Första dagen på det nya året är som en tjock bok med oskrivna blad. Som en liten stig som slingrar sig in i en djup skog. En stig som vill bli vandrad på, en skog som vill bli beträdd. Den lockar på oss, det susar från grenar och skogens djupa röst ljuder från dess hjärta. Jag besvarar kallelsen och gör mig redo att möta både glädje och sorg.

Väskan packar jag med allt jag behöver för att dra ut på äventyr. Först och främst stoppar jag i en god portion mod, så jag vågar ta mig an nya utmaningar, för de kommer att vara många. Att vandra i skogen är inte detsamma som att ta en promenad i en välansad park! Jag måste vara beredd på att hoppa över bottenlösa raviner, vada genom strida strömmar och trotsa både kyla och storm innan jag får vila ut på en ljus äng.

I väskan stoppar jag också mina tidigare erfarenheter och lärdomar. De ska hjälpa mig ur svåra situationer och hindra mig från att fatta ogenomtänkta beslut. En kompass är också nödvändig, ifall jag skulle råka gå vilse. Det är svårt att se skillnad på träd i skogen. Men även om man skulle råka gå fel har man kanske fått se något nytt och oväntat; att gå fel kan ibland vara att gå rätt. Det är något man inte inser förrän efteråt.

I mitt bälte sticker jag ner ett svärd, för även fast man inte vill kan man ibland behöva försvara sig, och då vill man inte stå tomhänt! Skogen är full av drakar, men om jag ser en som ligger och sover smyger jag hellre förbi. Bladet är vasst slipat, men jag använder det bara då jag verkligen måste.

I ett knapphål i min rock trär jag en vacker blomma. Den ska jag ge bort om jag träffar på en vän. Jag tar på mig glasögon så att jag ska kunna upptäcka den vännen, även om han eller hon först ser ut som en främling.

Sist men inte minst bjuder jag med min inre häxa på färden. Hon gör att jag kan skratta åt dumheter, njuta av färden snarare än målet och se det magiskt vackra i allt omkring mig. Hon sitter på min vänstra axel och skrockar full av entusiasm inför äventyret vi har framför oss.

Har vi tur så möts våra vägar någonstans!