Det susar i träden ovanför mig när jag vandrar genom lunden. Solen står ännu på himlen men har börjat sin bana nedåt för att slutligen försvinna bakom horisonten. Marken grönskar och kraften i naturen är stor, solen värmer tryggt i ryggen. Jag andas djupa andetag, andas in alla dofter av sommar och jord. Insekterna surrar och svävar slött i luften. Mina bara fötter träder över det mjuka gräset och minns ställen där de vandrat för länge sedan.

Mellan träden börjar jag nu skymta hennes hukande gestalt. Sittande under ett gammalt askträd ser hon på mig med rynkigt ansikte och kloka ögon. Jag närmar mig och ser hennes långa, gråa hår och hennes seniga händer som håller i runpåsen. Framför hennes knän på marken ligger runduken av skinn med sina för mig okända symboler. Jag ser dem bara suddigt, det är inte för mig att veta ännu.

Ur skuggorna träder två vargar fram och slår sig ner jämte kvinnan. Deras gula ögon synar mig, bedömer mig. Kropparna under den grå pälsen häver sig lugnt och taktfast.

Jag sätter mig på andra sidan runduken och luften omkring oss vibrerar. Jag ber henne att lära mig runornas hemligheter, att låta mig få höra deras inre sång. Hon skakar runpåsen, kastar upp runorna och i ett evighetslångt ögonblick ser vi dem falla...