I fredags fick jag en bukett tulpaner av min man. Då kom jag att tänka på ett barndomsminne. När mina föräldrar fortfarande var tillsammans bodde vi i en ljusblå enplansvilla; de, jag och mina två småsystrar. På baksidan växte två fantastiska stora syrénbuskage, till vänster en vit och till höger en lila. Behöver jag säga att syréner fortfarande är mina favoritblommor? Vid huset vi bodde i innan fanns det också syréner och jag brukade ta in dem i min gula lekstuga som pappa hade byggt. Antingen hade jag dem i en glasvas på mitt lilla bord eller också roade jag mig med att torka dem. Det var ett stort nöje att se hur de skrumpnade ihop, blev bruna och började lukta lite ruttet. :-) Men jag tror inte att mina föräldrar insåg charmen med detta. Jag tycker mig minnas att mamma sa att de var äckliga och borde kastas. Det mesta från naturen var visst ganska äckligt fick jag lära mig, jag fick aldrig behålla fjädrar jag hittade för de var fulla med bakterier så det var ju konstigt att man inte kolade på vippen! Men jag minns en gång att jag plockade röda bär från en taggig buske när jag och mamma var ute och gick och när vi kom hem desikerade jag dem med en kniv. Det var ju så spännande att undersöka hur saker såg ut inuti! När jag var färdig med bären plockade jag fram mina vattenfärger, klädde av mig och började måla på hela kroppen. Många olika färger. Det finns bildbevis tack vare stackars mamma. Hon kunde ju inte veta att kroppen var menad att vara en enda stor målarduk!

Men det var inte det jag hade tänkt berätta om. I den första syrénhäcken som jag nämnde skedde fantastiska saker om våren. Från ingenstans, inne i den magiska busken, sköt gröna skott upp ur marken. På den tiden var man ju väldigt liten och kom utan större besvär in bland buskar och snår. Jag satt på huk vid skotten och tittade. När de blev större sprack de ut i gula påskliljor och de lyste genom buskaget. Jag ansåg att det var min uppgift att skydda dessa blommor och därför instruerade jag mina systrar om att de absolut inte fick plockas!  På marken där inne bland buskarna hittade jag tegelskärvor (en gång hittade vi en hästsko också, vilket verkligen satte fart på fantasin i min då hästtokiga hjärna) som jag använde för att skapa en liten mur runt varje blomma. Jag minns inte riktigt varför, men jag var nog rädd att något djur skulle komma och trampa ner liljorna. Så länge vi bodde kvar där plockades inte en enda påsklilja från den syrénhäcken. :-)