När livet är som en vandring i en mörk skog, utan lykta, utan riktning
Allt som sker ter sig slumpmässigt, mitt roder följer strömmens nyck
Mitt ljus krymper och min värld blir mindre, nästan färglös
Jag är så trött på att inte ha en plats med mitt namn i världen

Rädslan reser dimmor för min syn, får mitt hjärta att slå hårdare
Inte för att visa att jag lever mer utan kanske helt tvärt om
En varning om att jag förlorar det, att det vill ta rum
Jag är så trött på att livsmodet inte finner plats i min kropp

Mina händer bakbinds, förvridna som grå, ruttna ekgrenar
Det finns ändå en slags skönhet i det som sker, i allt man kan erfara
Det är som en initiering, och hur är det man genomlider?
Med fullkomlig kärlek och fullkomlig tillit