Nu känns det lite turbulent. Jag ska gå bredvid på ett sommarjobb samtidigt som jag ska försöka skriva min examination och hänga med på allt annat. Minns inte i skrivandets stund om jag har skrivit att jag har blivit erbjuden sommarjobb på ett äldreboende. Till saken hör att jag har noll erfarenhet och instinktivt känner att det egentligen inte är något jag vill jobba med. Men jag behöver ju pengar precis som alla andra! Efter tio minuter på plats igår kände jag bara "NEJ!", men efter att ha gått bredvid i fem timmar så kändes det kanske lite bättre. Jag vet ännu inte om jag ska ta det. På fredag har jag ett pass mellan 07.00-16.00 (låååååångt!) så då ska jag känna efter ordentligt om jag tror att jag klarar det. Jag känner ig hjälplös när jag inte kan rutinerna, inga namn, inte hur man använder tex hissar och andra skumma hjälpmedel för att ta hand om de gamla. För att inte tala om mediciner, vilket jag hoppas att de inte kommer försöka få mig att ge. Jag vet ju att jag inte får, men det är tydligen en annan sak... :-(

Alla intryck jag fick igår har verkligen jagat mig idag. En tants leende och att hon kom ihåg mitt namn, stanken av avföring i ett av rummen, gubben i rullstol som trodde han skulle med ett tåg, den förståndshandikappade mannen som förvirrat såg på mig medan han kramade min hand, hur han skrek när de skulle ta på honom nattskjortan... Det skulle säkert ge mycket livserfarenhet att ta det här jobbet, men det känns så psykiskt krävande. Det känns svårt för mig att se människor i så pass utsatta positioner som de här gamlingarna är i, det är förödmjukande samtidigt som det är sånt livet är. De behöver ju hjälp och det är på sätt och vis beundransvärt att de tar emot den hjälpen, men väldigt sorgligt att tänka på att de en gång har varit starka, friska och levnadsglada. Nu får en del "humörshöjande" medicin för att inte bli ledsna.

Jag får väl säga att upplevelsen har fått mig ännu mer övertygad om ett gammalt val; att fly från livet innan jag själv hamnar i den situationen. Jag tycker inte att det är fegt, det är mitt val som fri människa. Och det kommer ju förhoppningsvis dröja tills jag inte kan ta hand om mig själv längre, men tyvärr kan man nog inte förvarna nära och kära för då skulle det väl inte bli något av det. :-) Jag och min man har iallafall diskuterat det där och vi är överens, det är allt som betyder något. Jag tror ärligt talat att ens barn och barnbarn skulle tycka det var ganska skönt att besparas detta att behöva gå och se mig ligga svag, tunn och kanske förvirrad i en sjukhussäng, en skugga av mitt sanna jag. De slipper sjukhuslukten, blommorna, sorgen. Det skulle jag vilja slippa.