Att läsa litteraturvetenskap är riktigt, riktigt kul och när min diktning om det gudomliga. Det var länge sedan jag kände mig så uppfylld och inspirerad till att dikta själv. Jag har läst grekiska dikter, romerska och nordiska. I dag tog jag mig an Voluspá, (Valans spådom. Vala=völva, sierska) som handlar om jordens tillkomst, undergång och hur den återuppstår på nytt. Jag upplevde något mycket märkligt, medan jag satt i min ensamhet och läste den högt. Jag blev otroligt känslomässigt berörd! Det stockade sig i halsen och tårades i ögonen. Jag kan inte säga varför. Några verser jag gillar bäst är:

"Hör mig, alla
heliga ättlingar,
hög som låg
av Heimdalls barn.
Du vill, Valfar,
att väl berättas
vad folk sade förr,
det första jag minns."

"Vart hon än kom
kallades hon Heid,
spåvisa völvan,
spöet gav hon makt.
Sejda kunde hon,
sejdade rusig,
var alltid älskad
av onda kvinnor."

"Urträdet jämrar sig,
jätten slipper lös,
den skälver, Yggdrasils
ask, stående."

"Surt far från söder
med svedande eld,
solen blänker
i svärdet från gudarna.
Klippblock rasar
och ramlar gör troll,
folk går till Hel
och himlen rämnar."

"En sal vackrare
än solen ser hon,
täckt med guld
på Gimle.
Där skall alla
de ärliga bo
och för evigt
älska och njuta."

Jag tror själva temat är ganska allmängiltigt. I en annan bok jag har står det att temat är symboliskt: alla erfar vi ständigt olika typer av död och återuppståndelse. Kanske inte konstigt att man berörs... Jag började också tänka på hur jag uppfattar de nordiska gudarna, att de är de enda jag ser som... fristående, som egna personligheter. I alla andra pantheoner tänker jag mig gudarna och gudinnorna som aspekter. Jag undrar om det är för att jag känner ett starkare, historiskt band till mina förfäders gudar? För att de är mer sammankopplade med landet och rytmerna här, mer personifierade? Och betyder det att jag borde vända mig till dem i mitt praktiserande?

---

Jag åkte förresten på en sådan rolig läxa förra veckan som jag har velat skriva om. Vi har haft lite kortare grupparbeten och jag störde mig lite på en kille i min grupp. Inför nästa gång tänkte jag "Jag ska plugga riktigt ordentligt så jag kan sätta honom på plats!" Så jag läste och läste, gjorde uppgiften och kände mig superförberedd för att knäppa honom på näsan. Jag tror till och med att jag tänkte (pinsamt, pinsamt!) "Jag ska krossa honom!" Så jag åkte dit, han var sen, och vi andra diskuterade och jag hade full kontroll. Sedan kom han, sa att texten var svårtolkad (jag förstod inte alls varför, för mig fanns inga frågetecken) och började dra värsta intelligenta, skarpsynta tolkningarna av texten. Jag kände att "Jäklar..." och fick se mig ganska slagen, iallafall gällande min stolthet. Motvilligt kände jag mig mycket imponerad och slängde sedan all stolthet överbord. Jag skrattade gott åt mig själv och kände mig nöjd över att jag inte dåraktigt försökte hävda mig. Det var en ödmjukande upplevelse.