I många år klädde jag mig nästan bara i svart. Svart, svart, svart. Jag lyssnade på metal, jag älskade vampyrer och studerade ockultism. Fortfarande stämmer mycket av det här in på mig i viss mån, men nu finns det så otroligt mycket mer i mitt liv. Förr var min identitet centrerad kring ett fåtal saker, saker jag kände mig trygg med och som gjorde mig glad. Men det var också saker som hör till ett för länge sen överskridet kapitel i mitt liv. Idag ser jag mig inte alls som samma person längre, och jag blir rejält besvärad när någon försöker putta mig tillbaka i mitt gamla fack. Besvärad, och riktigt sur!

Jag vill nämligen inte bli betraktad som "mystisk", "mörk", "konstig" och dylika ord. Jag gör verkligen mitt bästa för att de inte ska förknippas med mig. Jag gör mitt bästa men sedan råkar jag säga något om mig själv och då klistras orden på mig igen. De slängs efter mig medan jag kämpar med bilden jag vill projicera utåt. För det borde ju inte vara så svårt med tanke på att jag inte ÄR speciellt konstig eller mörk. Inte mer än vem som helst. För tusan, jag blir så irriterad.

Eller är det så att jag i andras ögon - även hos nya bekantskaper - ständigt lyckas avslöja eller utsöndra något som inte är helt socialt accepterat, någon som ständigt måste anmärkas på?