Jag måste berätta lite om en föreläsning jag var på i morse. Den var så himla stark och gripande att jag satt med tårar i ögonen flera gånger, och jag såg många som torkade kinderna från tårar. Föreläsningen handlade om värdegrund och det valda perspektivet låg på personer med utvecklingsstörning. Föreläsaren har forskat kring detta, och gav exempel på intervjuer han haft med barn och ungdomar. En pojke i åttonde klass hade t ex aldrig lärt sig läsa, men hade memoriserat otaliga citat, talesätt och metaforer som han ständigt använde i sitt tal. Han stammade ofta och hakade upp sig, men aldrig då han sade dessa citat. En annan flicka i åttan hade frågan föreläsaren om själen. "Jag är ju så liten, betyder det att jag har en liten själ? Kommer den att orka flyga upp till himlen?" Ett tag senare hade hon tragiskt nog dött. En annan flicka på gymnasiesärskolan hade fantiserat ihop att hon äntligen hade fått två vänner. När han hade frågat vidare kring detta hade det visat sig att den ena varit en flicka hon brukade sitta nära på bussen och den andra skolkuratorn. Men hon levde på något vis i drömmen av att ha vänner. Sådant krossar mitt hjärta. Otroligt starka berättelser har jag fått ta del av i dag.

Föreläsningen avslutades med att han berättade om sin dotter, som är utvecklingsstörd. Hon hade för vana att prata högt för sig själv och en kväll hade den andra dottern stått och lyssnat utanför hennes rum. Hon hade hållit i familjens birmakatt, Lillebror, och sagt till honom, "Tänk Lillebror, jag har allt som jag behöver. Jag har en hjärna, en själ och ett varmt hjärta. Du har ingen hjärna och ingen själ, men du har ett varmt hjärta!"

Även om jag förstås anser att katter har både hjärna och själ, var andemeningen otroligt fin. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det. :)