Jag bugar inför det gudomliga inom och utom mig
Jag blickar upp mot stjärnorna och skrattar med korpen
Med ovädret dansar och skriker jag,
med solen skrattar och leker jag

*

Jag förundras över livets och dödens mysterier
Jag plockar visdomens frukt ur myllan och begraver fötterna där
Med offrade tårar vattnar jag erfarenheter,
som gror och slår rot

*

Jag är ett barn av isens och eldens obevekliga kraft
Jag är i mig själv platsen för krig och fred
Med min glöd skapar jag liv,
som befruktar nytt liv

---

Haha, jag var på lite diktarhumör. Det beror väl på att jag har dragit igång ett arbetsområde med dikter på min VFU. I dag hade vi diktanalys och det var himla roligt faktiskt. Dikten vi analyserade var Sapfos Gudars like, skriven runt år 610 f.Kr. Den betraktas som den allra första, bevarade kärleksdikten, som vi känner den, som är skriven bara för att poeten själv ska få ur sig sina känslor. Just för att den är så allmängiltig i sin beskrivning av svartsjuk kärlek gör den sig väldigt lätt att arbeta med med elever.

Vad händer annars... Jag har blivit ordinerad och är medlem i covenet nu. Jag känner mig stolt, glad och förväntansfull. Jag känner att pusselbitarna har fallit på plats och att jag är precis där jag vill vara just nu, kanske är jag till och med den jag vill vara. Eller känner åtminstone att jag är närmare den personen, denna mystiska person som gäckar mig. :-)

Nja... Kanske fortsätter senare, nu känns det tomt i huvudet.