Förändringens dörr
Jag står framför förändringens dörr. Min hand darrar när jag tvekande lyfter den och bankar med knogarna mot det mörka träet. Ett dovt ljud hörs inifrån och efter en stund, fotsteg. Jag håller andan, som för att dyka ner i okänt vatten. Hjärtat bankar som hos någon som ska kasta sig ut över ett stup. Man vet aldrig om vingarna vecklas ut för att famna vinden, eller om man faller. Fötterna tynger, som hos den som ska träda in i en mörk skog. Inget ljus över himlen lyser upp ens väg.
Trots ovissheten, en glädje. Att få trampa upp en egen stig, en stig som fortsätter framåt. Att få lära känna nya stenar, nya kullar, nya ängar att vila på.
Fotstegen har tystnat. Dörren glider sakta upp, ljudlöst. Innan jag träder in lämnar jag kvar det gamla, förbrukade utanför. Jag ska inte sakna det, min dräkt ska vara en annan.
Jag tränger mig in genom porten och marken under mina fötter är solvarm. Luften är klar att andas. När jag höjer min blick bländas jag först av strålarna. Sedan ser jag i horisonten,
en ny port.
Trots ovissheten, en glädje. Att få trampa upp en egen stig, en stig som fortsätter framåt. Att få lära känna nya stenar, nya kullar, nya ängar att vila på.
Fotstegen har tystnat. Dörren glider sakta upp, ljudlöst. Innan jag träder in lämnar jag kvar det gamla, förbrukade utanför. Jag ska inte sakna det, min dräkt ska vara en annan.
Jag tränger mig in genom porten och marken under mina fötter är solvarm. Luften är klar att andas. När jag höjer min blick bländas jag först av strålarna. Sedan ser jag i horisonten,
en ny port.
Kommentarer
Postat av: Charlotte
Vad fint raring!
Trackback