lägger mig. Lycka till med att sova om man vet att man måste somna, liksom.

Jag vill ha tillbaka mitt vardagliga liv. Fan, nu rinner ögonen igen.