Jag borde sova, javisst. Här sitter man och har blivit sjuk. Urk säger jag bara! Jag avskyr att vara förkyld!

Jag har tänkt på en sak, att det är konstigt att folk är så olika med hur mycket de klarar av att ta av livet. Vissa bryts lika lätt som torr ved, medan andra borrar ner rötterna och lyckas överleva även de hårdaste stormarna! Jag kanske är någonstans mittemellan... men ofta tror jag att man hämtar oväntad styrka och överlevnadsinstinkt från en väldigt djup källa... Kanske är det speciellt genom svåra upplevelser man kommer i närkontakt med den obändiga livskraften? Ett exempel är ju alla de människor som upplever någon form av kris och därefter börjar tro på Gud eller Gudinnan eller vad det nu är man söker sig till. Med andra ord, livskraften.

Min månadsmeditation som jag har fått i utmaning går sådär... Att lägga sig till med en ny vana är inte lätt och jag har inte lyckats till 100%. Men å andra sidan kanske det inte handlar om att "lyckas" i sådan strikt bemärkelse...? Det viktigaste är väl att man tänker efter och kommer till någon form av insikt. Jag känner att jag börjar närma mig det. (Kan man förresten "närma sig" en insikt? Är det inte något som bara slår till? :-))

I går hade jag en ytterst jobbig dag med krasslighet, överfulla bussar som luktade spya, föreläsningar som var inställda utan att jag visste om det, långa pendlingstider med mera. Var bara tvungen att klaga lite... Jag VISSTE att jag inte skulle ha rört mig ur fläcken den morgonen. Tyvärr är det en lyx i dagens samhälle att kunna lyssna på sin intuition i sådana frågor. ;-P

Den där livskraften jag pratade om tidigare skulle jag förresten ta och besöka, jag känner mig helt dränerad!





...Märks det möjligtvis att jag lider?