The Broom Closet - ut och in igen!
Från början och en lång tid framåt var jag väldigt öppen med min tro. Jag mötte nyfikna frågor, "dumma" frågor (av slaget "Offrar ni höns?"), sneda blickar, intresse och fördomar. I ärlighetens namn var det ganska jobbigt. I Sverige är det ju ganska tabubelagt att ha en tro över huvud taget och att dessutom ha en som folk knappt känner till gjorde det ännu svårare. Jag kände mig blottad när folk ställde frågor om min tro, som är så privat för mig, och så komplicerad att berätta om. Eller är det jag som gör det komplicerat? Jag vet aldrig riktigt i vilken ände jag ska börja.
Det var när jag träffade översteprästinnan i mitt coven som jag började tänka om. Hon hade också ett väldigt offentligt yrke och det fick mig att inse att när jag blir lärare, hur ska jag hantera detta då? Med kollegor, elever, föräldrar...? Jag känner inte att det skulle fungera att vara öppen med min tro där. Vet en så vet alla.
Så när jag började en ny termin med helt nya människor på universitetet höll jag tyst. I början var det till och med lite svårt, men det blev lättare. Och jag ska säga er en sak, allt blev mycket lättare. Jag tror att det delvis var min egen inställning också, men jag kände att jag blev behandlad annorlunda än tidigare, mer som en i gruppen. Jag hoppas inte att det här är en upplevelse som många känner igen sig i, för det vore lite sorgligt.
Jag undrar om det vore enklare att vara öppen med sin tro om wicca var större i Sverige, mer bekant för gemene man? Eller är det en tro som aldrig kan bli riktigt accepterad? Om jag vore kristen skulle jag nog också vilja hålla mig neutral för elever, men jag skulle nog inte känna mig rädd för att bli påkommen på samma sätt.
Vad man tjänar på att vara öppen är att vara en positiv personifiering av sin religion, förhoppningsvis någon som folk kan minnas och tänka "Jamen, hon/han var ju vettig så det kanske inte är så konstigt trots allt!" Då har man i alla fall gjort sin religion och dess utövare en liten tjänst. Också det faktum att utövarna är ganska få och oorganiserade gör att man kanske lättare kan hitta någon likasinnad. För om ingen någonsin bär ett pentagram eller gud/gudinnesymbol eller öppnar munnen kan man sitta i samma rum i åratal utan att någonsin få veta om det.
Det bästa är kanske att gå en medelväg. Ofta kan man känna på sig om någon är inne på samma spår som en själv, det kan vara något personen säger eller bara en vibb. Då kan man försöka fiska lite under ett samtal och kasta ut lite krokar. Nappar personen så vet man, annars låter man det bara vara, svårare är det inte.
Tills vidare nöjer jag mig med att ha ena foten inne och den andra ute. :-)
Tänkvärt! Måste fundera ett tag till innan jag skriver något mer. Tills dess: Se till att du har raggsockar och kkänga på den fot du har utanför - det är fortfarande frotgrader på morgonen!
jag är nog nästan alldeles för öppen. har ju alltid varit sån, med allt. så jag har verkligen vant mig vid att människor är idioter (jo, många av dem är verkligen det) och dessutom älskar jag ju att provocera. hah.
Man ska ju inte behöva vara rädd för att prata om sin tro, men samtidigt kanske man inte behöver inleda med att presentera sig som wiccan, för jag menar, hur många skulle i första hand presentera sig som kristna när man berättar om sig själv?
Det kan väl vara positivt att låta folk lära känna en, och sen får det andra komma med tiden, troligtvis blir det då inte en så stor sak, för de vet ju hur man är och att det här inte gör en till en annan person. Folk behöver inte alltid veta vad som har gjort en till den man är idag, redan vid första mötet.
Anna: Tack för rådet min vän! Jag ska följa det. ;-)
mana: Alla gör vi som vi tror blir bäst. :-)
Nemue: Haha, precis så där brukar jag skriva, att man inte bara går fram och presenterar sig med sin religion. :-) Jag håller med dig.
De flesta av mina kompisar vet om min tro, men det är för att de flesta av dem kände jag när jag var så exalterad över att ha ''hittat hem'' så jag berättade om min nyfunna tro för alla jag kände. Nuförtiden så berättar jag inte för de nya människorna i mitt liv.. Om de ser mitt pentagram/annan symbol eller mitt altare och frågar, så berättar jag självklar, men inte annars. Vet inte riktigt varför, men det är ju som du säger, det är lite tabubelagt att ha en tro i Sverige, spec. något som inte är kristendom.
Allt gott!
/Anna
Var hälsad!Jag har aldrig ljugit om min tro men heller inte skyltat med den, frågar någon så får de ett ärligt svar. Tror att all religion skulle må bra av detta förfaringssätt. En sann tro är
förhoppningsvis evigt lärande samt ödmjuk mot de icke troende. Lev väl och må gott! P.S Skulle bli glad om någon kunde ge mig tips om var/hur jag kan få kontakt med andra Wiccaner, önskar mig fränder som jag kan träffa och få ett stimulerande utbyte/givande av. Tack på förhand
Hej Annette. Jag rekommenderar sidan http://www.cerridwen.se/news.php för att hitta andra wiccaner. :-) Lycka till!
Hej! Gillade verkligen ditt inlägg. Jag har samma funderingar som du har skrivit och även fast jag vill skrika till världen att jag är så lycklig över att Wicca är en del av mitt liv så gör jag inte det. Även fast de jag har berättat för har varit väldigt nyfiken så möts jag ändå av höjda ögonbryn och jag vill inte förklara för någon som inte tar mig på allvar eller inte ens intresserad. Så istället för att skylta med det till alla så frågar någon mig och är genuint intresserad. Så en fot inne och en fot ute tror jag funkar väldigt bra!
Må väl!