I går inledde jag min allra sista termin på lärarprogrammet, vilket innebär att jag läser den sista kursen i pedagogik samt skriver ett examensarbete. "Framtiden" närmar sig med stormsteg, och det som hela tiden har känts så avlägset hägrar inte längre i horisonten. Ibland känner jag mig fortfarande orolig: kommer jag att klara det här? Har jag tillräckligt med ämneskunskaper, organisationsförmåga, social förmåga? Det är alltför lätt att tvivla på sig själv, men jag är trots allt inte rädd längre.

Man börjar fundera allt mer över sina egna värderingar, och över vilken sorts lärare man vill bli egentligen. Det finns vissa lärare som går efter talesättet "Le inte förrän november". Usch, det är verkligen inte jag! I en undersökning fick lärare och elever svara på hur de vill bli bemötta. Eleverna svarade att de inte ville visa respekt och inte samarbeta, förrän läraren visade genuin omsorg och respekt. Lärarna svarade att de inte ville ge respekt förrän eleverna erkände deras auktoritet och bevisade att de var samarbetsvilliga. De här krockande viljorna kan ge en negativ nedåtledande spiral. Jag känner att jag, både som vuxen och som lärare, har det största ansvaret att bjuda till och ta det första steget för att bygga relationen till och ett gott samarbete med eleverna.

Jag är tyvärr heller inte den som har en naturlig pondus, som eleverna magiskt tystnar för så fort jag går in i ett klassrum. Så vad jag verkligen måste "utnyttja" är just min omtänksamma sida för att vinna elevernas respekt. Det gäller att dra nytta av vad man har. Samtidigt som man måste vara tydlig och "hålla ramarna". I en artikel som jag läser just nu, står det att eleverna anser att en kompetent lärare är han/hon som är:
bestämd
rättvis
respektfull
vänlig
humoristisk
kan förklara
ser till att arbetet blir gjort

Så, det är en hel del man har att leva upp till. Jag kan inte riktigt se att man skulle kunna införliva dessa egenskaper genom att sätta på ett stenansikte och inte le mot eleverna förrän efter en termin. Det låter faktiskt helt absurt! Nej, även fast man på ett plan går in i en lärarroll (och detta är positivt), tror jag ändå på att vara skapligt genuin. Eleverna märker nämligen snabbt om man inte är det och då är det ganska kört med trovärdigheten.