Man blir så förundrad över sig själv ibland, när man får små inblickar i sitt inre. Underliga saker sker på insidan, rörelser man bara är halvt medveten om. Inte ens halvt medveten tror jag! Jag har varit så deppig i någon vecka eller så, bara varit så less på allt. Men nyss blev jag alldeles upprymd vid tanken på något, något som låter lite roligt när jag skriver det: tanken på att det finns så mycket att läsa, så mycket att studera. Och nej, jag talar inte om kurslitteratur... hehe! Något jag specifikt tänkte på var faktiskt några biografier om Dion Fortune som jag vill sätta tänderna i. Förhoppningsvis i sommar om jag hinner! Det slog mig bara som förvånande att tanken på kunskap kunde fylla mig med sådan lust att se framåt igen. Det var ganska länge sedan jag kände så, men det gör mig lättad. Alla måste vi finna något att leva för, något som driver oss. En vacker dag kommer jag att ha en spännande berättelse att förtälja, det är min förhoppning.

Som ni kanske har förstått är min uppsats klar också, right on time. Det var ett hårt slit framåt slutet, men jag tror den blev okej. Hade jag haft lite mer tid hade den avslutande diskussionen blivit bättre, men vad tusan. Hoppas opponeringen går bra bara.

I förrgår såg jag en sådan spännande dokumentär om Agatha Christies böcker. Eller snarare, jag såg sista halvan. En teori om hennes sätt att skriva var väldigt intressant. Den gick ut på att den mänskliga hjärnan bara klarar av att hålla ordning på mellan 5-9 trådar på en gång. Christie skrev om fler än 10 personer, vilket innebär att hjärnan överbelastas och alltså hamnar läsaren i ett slags transliknande tillstånd. De logiska tankarna slås ut och i stället styr känslorna. Det är då tiden flyr, och när man ser på klockan har det gått timmar. Eftersom man minns känslor bättre än tankar blir man "beroende", man vill ha mer för att återuppleva känslan. Och alltså köper man nästa bok, och nästa... Den formulan skulle man använda!