Grupprocesser
Måste bara få skriva ett litet inlägg från universitetets underbara värld. Under de år jag har studerat där (började hösten -04, oh my goddess!) har det funnits gott om tillfällen att växa som människa, ta sig ur sin "comfort zone" och utmana både åsikter och fördomar. Det har verkligen hänt mycket på den här tiden och inte minst har jag vuxit in i min framtida profession som lärare (vilket jag aldrig hade trott från början).
I kursen jag går nu är vi fem personer och vi har sedan kursstarten arbetat väldigt tätt tillsammans för att sätta upp en mindre föreställning, enligt en kursuppgift. Vår grupprocess har alltså blivit väldigt synliggjord, dels för att vi är få och dels för att vi har jobbat mycket. En modell som man ofta utgår från är Tuckmans, där han beskriver fyra utvecklingsstadier för gruppen. Dessa är:
Forming - deltagarna bildar gruppen och orienterar sig om varandra och om uppgiften.
Storming - deltagarna ifrågasätter här gruppens förutsättningar och varandras avsikter och förväntningar.
Norming - gruppens deltagare formar genom diskussioner och jämkningar gruppens struktur, arbetsfördelning och roller.
Performing - gruppens deltagare är nu beredda att ägna sin mesta tid åt gruppens uppgift.
När vi i gruppen reflekterade kring den här modellen igår, föreslog en person att kanske är det så att man aldrig slutgiltigt tar sig igenom alla faser, utan går lite fram och tillbaka. Detta skulle kunna bero på uppgiftens utformning, där olika individers svagheter och styrkor behöver användas i olika grader. Då blir rollerna inte längre självklara och allt måste diskuteras igenom ännu en gång. Likaså kan medlemmarnas motivation och avsikter gå upp och ned och behöva ifrågasättas. Detta gäller alltså om gruppen inte bara har bildats för att lösa en uppgift.
I förrgår, dagen då vi redovisade vår uppgift, kom det fram att det fanns ett orosmoment i gruppen. En medlem ifrågasatte en annans avsikter och kände att den personen mest var här för att sitta av tiden. Det hela artade sig till en ganska hård diskussion, på gränsen till personangrepp, även om jag är övertygad att individen som drog igång det bara vill väl för oss alla. Problemet låg i princip bara hos de två (även om det påverkar hela gruppen) så de kom fram till att försöka tänka ut alternativ för att gå vidare.
Det underliga var, att när vi skildes åt kände jag mig glad. Jag kände att jag hade kunnat medla en aning under diskussionen och även försökt få dem att se det positiva, att vi från den här situationen skulle kunna lära oss mycket som skulle vara användbart i framtiden. Det finns något citat som lyder ungefär "Varje motgång är en förklädd vän."
Igår kom den ena personen och hade med sig en artikel med diskussionsfrågor kring konflikthantering som vi skulle jobba med enskilt och i grupp. Det tyckte vi alla var ett jättebra initiativ och jag ser fram emot att läsa igenom och arbeta med det!
Grupprocesser är viktiga även ur covensynpunkt och de flesta böcker jag har kikat i om covenarbete innehåller ett sådant kapitel. Det kanske är lätt att glömma att en covenledare inte bara ska ha koll på religionen utan också alla de sociala bitarna. Fungerar inte det kommer heller inte det rituella arbetet att fungera.
I kursen jag går nu är vi fem personer och vi har sedan kursstarten arbetat väldigt tätt tillsammans för att sätta upp en mindre föreställning, enligt en kursuppgift. Vår grupprocess har alltså blivit väldigt synliggjord, dels för att vi är få och dels för att vi har jobbat mycket. En modell som man ofta utgår från är Tuckmans, där han beskriver fyra utvecklingsstadier för gruppen. Dessa är:
Forming - deltagarna bildar gruppen och orienterar sig om varandra och om uppgiften.
Storming - deltagarna ifrågasätter här gruppens förutsättningar och varandras avsikter och förväntningar.
Norming - gruppens deltagare formar genom diskussioner och jämkningar gruppens struktur, arbetsfördelning och roller.
Performing - gruppens deltagare är nu beredda att ägna sin mesta tid åt gruppens uppgift.
När vi i gruppen reflekterade kring den här modellen igår, föreslog en person att kanske är det så att man aldrig slutgiltigt tar sig igenom alla faser, utan går lite fram och tillbaka. Detta skulle kunna bero på uppgiftens utformning, där olika individers svagheter och styrkor behöver användas i olika grader. Då blir rollerna inte längre självklara och allt måste diskuteras igenom ännu en gång. Likaså kan medlemmarnas motivation och avsikter gå upp och ned och behöva ifrågasättas. Detta gäller alltså om gruppen inte bara har bildats för att lösa en uppgift.
I förrgår, dagen då vi redovisade vår uppgift, kom det fram att det fanns ett orosmoment i gruppen. En medlem ifrågasatte en annans avsikter och kände att den personen mest var här för att sitta av tiden. Det hela artade sig till en ganska hård diskussion, på gränsen till personangrepp, även om jag är övertygad att individen som drog igång det bara vill väl för oss alla. Problemet låg i princip bara hos de två (även om det påverkar hela gruppen) så de kom fram till att försöka tänka ut alternativ för att gå vidare.
Det underliga var, att när vi skildes åt kände jag mig glad. Jag kände att jag hade kunnat medla en aning under diskussionen och även försökt få dem att se det positiva, att vi från den här situationen skulle kunna lära oss mycket som skulle vara användbart i framtiden. Det finns något citat som lyder ungefär "Varje motgång är en förklädd vän."
Igår kom den ena personen och hade med sig en artikel med diskussionsfrågor kring konflikthantering som vi skulle jobba med enskilt och i grupp. Det tyckte vi alla var ett jättebra initiativ och jag ser fram emot att läsa igenom och arbeta med det!
Grupprocesser är viktiga även ur covensynpunkt och de flesta böcker jag har kikat i om covenarbete innehåller ett sådant kapitel. Det kanske är lätt att glömma att en covenledare inte bara ska ha koll på religionen utan också alla de sociala bitarna. Fungerar inte det kommer heller inte det rituella arbetet att fungera.
Kommentarer
Trackback