Jag är lite rädd att Morrigan ska välja mig. Kanske har hon redan gjort det? Det är något jag måste meditera mera över. (Låter som en cheesy slogan, eller hur? "Meditera mera!") Vad jag känner är nog ganska mänskligt, jag vill ha någon som tar hand om mig, som håller mig om ryggen och går framför mig in i mörkret. En typisk modergudinna (men även mamma fågel puttar någon gång ungarna ur boet så att de lär sig flyga). Jag tycker att jag har haft det skapligt jobbigt för en tid framöver, just nu är jag inte hungrig på nya utmaningar, jag vill bara ha det lite tryggt och ombonat. Kan jag inte få vara liten bredvid Gudinnan som håller mig i handen och räcker mig en kaneldoftande bulle?

Men inom wicca, och vad gäller självutveckling, så funkar inte det konceptet. Vi måste lära oss att ta ansvar för våra handlingar, är det mörkt får vi famla efter tändstickor och vi får banne mig baka våra egna bullar! Oftast möter vi nog inte alls Gudinnan som den omvårdande modern, utan som den ettriga fågelmamman. Hon som vresigt pickar efter oss där vi tittar ner från det trygga boet på åttioelfte grenen, då vi med näbbar och klor gör allt för att slippa lämna det. Vem kan anklaga oss? Vem kan anklaga henne? När man undersöker vad folk är mest rädda för, kommer "det okända" alltid mycket högt. När man frågar par vilka som är lyckligast, är det de utan, eller med utflyttade barn, som njuter mest av livet.

Så Morrigan, ettriga fågelmamma, sätt din flagga på toppen av mitt huvud om du måste, men var varsam med mig, tack. :)


Krax!