Arg, besviken och nytt namn
Det var ett tag sedan jag skrev ett nytt inlägg. Jag har varit fruktansvärt sjuk och haft noll energi, men nu är jag igång igen tack och lov!
I förrgår fick jag reda på en jäkligt trist grej. Min lillasysters sambo har tydligen knarkat ett bra tag och alla i bekantskapskretsen visste om det utom hon. De har varit på honom om att han ska berätta, men det blev aldrig av så de sa det till henne i fredags. Hon flyttade ut direkt och det tycker jag hon gjorde rätt i, eftersom han har ljugit så länge för henne och betett sig så illa. Jag ringde henne när jag fick reda på det och förväntade mig att hon skulle vara oerhört ledsen och knäckt. I stället var hon arg, flammande arg och på något mystiskt sätt var det... inspirerande! Det härleder ju till något jag skrev om tidigare här på bloggen, om att plocka fram aggressionen. Det här var ett bra exempel på när aggression är passande och renande. Bli förbannade! Att vara ledsen äter bara energi inifrån. Men självklart måste man sörja också.
Vad jag känner mig förbannad för är för att jag litade på den här människan. Min lillasyster är bland det käraste jag har och jag älskar henne till döds. Då förväntar jag mig att någon annan som säger att han älskar henne och som bor med henne, tar hand om henne och behandlar henne schysst! Man släpper ju ändå taget om en familjemedlem och överlämnar henne i någon annans vård på ett sätt. Han sviker inte bara hennes förtroende utan alla som står henne nära och som vill hennes bästa. Usch, jag är så arg. Men jag tycker mer synd om honom än jag är arg. Jag vill att han ska sluta med drogerna, ta tag i sitt liv och må bra och vara lycklig...
Eftersom tiden närmar sig för att ansluta sig till covenet så behöver jag ett kraftnamn. Tidigare har jag inte varit så inne på att ha ett, jag har tyckt att det har känts lite fånigt faktiskt. ;-) Men jag är öppen för tanken och tror att det på sätt och vis främjar utövandet. Absolut i en grupp.
När jag satt på balkongen i dag så fick jag inspiration till att försöka skaffa mig ett namn, så jag mediterade. Jag bad Guden och Gudinnan och mitt högre jag om att få till mig ett namn. Efter ett tag ploppade det upp ett namn i huvudet och jag funderade på vad det symboliserade för mig. Eftersom det var från en grekisk myt så misstänkte jag att jag mindes vad det var så jag slog upp det. Jag hade rätt; det var inte en mytologisk figur som jag är så förtjust i. Gah, jag har fått fel namn! tänkte jag. :-) Ett litet våp som blir räddad av en hjälte ungefär.
Då började jag fundera på om jag kunde ta mig friheten att tolka myten. Jepp, självklart. Då blev det lite mer intressant, i mitt huvud förvandlades det till en myt á la Kore-Persephone. Hmmm... det kanske jag kan leva med. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag kan acceptera namnet eller ej, men får man ett namn kanske man gör bäst i det...?
Jag får sova på saken.
I förrgår fick jag reda på en jäkligt trist grej. Min lillasysters sambo har tydligen knarkat ett bra tag och alla i bekantskapskretsen visste om det utom hon. De har varit på honom om att han ska berätta, men det blev aldrig av så de sa det till henne i fredags. Hon flyttade ut direkt och det tycker jag hon gjorde rätt i, eftersom han har ljugit så länge för henne och betett sig så illa. Jag ringde henne när jag fick reda på det och förväntade mig att hon skulle vara oerhört ledsen och knäckt. I stället var hon arg, flammande arg och på något mystiskt sätt var det... inspirerande! Det härleder ju till något jag skrev om tidigare här på bloggen, om att plocka fram aggressionen. Det här var ett bra exempel på när aggression är passande och renande. Bli förbannade! Att vara ledsen äter bara energi inifrån. Men självklart måste man sörja också.
Vad jag känner mig förbannad för är för att jag litade på den här människan. Min lillasyster är bland det käraste jag har och jag älskar henne till döds. Då förväntar jag mig att någon annan som säger att han älskar henne och som bor med henne, tar hand om henne och behandlar henne schysst! Man släpper ju ändå taget om en familjemedlem och överlämnar henne i någon annans vård på ett sätt. Han sviker inte bara hennes förtroende utan alla som står henne nära och som vill hennes bästa. Usch, jag är så arg. Men jag tycker mer synd om honom än jag är arg. Jag vill att han ska sluta med drogerna, ta tag i sitt liv och må bra och vara lycklig...
Eftersom tiden närmar sig för att ansluta sig till covenet så behöver jag ett kraftnamn. Tidigare har jag inte varit så inne på att ha ett, jag har tyckt att det har känts lite fånigt faktiskt. ;-) Men jag är öppen för tanken och tror att det på sätt och vis främjar utövandet. Absolut i en grupp.
När jag satt på balkongen i dag så fick jag inspiration till att försöka skaffa mig ett namn, så jag mediterade. Jag bad Guden och Gudinnan och mitt högre jag om att få till mig ett namn. Efter ett tag ploppade det upp ett namn i huvudet och jag funderade på vad det symboliserade för mig. Eftersom det var från en grekisk myt så misstänkte jag att jag mindes vad det var så jag slog upp det. Jag hade rätt; det var inte en mytologisk figur som jag är så förtjust i. Gah, jag har fått fel namn! tänkte jag. :-) Ett litet våp som blir räddad av en hjälte ungefär.
Då började jag fundera på om jag kunde ta mig friheten att tolka myten. Jepp, självklart. Då blev det lite mer intressant, i mitt huvud förvandlades det till en myt á la Kore-Persephone. Hmmm... det kanske jag kan leva med. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag kan acceptera namnet eller ej, men får man ett namn kanske man gör bäst i det...?
Jag får sova på saken.
Kommentarer
Trackback