Nu har jag suttit och läst om introvert vs extrovert en stor del av eftermiddagen. Det hela är så intressant att jag är tvungen att skriva om det, jag känner igen mig i nästan allt som skrivs om att vara introvert! Jag har länge vetat att jag räknas som introvert, men aldrig läst så här mycket om det förut. Det är spännande hur träffande det är.

För det första lever vi i en extrovert värld, där extroverta personlighetsdrag oftast värderas högre. Detta beror på att bara drygt 25 % av världens befolkning är introverta, att vara extrovert är alltså norm. I vissa kulturer, speciellt i öst, värderas introverta drag lite högre.

Eftersom så många fler människor är extroverta, växer introverta barn oftast upp med extroverta föräldrar som saknar förståelse och vill att barnen ska ändra på sig. Min mamma är extremt extrovert och älskar att socialisera och prata med allt och alla. Detta var något jag som barn hade svårt att förstå och jag minns att jag tyckte att hon ibland var ytligt och bara försökte ställa sig in hos alla. Introverta personer är nämligen väldigt privata och försiktiga i möten med nya människor. Det händer sällan att introverta personer berättar personliga saker och att kallprata ses ofta som tråkigt eller onödigt. De tycker mycket bättre om att ha djupa, mer utvecklande filosofiska samtal. Som ett introvert barn kändes det enormt frustrerande att inte riktigt passa in i mallen min mamma ville tränga in mig i. Jag kände mig ofta som en besvikelse och inte uppskattad för mina kvaliteer utan bara bedömd efter de jag inte hade.

Det är inte det att introverta personer är blyga, de väljer inte bort sociala sammanhang av rädsla, utan för att de tar för mycket energi (precis som jag skrev i mitt förra inlägg!). Extroverta människor får däremot energi av att umgås med folk. När det är för mycket folk, ljud och intryck, tenderar introverta människor att "stänga av". Det här är enormt träffande för jag kan bli helt apatisk, speciellt i närheten av min mans familj, när de är samlade. Det blir så mycket ljud att min hjärna blir alldeles snurrig och jag vill krypa bort och sätta mig ensam i ett hörn. Det här är ett problem, eftersom man oftast betraktas som underlig, eller som om man inte tycker om sällskapet i fråga. Men faktum är att jag mycket bättre kan uppskatta människor när jag träffar dem i mindre grupp och tempot kan bli mer på mina villkor också. Detta innebär oftast att det går långsammare, fler pauser, mer tid för eftertanke, mer ögonkontakt och förhoppningsvis ett djupare samtalsämne. ;) För jag skyr inte samtal, jag tycker att det är jättespännande att diskutera inre processer, känslor och ideer!

När en introvert människa har umgåtts med andra behöver han eller hon tid att i ensamhet ladda upp sina batterier. Detta gäller även om man har umgåtts med folk man tycker om, eller gjort saker man tycker är roligt. Man blir ändå utpumpad. En man skrev att för varje timme han hade varit med folk behövde han två timmar i ensamhet. Introverta tycker om att umgås, men i små doser! De har också några få, nära vänner, medan extroverta har många, mer ytliga bekantskaper.

Just det långsamma tempo är en del av introvertas läggning. Min man brukar skämtsamt säga att jag har "witsplupp ett", vilket i rollspelssammanhang innebär att man inte tänker så snabbt. Och det stämmer ju. Introverta personer tar längre tid på sig att processa information och talar mycket sällan innan de har hunnit tänka igenom saken ordentligt, till skillnad från extroverta människor som tänker genom att tala. Introverta personer brukar heller inte uttala sig om de inte har något vettigt att säga. Det här är en fördel med att vara introvert, när man väl öppnar munnen vet folk att man har tänkt till och lyssnar mer noggrannt.

En person på en sida skrev att introverta personer blir distraherade av extroverta personers sätt att tala, eftersom de är halvt inne i sig själva samtidigt. När jag själv lägger fram en åsikt jag i mitt huvud har filat på, känns det ofta däremot som om jag levererar en väl inövad replik. Men i samma stund som jag börjar tala känns orden också distansierade, som om de inte tillhör mig längre, nu när de inte bara finns inombords längre. Det låter konstigt när jag skriver det.

Introverta människor kommunicerar hellre genom det skrivna ordet än det talade. När de talar fiskar de ofta efter ord, eller blir helt tomma i huvudet om de blir ställda. Telefoner blir på det här sättet ofta en introverts fiende. Åh, så väl jag känner igen detta. Jag har alltid älskat att skriva eftersom man då kan utveckla sina tankar i lugn och ro. Att tala (absolut fritt och oförberett) har alltid varit besvärligt för mig. Ett tag skrev jag ofta lappar innan jag ringde till folk och jag gör det fortfarande när jag ringer till myndigheter. Jag blir helt enkelt nervös och tom i huvudet.

Introverta personer tycker heller inte om att stå i centrum. De är ofta otroligt självmedvetna och känner sig därför obekväma när folk tittar på dem. De föredrar aktiviteter de kan utöva ensamma, som att läsa, skriva, måla eller spela tv-spel. De tycker om att hänge sig koncentrerat åt en sak under lång tid och blir irriterade om de blir störda. De trivs bra i sitt eget sällskap och kan roa sig utan andra människor.

Senare tids forskning har hittat en del skillnader i hur hjärnan fungerar hos introverta jämfört med extroverta. Introverta har färre receptorer för dopamin vilket kan innebära att det behövs mindre påverkan för att vi ska reagera känslomässigt på saker som händer. Detta skulle kunna förklara varför jag alltid har varit så gråtmild. ;) Situationer kan upplevas starkare av introverta personer eftersom de lägger mer märke till ansiktsuttryck, gester och stämningar. Sinnesintryck har ofta en överväldigande inverkan på mig och gör mig trött och ofokuserad. Ska jag skriva är det mycket sällan jag klarar av att lyssna på musik samtidigt. Om jag t ex sitter på ett bullrigt fik med en vän har jag svårt att höra vad denne säger på grund av alla andra, distraherande ljud. Jag fungerar bäst i en tyst miljö.

Jag tror att det här får räcka. Det finns en massa information om introverta där ute och jag är glad att jag tog mig tid att läsa. Jag kan nu förstå varför jag är som jag är, att jag inte alls har de besvären jag har av de anledningar jag trodde. Det känns skönt att veta att det finns fler som jag där ute, som fungerar på samma sätt. Introverta har sina fördelar och extroverta har sina fördelar. Tyvärr är det lättare för en introvert att förstå en extrovert än tvärt om och det har jag sett många bevis på.

Har jag några introverta läsare, är nu frågan (jag tror genast att jag kan gissa en åtminstone)? :)