Kära läsare, jag har en bekännelse att göra. Igår var jag stygg, väldigt stygg. Men det kändes så skönt! Jag stod och väntade på pendeln hem tillsammans med många andra trötta människor på perrongen. Det var trång och tåget var måhända någon minut sen. Till mitt vänster hör jag plötsligt en skara småbrudar närma sig, den där värsta sorten som råkar befinna sig i 15-årsåldern. De ylar som en hop små vargar och ljuder skär i öronen. Tåget rullar in och jag känner hur de små glina börjar trycka på för att ta sig förbi mig. En av dem lyckas, dörrarna öppnas och hon glider in. Jag står på mellersta trappsteget, en annan försöker tränga sig förbi, jag känner hennes hand vid min sida som vilar kring en dörrkant. Och jag häver mig hårt mot hennes hand så att fingrarna kläms. Det var en ren reflexhandling. Jag hoppas på att få höra ben som krossas eller åtminstone ett förvånat pip av smärta. Men tyvärr. Hon fortsätter dock inte att tränga sig utan jag stoppar ner mitt kort i automaten och går och sätter mig. And I feel good.